Från Pilsen till Waldsassen

I dessa tider får man resa i sina negativalbum och bildmappar. Jag plockade samman lite fotografier, en del svart-vitt taget med min Rolleicord (Xenar 75 mm), och en del digitalt, från en bilresa genom västra Böhmen sommaren 2019. En resa till Pilsen och sedan vidare till gamla kurorten Marienbad, slutligen via Eger till Waldsassen i Oberpfalz.

Pilsen blev under 1800-talet en av den habsburgska dubbelmonarkins viktigaste industristäder, framförallt genom Emil Škoda. Under första världskriget blev Škodaverken imperiets största vapenindustri, för att efter kriget i nybildade Tjeckoslovakien bli betydande biltillverkare. De blomstrande decennierna kring sekelskiftet 1900 har satt många avtryck i stadsbilden, bland annat operahuset, Tjeckiens största synagoga och förstås ärevördiga Hotel Slovan från 1893, som ännu undgått sanering och var ett trevligt boende. Naturligtvis var ett besök på Pilsner Urquell givet.

Från Pilsen gick färden över småvägar mot Marienbad. Ett kort stopp blev det i premonstranserklostret Teplá, som en gång i tiden ägde de hälsobringande källorna i Marienbad. Under kommunismen var klostret militärförläggning men är nu åter ett besöksmål.

Marienbad uppenbarar sig som något smått overkligt mitt bland barrskogsklädda berg och dalar. Föga förvarnar om de storstadsartade boulevarder à la fin-de-siècle som väntar i centrum av den lilla staden. Insprängt mellan de granbeväxta sluttningarna reser sig det ena gamla kurhotellet efter det andra i en lång parad av det sena 1800-talets nystilar. Först vid slutet av 1700-talet blev Marienbad den europeiska societetens sommarnöje, med svalare luft än i metropoler som Wien. Sommarvädret är också tämligen omväxlande här. Listan på prominenta kurgäster kan göras lång. Kurbaden och flera av hotellen har på senare år renoverats och drar åter till sig täta utlänningar, men kurgästerna av idag är inte lika stilfulla som fordom. Glädjande nog är det varma svaveldoftande vattnet från de många källorna gratis, bara att införskaffa sig en passande ”Becher”, varför inte en elefant med snabel man kan dricka ur. Ungdomens källa var märkligt nog föga frekventerad, några stenkast från den mer livligt besökta svängda gjutjärnskolonnaden.

På väg vidare åt nordväst blev det ett stopp i Königsvart (Kynzvart), furst Metternichs privata kurort och sommarresidens där mycket av den engelska parken dock idag är golfbana. Innan tyska gränsen gjordes även en promenad i den välbevarade medeltida stadskärnan i Eger i forna Sudetenland, där många av de gamla borgarhusen rustats upp på senare år.

Direkt på andra sidan gränsen, i Oberpfalz, ligger det gamla cistercienserklostret Waldsassen med sin vallfartsbasilika och fantasifullt utsirade bibliotek. Vid sidan av biblioteksinredningen i den mest underhållande barock så är kyrkan i sig en sevärdhet, inte minst pga ”Die Reliquienheiligen”, en av Europas största samlingar av reliker i full skala. Det rör sig om tio glasmontrar med skelett från Roms katakomber, vilka vördas som fornkristna martyrer. Skeletten är på barockvis klädda i rikt pärlstickade dräkter, ömsom fromma, ömsom mer martialiska. Vi kom lägligt för att vara med om en av de återkommande mässorna tillägnade relikerna.

Bilder från ett antikvariat

Några bilder från en kulturoas på Falbygden, Floby antikvariat, tagna med storformat, Symmar 135, Adox CHS 100. Antikvariatet är inrymt i Floby gamla EFS-kapell från 1923. På dubbelexponeringarna syns arkeologen och antikvariatshandlaren Anders Josefsson.

En resa till San Andrés y Providencia

Ensamma ute i Karibiska havet, cirka 200 kilometer från Nicaraguas kust, ligger de båda colombianska öarna San Andrés och den lilla Providencia. Med mer än 800 kilometer till Colombias atlantkust så har Nicaragua länge sneglat på öarna som på många sätt är något av en kvintessens av Karibien med piratförflutet och kreolsk kultur. Men idag är öarna i turismens kölvatten sinsemellan mycket olika. I januari tillbringade jag och min colombianske vän en dryg vecka här.

Trots avståndet är flyget från Cali till San Andrés en kort historia på välfyllt plan. Januari är colombiansk sommar och semestertider, San Andrés är sedan 1953 frihandelszon och ett av colombianerna eftertraktat resmål. För vår del var det främst ett stopp på vägen till det mer oexploaterade Providencia. San Andrés av idag är det samma som taxfree-shopping av samma uppsättningar sprit, märkeskläder och elektronik i butik efter butik efter butik samt hotell, restauranger och badstränder. I alla fall är det vad som utgör centralorten på nordspetsen, där flygplatsens landningsbana alldeles precis får plats mellan öst- och västkust. Den latinamerikanska kulturen och ”turkarnas” (invandrade syrier) har trängt undan den kreolska som däremot ännu lever kvar utanför staden. Men vi återvänder till San Andrés.

Providencia ligger 80 km åt NNO och kan antingen nås med ett hutlöst dyrt reguljärt litet propellerplan eller med en något mindre dyr katamaran. Tidigare kunde man även åka med knappt sjödugliga fraktbåtar, men det hände för inte så länge sedan att besättning och passagerare blev hajmat. Alltså valde vi katamaranen, det minst onda. Överfarten tar fyra timmar i ”contracorriente”, motströms. Vi ställde oss i kön till den enkla biljettkassan tillsammans med mestadels europeiska turister med hyfsat låg medelålder och bekantade oss snart med några dykande bayrare. Tillsammans med biljetten tilldelades alla sjösjukepiller, vilket var klokt att svälja ned. Så fort katamaranen kommit ut från hamnen började en fyra timmar lång berg- och dalbana. De fotsäkra matroserna delade fortlöpande ut och hämtade spypåsar. Det dröjde inte länge förrän den argentinske killen till vänster om mig skakande hulkade över sin påse, strax därefter började den kreolska familjen bakom mig i tur och ordning att tömma sina magar. Pillret fungerade dock för min del. Slutligen stack Providencias bergstopp upp vid horisonten. En grönskande vulkanisk formation omgiven av klart vatten och stora korallrev, inte långt från det stora barriärrevet där man kan se vågorna bryta sig i fjärran.

Providencia är ingen stor ö, 17 km2 med 6 000 invånare som i huvudsak är ättlingar till befriade slavar som kommit från Afrika via Jamaica och Barbados. De togs hit av de engelska puritaner som på 1600-talet slog sig ned på ön för att odla tobak och bomull. Namnet ”Providencia” eller ”Providence” betyder Försynen. Och visst är det en smått paradisisk plats än idag. Fjärran från San Andrés kommers och fastlandets jäkt. Spanjorerna försökte hålla ön men föll till föga för den av engländarna anlitade kaparen Edward Mansvelt som 1666 intog det lilla spanska fortet. Mansvelts lärling, den än mer kände piratkaptenen Henry Morgan hade Providencia som bas för sina räder mot de spanska hamnarna. Säkert ligger många av hans skatter ännu gömda i öns jord och grottor. Efter piraternas herravälde återkom spanjorerna för att 1818 falla för en fransk kapare, Louis Michel Aury, som befriade slavarna och skänkte ön till det från spanskt välde befriade fröet till dagens Colombia. Livet på ön gick dock vidare för slavättlingarna, raizales, och de få engelskättlingarna, varav de senare i hög grad höll sig på öns norra del med den enda stadsliknande bebyggelsen, Old Town/Pueblo viejo. Man fortsatte utöva sin engelsk-afrikansk-karibiska kultur och tala sin kreolska engelska, som ännu är gängse här. Släktnamnen är alla engelskklingande. Det är överlag inte mycket som skvallrar om att man befinner sig på colombiansk mark.

Katamaranen lägger till i Old Towns lilla hamn, över vilken den lilla orörda bergsön Santa Catalina vakar med sitt ruinerade fort och sina grottor. En kapsejsad träbrygga förbinder de båda öarna. Av fästet Warwick kvarstår bara en snårig och vass klippavsats där leguanerna sömnigt lapar sol invid en rostande kanon. I vattenbrynet nedanför ligger Kapten Morgans grotta och en promenad längre norrut stenformationen Kapten Morgans huvud med tomma palmstränder som passande fond. Staden är en sömnig ansamling av ett- och tvåvåningshus varav några är de traditionella trähusen av nordamerikansk modell med verandor och ljusmålade paneler, kallade clapboard houses, enkla mer eller mindre monteringsfärdiga regelstommar som klätts med panel (som gett typen dess namn) som måtte ha blivit vanliga under slutet av 1800-talet. Rådhuset är som sig bör det ståtligaste, beläget vid stadens flitigast frekventerade korsning och nymålat i kreolskt glada färger. Motorcyklar är det vanligaste kommunikationsmedlet och deras underhåll är uppenbart den bästa ursäkten för öns män att samlas i någon rudimentär verkstad under de heta eftermiddagarna och livligt diskutera på sitt kreolska tungamål. En livsmedelsbutik, ett par klädbutiker, hamnkontoret, hotell, skola och sjukhus samt några ”hål i väggen”.

I den södra delen av staden ligger den katolska kyrkan och skolhuset som kyrkan byggde på 1930-talet. Här återfinns också den gamla baptistkyrkan i clapboard, nu ett litet enkelt men näpet museum över öbornas historia och kultur. Överlag så är befolkningen sedan 1800-talet baptister. Bebyggelsen på ön sträcker sig längs stränderna medan öns inre domineras av den kärva The Peak med sina 363 m ö h. På västsidan ligger de få turistbyarna med sina hotell, enkla serveringar och små stränder på rad, men någon överexploatering är det inte tal om. Allt ligger insprängt mellan den normala bebyggelsen av enkla trä- och tegelhus. Här finns också vad som måste vara världens mest diminutiva biograf, därtill med finaste utsikten. Största stranden heter kort och gott Southwest bay och är inte ens under högsäsong full och kan man allt som ofta se på när fiskare rensar dagens färgskimrande fångst i vattnet. Här driver Victor, en arketypisk rastafari, sin lilla strandbar och El nino divino serverar välfyllda fat med fisk och skaldjur. Men med colombianska mått mätt kan man inte kalla Providencia för billigt. Och det är som nämnt knappt några colombianska turister man ser skymten av. Framför allt lockar ön unga dykare från Europa. De få colombianerna kommer som regel från flottbasen på öns sydspets. Östsidan är torrare och kärvare.

Utskänkningen på stränderna stängde tidigt och patrullerades av colombiansk polis. Detta föranleddes av en pistolincident på Manzanilla Beach några veckor tidigare. Annars präglas ön av lugn och det är ofarligt att ta sig runt själv. Men samtidigt lär ön nattetid vara en transitpunkt för narkotikatransporter från Colombia till Florida. Kvällarna tillbringas lämpligen – som i Aguadulce/Freshwater Bay – på en enkel bar där raizales gärna låter dig vara med på några parti av den mest avhållna sporten, domino, och kanske pröva hembränd Bush rom. Dominospelet spelas med finess och det gäller att med en högljudd snärt lägga ut sin bricka på bordet. Efter ett par kvällar hade även en novis som jag uppnått en viss talang.

Återfärden från Providencia är som regel betydligt lugnare och snabbare. Ingen anledning till att ta sjösjukepiller. Så är man då åter i den västerländska turistkommersen. Förändringen av San Andrés kom i ett slag efter det att diktatorn Pinilla – som gett flygplatsen dess namn – gjorde ön till frihandelszon år 1953. Hit vallfärdar varje semester tiotusentals colombianer för shopping av utländska varor, för att äta, dricka, dansa, sola och bada. Betong, stål, glas och asfalt präglar stadsbilden i San Andrés. Det ena kvarteret är det andra likt liksom det som bjuds ut. I utkanterna kan man ännu stöta på ett och annat fallfärdigt gammalt clapboard house. Vill man se något av öns historia är det bäst att lämna staden. På öns högsta punkt sträcker sig dess gamla centralort, The Hill, som ännu i någon mån har kvar sin sömniga och dammiga karaktär. Med en kort resa med lokalbussen upp för backen från kommersens ocharmiga City kommer man till den gamla världen, med förfallna clapboard houses i vars lummiga trädgårdar står mangoträd och överväxta bilvrak (som seden är får de stå kvar på tomten). Här lever raizalkulturen till del ännu kvar. Högst upp i byn står den tronande baptistkyrkan och den tillhörande gamla skolan. Församlingen bildades 1844 nedanför en ännu stående tamarind. Den nuvarande vitmålade kyrkan med clapboards köptes konstruktionsfärdig från Alabama 1896 och är ännu i funktion. Till varje besök hör en bestigning av klocktornet som erbjuder en totalvy över ön. Nere vid den bruna Big Pond utanför byn ligger små krokodiler lojt och gapar i strandbrynet medan några rastakockar tillagar raizalkökets nationalrätt, rundown, soppa på leguan med mycket vitlök och kokos. Leguaner torde vara det vanligaste viltet såväl här som på Providencia och är genom sin sävlighet ett enkelt byte för månget kosthåll. Stora stränder kantar öns östsida med ett och annat rostande grundstött fartyg som fond för badgästerna.

Slovakiska Bilder III – Zipser Land

Vi for vidare i det vackra augustivädret med kursen ställd mot Höga Tatra och den gamla staden Kežmarok (ty. Käsmark, ung. Késmárk). Staden grundades av de s.k. Zipsertyskarna på 1200-talet. Die Zipser vandrade in i denna del av Karpatbäckenet från sydtyska områden på 1200-talet, upmuntrade av ungerska kungamakten efter den förödande ”Mongolensturm”. Det var Zipsertyskarna som kom att bli kärnan i det medeltida borgerskapet i en handfull blomstrande städer (totalt 24 stycken som bildade ett förbund). Kežmarok var en av de mest betydelsefulla städerna och blev 1380 kunglig fristad med omfattande privilegier. Till andra betydande Zipserstäder hörde Spišská Belá, Spišská Nová Ves (som var centrum för den av tyskarna utvecklade gruvnäringen) och Levoča (ty. Leutschau).

Kežmarok ligger som en sömnig habsburgsk hägring omgiven av majsfält med Tatras blånande bergsmassiv i fonden. Osökt infinner sig en stämning som hämtad ur Joseph Roths författarskap. Under efterkrigstiden tycks inte alltför mycket ha hänt med stadsplanen. Den vackra järnvägsstationen i jugend ligger fortfarande där staden tar slut, precis som för hundra år sedan. Men den välbevarade stadskärnan med sin borg, sin katolska stadskyrka och åldriga borgarhus har sakta börjat renoveras, som vanligt ganska hårdhänt. Längs huvudgatan mot borgen kvarstår ännu en del karaktäristiska Zipserhus med sina karpatmässiga gavelspetsar i trä under spåntak. Stadens tyska borgarskap kom tidigt att omfatta den lutherska läran och anslöt sig sedermera till upproren mot Habsburg. Kežmaroks latinskola kom att formas av lärjungar till reformatorn Melanchthon och fick en avgörande betydelse för utvecklingen av skolväsendet i Slovakien.

Inga av revolterna kom i slutänden att lyckas. Habsburgs makt bestod fram till 1800-talet. Men vissa konfessionella eftergifter gjordes för att lugna befolkningen. Kejsar Leopold I hade inte råd med både turkkrig och inhemska uppror. På landsdagen i Sopron (ty. Ödenburg) 1681 tillförsäkrades protestanterna i Ungern rätt till fri religionsutövning i ”artikularförsamlingar”, i enlighet med beslutsartiklarna 25 och 26. Det fanns dock ett antal villkor. Det fick inte byggas fler än två kyrkor inom respektive ”komitat” (grevskap, dvs förvaltningsområde). De fria kungliga städerna, gruvstäder och gränsstäder fick lov att bygga en kyrka var, men den var tvungen att ligga utanför stadstullarna. Dessa ”artikularkyrkor” fick inte ha några torn eller klockor. De fick inte heller byggas av sten eller tegel, därtill fick ingen spik av metall användas. Således blev de renodlade träkonstruktioner, timrade eller byggda i korsvirke. Totalt byggdes 38 artikularkyrkor, bara fem är idag bevarade, tre står på UNESCO:s världsarvslista: Kežmarok, Leštiny och Hronsek. Först med Josef II:s religionsfrihet hundra år senare kunde evangeliska kyrkor byggas av sten inne i städerna, vilket då också skedde i många fall. År 1687–1688 byggdes Kežmaroks första artikularkyrka direkt utanför södra stadsporten. Men den blev snabbt för liten. År 1717 kunde den ännu stående kyrkan invigas, byggd under ledning av timmerman Müttermann. Nybygget stöttades solidariskt av protestanter från hela Nordeuropa, bland annat upptogs kollekt i Sverige för ändamålet.

Norr om artikularkyrkan står den nya evangeliska kyrkan från 1898 som är en märkligt orientalisk skapelse av danske arkitekten Teofil Hansen. Den resliga rosaputsade byggnaden med sin kampanil ritades som evangelisk kyrka för Jerusalem, men kom aldrig att bli verklighet där, därför erbjöds ritningarna Kežmarok. I kyrkan återfinns rebellen Thökölys grav (hemhämtad från exilgraven i dåvarande Turkiet samtidigt med Rakoczi), normalt behängd med mängder av ungerskfärgade kransar. Söder om artikularkyrkan står det gamla evangeliska läroverket med rötterna i den nämnda latinskolan. Här finns en av Slovakiens rikaste och äldsta boksamlingar med bl.a. en stor mängd tidig pedagogisk litteratur, totalt 150.000 titlar. Här fick vi en visning av den ansvariga bibliotekarien som ensam har att förvalta detta kulturarv, som så när hade gått förlorat vid den ryska inmarschen 1945 då allt kastades ut genom fönstren. 21 år tog det att strukturera upp allt igen, möjliggjort till stor del av den enträgne företrädaren Grosz (tillika bergsbestigare) som idag står staty i parken. Några statliga bidrag för arbetet har biblioteket förvånande nog inte fått. Ett besök här kan varmt anbefallas.

Huvudorten för die Zipser var Levoča, längre österut i dalgången, idag klassad som världsarv av UNESCO. Detta kan man förstå när man med bilen närmar sig staden i skymningsljuset och ser stadskärnan resa sig på sin muromgärdade bergsplatå med tätt sammanträngda borgarhus och kyrkor. Nog är det lika mycket som en del ikoniska italienska besöksmål sinnebilden för den medeltida staden, tronande i ensamt majestät över omlandet. Staden är framförallt känd för bildhuggaren Paul som kring 1500 skapade verk i klass med Veit Stoss, däribland Europas högsta altarskåp. Även här var det trist att checka in på ett hotell i ett ståtligt renässanshus vid torget bara för att finna att någon ondskefull hotellinredare blåst ut allt av historisk atmosfär. En promenad i staden är likväl lönande. Inte minst utsikterna från befästningsmurarna, särskilt från det stora borgliknande läroverket från sekelskiftet. Om Zipsertyskarna sedan 1945 är nästintill borta så har istället roma flyttat in i många av kvarteren bortom torget och huvudstråken. Inte långt från staden finner man turistmagneten Zipser Burg, en f.d. kunglig borganläggning med medeltida anor, nu en präktig ruin och i övrigt tillhåll för sislor, en ekorrliknande historia.

Slovakiska bilder II – mot Dukla

Med en hyrbil styrde vi norröver genom det böljande landskapet, upp mot polska gränsen, den rutenska delen av Slovakien. I Slovakien lever ca 130 000 rutener, flertalet i nordöstra Slovakien längs gränsen mot Polen och Ukraina, före 1920 låg hela det rutenska området inom det österrikisk-ungerska riket. Där gällde rutenerna som imperiets ukrainare, en grov förenkling av folkgruppens sammansättning, flertalet rutener ser sig etniskt just som rutener. Den mest kände rutenen i världen är Andy Warhol. Många byar i regionen har tvåspråkiga skyltar, slovakiska och ukrainska. Och ett särdrag är de många små timmerkyrkorna, i gränsområdet mot Polen mestadels grekisk-katolska. Längs de nordliga Karpaternas sluttningar finns en lång tradition av timring i såväl Polen, Slovakien, Ukraina som Rumänien. På väg upp mot Duklapasset ligger ett flertal av dessa timmerkyrkor längs landsvägen eller vid änden av slingrande avstickare upp mellan de skogsklädda åsarna. När man kommer nära dem är de verkligt diminutiva, skeppen rymmer inga stora församlingar inom sina låga timmerväggar. Men tak och torn strävar mot himlen med fantasifulla spåntäckta kupoler och spiror som ger en bestämt ”östlig” prägel. Flertalet av de totalt 64 slovakiska timmerkyrkorna (grekisk-katolska, ortodoxa, katolska och protestantiska) är byggda på från sent 1600-tal till tidigt 1800-tal. Många av de små, ofta rundade kyrkogårdarna omges än idag av liggande balkar av rundtimmer med små spåntak, så som det ännu i början på 1800-talet såg ut i Sverige. En handfull av kyrkorna är klassade som världsarv av UNESCO. En av dem är Ladomirová från 1742, vigd åt ärkeängeln Mikael, en annan ligger i den rutenska byn Bodružal, från 1658, vigd åt den helige Nikolaus. Båda är grekisk-katolska. Särskilt anslående fann jag den sistnämnda kyrkan med sina pagodliknande tak, uppflugen på en kulle mitt i byn som sträcker sig längs en bäck, med kyrkogård som reser sig upp mot skogen på höjden. All heder åt den entusiastiska värdinnan som oaktat den sena timmen livfullt berättade om sin kyrka på sitt modersmål. I den skumma interiören – som får ikonostasen att lysa desto effektfullare – utan nordfönster pekade hon upp i den timrade insidan på kupolen där det syntes ett gammalt hål. Här slog en granat ner under den sovjetiska framryckningen hösten 1944, men den var en blindgångare. Gud höll sin hand över kyrkan. Ikonostasen och målningarna direkt på väggtimret erinrar med sin godmodiga bondbarock nästan om interiörer i svenska timmerkyrkor. Här finns mycket som förenar. Även här var skogen en viktig näringskälla. Bönderna i Bodružal med flera byar livnärde sig som timmermän och spånhuggare. Och spån gick det förstås åt till alla tak förr i världen, men nu börjar de bli rätt fåtaliga. Får vi lov att klättra upp i tornet, frågade vi på stapplande ryska. Javisst, där är klockorna, hon pekade på hur repen nött djupa fåror i timmerväggen. Bim, bom, bam, liturgija! skrattade hon och förklarade att klocksträngarna har hon dragit många gånger.

För militärhistoriskt intresserade är gränsen mot Polen och Ukraina klassisk mark, främst som scenen för Röda arméns inträngande genom Karpaterna hösten 1944. Just kampen om det flacka Duklapasset (sedan gammalt nord-sydlig farled) var ett av krigets största pansarslag, den tysk-ungerska fronten pressades långsamt tillbaka med stöttning av tjeckoslovakiska styrkor och bakom linjerna av ett partisanuppror. Efter en riklig portion borstj, piroger och Kofola (slovakisk kvass eller svagdricka på fat) gav sig vi resenärer i kast med att besiktiga monumenten före gränsövergången. I slänten ovanför landsvägen reser sig en jättespets av granit som markerar ingången till hjältarnas begravningsplats. Längre upp i skogen står ett kombinerat museum och utsiktstorn från 1970-talet som erbjuder goda vyer ackompanjerade av en vävd bataljkarta i gulnad damast. Längs vägen mot Bardejov och före den första by som intogs av sovjetarmén är hela landskapet ett slags friluftsmuseum, Dödens dal. Kort tid efter krigsslutet beslutades att visualisera minnet av slaget genom att ställa upp autentiska stridsvagnar i terrängen. Inne i tätorten Svidnik ligger det monumentala sovjetiska minnesmärket över slaget, idag något skamfilat.

I skymningen kom vi till en av östra Slovakiens små välbevarade medeltida städer, Bardejov, på 1800-talet också känt för sin vattenkurort, dit Kaiserin Sissi gärna drog sig tillbaka. Från 1300-talet hade staden rang av kunglig fristad med ett med tiden allt mer blomstrande borgarskap, i hög grad tyskättat. Från 1700-talet fanns också en liten välmående judisk minoritet. Liksom i alla slovakiska gamla städer är såväl tyskarna som judarna sedn 1945 i hög grad ett minne blott. Det rituella badhuset och synagogan finns ännu kvar och har på senare börjat sättas i stånd. När man närmar sig stadskärnan får man ett riktig romantiskt intryck. Ringmuren med dess torn, bastioner och barbakaner från senmedeltid/renässans avgränsar stadskärnan på sin kulle från den prosaiska efterkrigstida bebyggelsen runt om. Den anrika och påkostade borgarhusbebyggelsen innanför murarna är också i hög grad bevarad, men har sedan millennieskiftet genomgått de typiska centraleuropeiska standardrenoveringar som förstört det mesta av patina och originalmaterial om man bortser från själva stommen. Det är alltid nedslående att gå in i ett månghundraårigt hus som ser ut som det kunde vara byggt i går, därtill med ganska taskiga material, putsad frigolit, fuskkakel och plastfönster. Till på köpet är det en medeltida bödel som står staty på det egentligen ganska anslående långsträckta torget.

Från Bardejov gjorde vi en utflykt till byn Zborov och ruinerna efter dess ungerska adelsborg, effektfullt tronande på en klippa som tarvade en timme att bestiga. Borgen med rötter i ett gotisk fäste har blivit utbyggt och förstärkt i flera etapper. Mest anslående är den högborg eller ”donjon” som till hälften ännu tronar allra högst upp, byggt av ätten Rákoczi på 1600-talet. Borgen förstördes 1684 i samband med inbördeskriget mot Habsburg och befinner sig sedan några år i renovering, ett arbete som förvisso säkrar den men samtidigt förtar mycket av ruinens makalösa romantik. Riddarspel, bågskytte och ölutskänkning har redan etablerats, allt det som den centraleuropeiska turisten av idag förväntar sig. Nere i byn har Sankt Sofiakyrkan från 1640-talet delvis restaurerats, som slottskyrka (slottet i byn är sedan kriget rivet) är den förstås imponerande med dubbeltorn och byggdes av Rákoczi Ferenc farfar György och farmor, Báthory Zsófia. I byn ligger ett halvt ruinerat adelsslott som hört till en annan ungersk släkt. Renässansbyggnaden genomgår för närvarande den mest hårdhänta renovering man kan tänka sig med modernt håltegel och betong. Ett åskoväder drog in och vi lämnade byn.

Innan vi åkte vidare mot Höga Tatra tittade vi på en av de små byarna söder om Bardejov, Hervartov, vackert och klassiskt belägen i sluttningen upp mot kuperad vildmark längs en slingrande bergsbäck. Mitt i byn ligger den katolska timmerkyrkan som daterar sig från 1400-talet, den äldsta i sitt slag i regionen. Byn grundades av invandrade tyskar från Schlesien, vilka blev livegna under staden. Kyrkan påminner med sitt branta sadeltak inte så lite om sina katolska systrar på andra sidan bergen i Polen. Interiören ståtar med vackra originalpaneler och målningar i koret. Bystrukturen på karpatvis med boningshusens gavlar mot bygatan är intakt, men de flesta husen är rätt ombyggda. Däremot kvarstår flera små vackra timrade förråd. För att de i händelse av brand inte skulle förfaras ligger de för sig själva på andra sidan gatan. Höga socklar och timrade tunnvalv som putsats skulle hålla ohyra ute, därtill är de målade i klara färger och har extra sadeltak som också kunde rivas av vid en brand utan att riskera det värdefulla innehållet.

Författaren/fotografen vid ett av monumenten på väg mot Dukla. 

 

Slovakiska bilder I – Košice

Vi var en färgstark liten resegrupp, en svensk, en iranier, en rumänska och en luxemburgare som i augusti 2018 anträdde en liten rundresa i östra Slovakien. Det var roande att se de stundom förvånade reaktionerna hos passkontrollanten vid ungersk-slovakiska gränsen och senare diverse hotellreceptionister. Slovakien har också en färgstark historia, likt många av länderna i denna del av Centraleuropa har gränserna skiftat och befolkningen varit ett lapptäcke av olika folkgrupper. Dagens Slovakien – en egen nationalstat först sedan 1993 (med undantag för en tyskstöttad republik under världskriget) – var en gång tummelplats för folkvandringar, blev sedan del av det slaviska Stormähriska riket och från 1000-talets slut en del av det ungerska kungariket, kallat Övre Ungern. När övriga Ungern till stor del föll under osmanskt styre på 1500-talet respektive habsburgskt så drog sig den ungerska aristokratin tillbaka till Transsylvanien och Slovakien, varifrån det upprepat kom till uppror mot huset Österrikes kejserliga maktanspråk. Om ungrarna i hög grad utgjorde den landägande klassen så var det tyskarna som dominerade städerna, så småningom också med ett påtagligt judiskt inslag. Bondebefolkningen var katolska slovaker och längst i öster grekisk-katolska rutener. Stora grupper av roma har sedan länge också funnits i området. Efter Trianonfreden 1920 blev Slovakien en del av den nybildade republiken Tjeckoslovakien, där de självmedvetna tjeckerna i hög grad dikterade politiken. Andra världskriget och dess efterspel innebar etniska resningar och tvångsomflyttningar, men Slovakien är än idag – om än i mindre utsträckning än före 1940 – ett multietniskt land med stora minoriteter av ungrare, rutener och romer.

Košice (ung. Kassa, ty. Kaschau) är Slovakiens andra stad och huvudort i östra Slovakien, mindre än en timme med tåget från ungerska gränsen. Här övergår det ungerska slättlandet i landskap av böljande kullar som sträcker sig upp mot polska gränsen. Med drygt 200 000 invånare, varav endast 2% idag är ungersktalande, är staden en liten metropol med bl.a. universitet och det östslovakiska stålverket som största arbetsgivare. Kring den på senare år sanerade medeltida stadskärnan reser sig efterkrigstidens storskaliga förstäder på kullarnas sluttningar, inte så olikt många andra städer av samma storlek i denna del av Europa. Stadskärnan domineras av den gotiska Elisabetkatedralen, en av de östligaste i sitt slag, helgad åt den heliga Elisabet av Thüringen. Tillsammans med Adolf Langs nätt bakelsesöta jugendteater – ett måste för varje österrikisk-ungersk provinshuvudstad – ligger katedralen på halva sträckan av det långsmala torg som delar gamla staden i tu, ett nu västmässigt sprudlande restaurang- och pubstråk, men kantat av vacker arkitektur från alla epoker. Genom låga valv mynnar tvärgatorna på torget, typiskt för många städer i Karpatregionen.

Elisabetkatedralen är landets största kyrka och dess 1400-talsgotik reser sig mot skyarna. Den ungerska kungadottern Elisabet giftes bort med fursten av Thüringen, hennes omsorger om de fattiga och sjuka förlänade henne helgonstatus. Wagner bidrog till hennes odödlighet genom Tannhäuser, där hon står för den kyska kärleken. Kyrkan har liksom staden varit ett stridsäpple. Under hundra år var kyrkan luthersk eftersom stadens tyska borgerskap tidigt anslöt sig till reformationen. Med Habsburgs maktövertagande var motreformationen högst upp på agendan, kyrkan blev åter katolsk och jesuiterna etablerades i staden. Kyrkorummets största sevärdhet är nog den dubbla trappa som kung Mattias Corvinus lät bygga upp till körläktaren 1485. I motsatt ände av kyrkan hyllas en av de ungerska nationalhjältarna, Ferenc II Rákóczi. 1600-talet innebar upprepade stridigheter mellan den ungerska adeln och Habsburg. I hög grad var det ett krig om såväl politiskt inflytande som religionsfrihet. Lutheraner och kalvinister stod mot de österrikiska katolikerna, inte sällan med turkisk stöttning. Till de mer namnkunniga ledarna hörde de transsylvanska furstarna Stefan Bocskai, Imre Thököly och Rákóczi. Den sistnämnde (med rötterna i bygden) förde länge ett framgångsrikt krig mot Habsburgs styrkor och försvarade framgångsrikt staden och gav kyrkorna tillbaka till protestanterna. Med freden i Satmar 1711 var inbördeskriget förlorat och Rákóczi dog sedermera i turkisk exil, i Nikomedia. Efter 30 år av dispyter fick ungrarna år 1906 lov från kejsar Franz Josef att transportera Rákóczi och hans följeslagares kvarlevor tillbaka till Košice. Det blev en stor nationell manifestation, vilket återspeglas i den stora fresken på nordväggen. Även Rákóczis sista bostad i Nikomedia flyttades till staden. I kryptan dignar stensarkofagerna under berg av kransar med band i de ungerska färgerna, grön-vit-röd. De båda tanterna i biljettkassan talade ingen tyska, men det gick desto bättre med ungerska.

Bland de många intressanta husen vid torget kan kungshuset nämnas där den transsylvanske fursten Gábor Bethlen år 1626 firade sitt storslagna bröllop med prinsessan Katarina av Brandenburg under en veckas tid. I närheten ligger såväl stadens äldsta värdshus – med föga autentisk meny dock – och jugendpärlan Café Slavia. Snett över torget serveras däremot en utmärkt Töltött kapuszta. Tiggande ungdomar från stadens stora minoritet av roma är en vanlig syn bland uteserveringarna. Fördomar och förakt är en påtaglig företeelse som lämnar en bitter eftersmak. Karl-Markus Gauss har i essäboken ”Svinätarna i Svinia” sakligt och initierat skildrat romernas villkor i en av stadens förstäder och på landsbygden, läsning som anbefalles.

Košice bjuder på åtskilliga små överraskningar. På ett av husen finns en liten plakett till minne av Béla Gerster, en av arkitekterna bakom Panamakanalen och ensam ansvarig för den korintiska kanalen i Grekland. I den gamla judiska stadsdelen finns tre av stadens fyra synagogor, bara en av dem är ännu i bruk, om än bara två gånger om året, den nya ortodoxa synagogan från 1927 i form av ett Salomos tempel med tinnar och arkader. Med den ungerska reformeran på 1800-talet blev judarna successivt tillförsäkrade samma rättigheter som övriga medborgare, med följd att det judiska borgerskapet blomstrade. Med medel från till USA utvandrade judar från staden har synagogan nyligen restaurerats och interiören strålar i blått och vitt. Vi mötte sonen till en urmakare som flydde staden och landet 1968. De judar som hade överlevt världskrigets och den slovakiska regimens förföljelser kom sedermera att utsättas för den kommunistiska erans antisemitism och förstatliganden. Faderns urmakarverkstad med två anställda hade nationaliserats 1953. Bakom en panel hittade man vid restaureringen ett snabbt nedklottrat meddelande på ungerska från en av de judar som gömde sig i synagogan i samband med deportationen 1944: ”Här är jag 1944 IV. 21 vet inte vart vi förs.” De slovakiska grannarna avslöjade dem.  Invid synagogan finns ett litet museum med verk av den judiske konstnären Lajos Bácsi (Ludovit Feld), född i staden och överlevare från Auschwitz. Som dvärg blev han utvald av dr. Mengele för experiment med kom att räddas av sin talang, han blev Mengeles konstnär. Återkommen till Košice grundade Bácsi en konstskola. Svärtan gömmer sig bokstavligen under stadens yta. Men på något vis var livet tvunget att gå vidare efter 1945.

 

Kerepesi temető – Budapest

Budapest som stad har alltid lockat mig med sin storslagna stadsplanering från 1800-talet. En spegling av huvudstaden är dess kyrkogårdar. Ofta har jag sökt mig till Kerepesi temető i Jozsefváros, några kvarter söder om Keleti palyaudvar, Östra stationen. Kyrkogården anlades 1847 och rymmer stoftet efter många av Ungerns mest kända män och kvinnor, däribland mausoleet över 1848 års frihetshjälte Kossuth, kanske ett av de största i Europa. Kyrkogården bjuder på ett överdåd av murgrönsinsvept arkitektur och skulptur från 1800- och 1900-talen. Många svart-vita rullar småbild och mellanformat har det blivit, här ett litet smakprov.

Lördagsmarknad i Santander de Quilichao, Colombia

På lördagsmorgnarna är det marknadsdag i Santander de Quilichao, Valle de Cauca. Då är centrum fyllt av liv och rörelse. ”Los indigenos”, paeses och guambianos kommer ner från bergsbyarna för att sälja grönsaker och frukt m.m. Den gamla saluhallen är fylld med kött och inälvsmat. Jag tog några bilder med såväl min Rolleicord (Xenar 75 mm och Ilford FP4) som den lilla digitala Canon.

Wiener Kaffeehäuser

Mitt österrikiska blod får mig att ständigt återvända till Wien. Men jag inser att jag vid mina besök sällan rört mig innanför Ringstraße. Det expansiva 1800-talets vidsträckta förstäder har lockat mer, både kamera, gom och intellekt. Margareten, Ottakring, Hernals, Alsergrund… Och var är det annars man idag kan uppleva den äkta wienska kafékulturen? Vad som i dagens västerländska urbana och kommersialiserade kultur förefaller vara en myt är där i hög grad levande. Kanske det inte är riktigt som på Hans Mosers, Herbert Prikopas och Peter Alexanders glada dagar där kaféet som institution besjöngs, en värld vid sidan av, en plats där man kan vara sig själv eller den man vill framstå som, det man inte kan vara på arbetet eller i hemmet. Platsen för sorglöst umgänge, wienskt Schlamperei eller bara vara ensam tillsammans. Nuförtiden skrivs väl inte längre så många epos vid de nötta marmorskivorna, ackompanjerat av Einspänner på krita. Robert Musils och Joseph Roths värld gick definitivt under med andra världskriget.

Ein kleines, gemütliches Vorstadtlokal
Das hab ich da neilich entdeckt!
Fauteuils habn kan Samt und’s Klavier kein Pedal
Und Kracherl, so heißt dort der Sekt!
Im Grandhotel ist es mondäner –
Doch da ist es tausendmol schöner!

In einem kleinen Café in Hernals
Spielt’s Grammophon
Mit leisem Ton
An English-Waltz –
Dort genügen zwei Mokka allein
Um ein paar Stunden so glücklich zu sein!

”Guten Abend, Herr Hofrat! Respekt, Exzellens!” hälsar kyparen sina i det offentliga livet troligen inte allt för framstående gäster i den klassiska liedern ”Im alten Kaffeehaus in Döbling”. Men titelsjuka och yttre framtoning är nu en gång en viktig ingrediens i wienerkulturen, och kaféet är, eller var åtminstone den ideala scenen.

Ett riktigt Kaffeehaus är en väl nikotinpatinerad lokal där inredningen minner om forna dagars glans, de väggfasta bänkarnas bulliga sitsar med nött plysch eller galon fjädrar gnisslande när man tar plats, kyparna bär sin vita skjorta med svart fluga, nött svart väst och vitt förkläde och står för en artig, ibland hjärtlig, ibland avmätt, men alltid korrekt betjäning. Kaffet serveras alltid på en liten rostfri bricka med det lilla vattenglaset och skeden vilande på tvärs över koppen. Alla landets större dags- och kvällstidningar hänger i parad på väggen i sina trähållare eller trängs på biljardbordet. Här kan man utan problem dra ut på sin Großer Brauner i en timme eller två för att i lugn ro gå igenom dagspressen medan gatans trafik och stoj fortgår på andra sidan de inte längre så vita spetsgardinerna. Fram till nyligen var cigaretten en självklar beståndsdel, men är sedan ett par år bannlyst, även om de nu regeringsfähiga blåa gått till val bland annat på att avskaffa detta njutningsförbud. Ja, apropå njutningsmedel så är det ingen tillfällighet att Wien är något av kaffenjutarens Mecka. Enligt traditionen var turkarna skuld till allt. När den turkiska belägringshären med polsk hjälp slogs tillbaka från Wien 1683 kunde stadens försvarare till krigsbytet räkna en mängd kaffebönor…

Under besöken i Wien har jag druckit och läst mig igenom några av stadens Kaffeehäuser. Det mest kända innanför Ringstraße – och det enda jag där besökt – är onekligen Café Hawelka från 1936 på Dorotheergasse, en liten gata bakom Hofburg. En liten skum och väl inrökt lokal med något av kultstatus idag. Jag betvivlar dock att den gamle grundaren Leopold Hawelka ännu är i livet. Sista gången jag var där satt den förre ägaren som brukligt innanför entrén, höll uppsikt över gästerna och bytte några ord med stamklientelet. En liten, mager, välklädd och något torr herre. De gånger jag var där var det alltid välfyllt, ett diskuterande och ett ymnigt rökande över kaffe, korv och gulaschsoppa. På de boaserade väggarna satt många affischer av skiftande aktualitetsgrad.

Men mer spännande är det utanför Ringen. Därifrån är det inte långt till Gumpendorfer Straße i 6. Bezirk, Mariahilfer, och ett av Wiens mest legendariska kaféer. Det rör sig om Café Sperl från 1880. Sedan det ståtliga nyrenässanspalatset restes nämnda år av Ringstraßearkitekterna Gross och Jelinek har det legat i dess hörnlokal. I jämförelse med Hawelka en anspråksfull institution. Som sådan har Sperl också sin egen chokladtårta, dock mindre internationellt känd än Sachers dito. Kaféet har alltid haft status av stamlokus för konstnärer, arkitekter och musiker. Till denna skara får väl även den föga framgångsrike målaren Adolf Hitler räknas under åren före första världskriget. Förgäves sökte han in till den närbelägna Akademie der bildende Künste och hankade fram som vykortsmålare. Som ett ödets ironi så var Sperl även populärt bland Wiens militärer, däribland generalstabschefen Conrad von Hötzendorf, den främste pådrivaren bakom krigsförklaringen mot Serbien 1914. Interiören är med sina boaserade väggar och fasta bänkar välbevarad sedan en försiktig restaurering 1968. Men även vad som serveras är en anledning att gå till Sperl. Kaféet har fått ta emot åtskilliga utmärkelser. Den sällsynt välbevarade sekelskiftesatmosfären har dock sina nackdelar. Mer än en gång har mitt glatt planerade besök på Sperl spolierats av pågående filminspelningar. Det är dock ingen risk på prydliga Café Weimar, som legat på Währinger Straße i 9. Bezirk sedan jämnt 1900. Ett trevligt stopp på väg med spårvagnen upp mot vinbergen.

Men det är först när Wienturisten vågar sig utanför den andra stora ringleden, der Gürtel, som denne kan begå ett verkligt autentiskt Kaffeehausbesök. Det är här de komisk-sentimentala sångerna från tiden efter 1945 hittat sin inspiration, i Döbling, i Hernals, i de gamla arbetar- och tjänstemannastadsdelarna med sina hyreskaserner från tiden före kejsardömets fall. Ett av de mer anrika och kända kaféerna är Café Weidinger, som ligger vid den larmande Lerchenfelder Gürtel och i år firade 80-årsjubileum. Lokalen är ännu ett levande 1950-tal och delar av personalen har sannolikt varit med sedan dess. När jag och min vän Gösta slagit oss ned dröjde det ett tag före den gamla kyperskan lade märke till oss när hon gick runt och pysslade. Kocken uppmanade henne snart: ”Sie haben den jungen Herren noch nicht gefragt!” Rökförbudet har föranlett att en vanprydande mellanvägg satts upp mot rökavdelningen där två gubbar disputerade i sin ensamhet över biljarden.

Filmaren Elizabeth T. Spira gjorde i början av 1990-talet ett antal fina små dokumentärfilmer för ORF på temat ”Alltagsgeschichten” som lågmält och ärligt lät ett tvärsnitt av samhällets olika existenser få ta plats, allt utifrån olika lokaler, badet, Heurigen, hotellet, Würstlstand och så förstås kaféet. Filmen är mycket sevärd – även om baskunskaper i woanerisch förhöjer upplevelsen. Spira har intervjuat människor som tillbringade – några kanske ännu tillbringar – en stor del av sitt liv på Kaffeehaus. Det är olika klientel i olika Bezirk, från ”die alte Hofratswitwe” med hatt, päls och knähund som inte vill sitta ensam i sin stora våning, till kåkfararen på socialbidrag. Det finns ännu kaféer för alla i Wien.

Kafé i Ottakring.

 

I ”Landlerland” – transsylvanska byarna Neppendorf, Großau och Reußmarkt 2017

Förrådskammare innanför ringmuren kring kyrkborgen i Reußmarkt, Xenar 75 mm, Ilford FP4.

I södra Transsylvanien (ty. Siebenbürgen) befinner sig den allt krympande tyska minoritetskulturens kulturella centrum, Hermannstadt (ru. Sibiu). Vid klart väder avtecknar sig den medeltida stadskärnan mot Karpaternas blånande fond. I stadens sydvästra utkant ligger de gamla ”sachsiska” byarna Neppendorf och Großau som jag återbesökte i somras inom ramen för den årliga Siebenbürgische Akademiewoche, ett tvärvetenskapligt och ungdomligt arrangemang anordnat av Studium Transilvanicum. Vi höll våra föredrag i ”den transsylvanska akademien”, ett konferenscentrum granne med den evangeliska kyrkborgen. Under en utflyktsdag guidade jag gruppen i kyrkborgarna i grannbyn Großau och den längre västerut i dalgången liggande Reußmarkt. Neppendorf, Großau och den närbelägna byn Großpold har en särskilt intressant historia. Hit tvångsförflyttades österrikiska protestanter 1734-1756 på order av Maria Theresia som ville göra det österrikiska arvlandet rent katoliskt. Till denna avlägsna del av habsburgväldet med sina protestantiska ”sachsare” kom så österrikarna med sina få ägodelar, totalt rörde det sig om ca 800 personer. Många av byarna kring Hermannstadt hade hemsökts svårt av pest och krigshärjningar, så det fanns många tomma gårdar där de förflyttade kunde flytta in. Av sachsarna kom österrikarna att kallas ”Landler”. Typiskt för de nämnda tre byarna var att ”die Landler” höll sig på sin kant (även i kyrkan) och bevarade sin dialekt, klädedräkt och traditioner. Under 1700-talets lopp kom de rent av att utgöra merparten av invånarna i de tre byarna. Till följd av de tyska minoriteternas exodus ur Rumänien efter 1989 är dock antalet Landler idag mycket ringa.

Kyrkborgen i Großau är en av områdets bäst bevarade med ringmur och försvarstorn. Kyrkborgen är idag också en av de mer besökta – vilket gäller långt ifrån alla som är i varierande stadier av förfall – och i den idylliska prästgårdsträdgården kan man idag övernatta på halmbäddar i det gamla bihuset. Intressant för en orgelvän är kyrkans välbevarade orgelverk av den siebenbürgisk-sachsiske orgelbyggaren Johannes Hahn från 1782. Den är dock i stort behov av en omsorgsfull restaurering. Med hjälp av min vän Philippe som orgeltrampare kunde jag dock spela några takter Bach. Läktarnas upplag av magasinerade orgeldelar från flera kyrkborgar vittnar om det ofta tragiska läget för detta kulturarv.

Kyrkborgen i Reußmarkt har kvar en ålderdomlig oval ringmur med intakt skyttegång och förrådskammare. Ovanligt är att de sachsiska bondgårdarnas stora fruktkistor ännu står kvar innanför muren. Orgeln är byggd 1910 i senromantisk anda av K. u. K. Hoforgelbauer Rieger från Jägerndorf i Schlesien, en annan av dubbelmonarkins utposter, nu i Tjeckoslovakien.

Ytterligare sevärdheter i Neppendorf är de fantasifulla palatsen som den romska aristokratin låtit bygga åt sig själva, däribland ”zigenarkejsarens” slott och kusinens pagodliknande dito.