Slovakiska bilder II – mot Dukla

Med en hyrbil styrde vi norröver genom det böljande landskapet, upp mot polska gränsen, den rutenska delen av Slovakien. I Slovakien lever ca 130 000 rutener, flertalet i nordöstra Slovakien längs gränsen mot Polen och Ukraina, före 1920 låg hela det rutenska området inom det österrikisk-ungerska riket. Där gällde rutenerna som imperiets ukrainare, en grov förenkling av folkgruppens sammansättning, flertalet rutener ser sig etniskt just som rutener. Den mest kände rutenen i världen är Andy Warhol. Många byar i regionen har tvåspråkiga skyltar, slovakiska och ukrainska. Och ett särdrag är de många små timmerkyrkorna, i gränsområdet mot Polen mestadels grekisk-katolska. Längs de nordliga Karpaternas sluttningar finns en lång tradition av timring i såväl Polen, Slovakien, Ukraina som Rumänien. På väg upp mot Duklapasset ligger ett flertal av dessa timmerkyrkor längs landsvägen eller vid änden av slingrande avstickare upp mellan de skogsklädda åsarna. När man kommer nära dem är de verkligt diminutiva, skeppen rymmer inga stora församlingar inom sina låga timmerväggar. Men tak och torn strävar mot himlen med fantasifulla spåntäckta kupoler och spiror som ger en bestämt ”östlig” prägel. Flertalet av de totalt 64 slovakiska timmerkyrkorna (grekisk-katolska, ortodoxa, katolska och protestantiska) är byggda på från sent 1600-tal till tidigt 1800-tal. Många av de små, ofta rundade kyrkogårdarna omges än idag av liggande balkar av rundtimmer med små spåntak, så som det ännu i början på 1800-talet såg ut i Sverige. En handfull av kyrkorna är klassade som världsarv av UNESCO. En av dem är Ladomirová från 1742, vigd åt ärkeängeln Mikael, en annan ligger i den rutenska byn Bodružal, från 1658, vigd åt den helige Nikolaus. Båda är grekisk-katolska. Särskilt anslående fann jag den sistnämnda kyrkan med sina pagodliknande tak, uppflugen på en kulle mitt i byn som sträcker sig längs en bäck, med kyrkogård som reser sig upp mot skogen på höjden. All heder åt den entusiastiska värdinnan som oaktat den sena timmen livfullt berättade om sin kyrka på sitt modersmål. I den skumma interiören – som får ikonostasen att lysa desto effektfullare – utan nordfönster pekade hon upp i den timrade insidan på kupolen där det syntes ett gammalt hål. Här slog en granat ner under den sovjetiska framryckningen hösten 1944, men den var en blindgångare. Gud höll sin hand över kyrkan. Ikonostasen och målningarna direkt på väggtimret erinrar med sin godmodiga bondbarock nästan om interiörer i svenska timmerkyrkor. Här finns mycket som förenar. Även här var skogen en viktig näringskälla. Bönderna i Bodružal med flera byar livnärde sig som timmermän och spånhuggare. Och spån gick det förstås åt till alla tak förr i världen, men nu börjar de bli rätt fåtaliga. Får vi lov att klättra upp i tornet, frågade vi på stapplande ryska. Javisst, där är klockorna, hon pekade på hur repen nött djupa fåror i timmerväggen. Bim, bom, bam, liturgija! skrattade hon och förklarade att klocksträngarna har hon dragit många gånger.

För militärhistoriskt intresserade är gränsen mot Polen och Ukraina klassisk mark, främst som scenen för Röda arméns inträngande genom Karpaterna hösten 1944. Just kampen om det flacka Duklapasset (sedan gammalt nord-sydlig farled) var ett av krigets största pansarslag, den tysk-ungerska fronten pressades långsamt tillbaka med stöttning av tjeckoslovakiska styrkor och bakom linjerna av ett partisanuppror. Efter en riklig portion borstj, piroger och Kofola (slovakisk kvass eller svagdricka på fat) gav sig vi resenärer i kast med att besiktiga monumenten före gränsövergången. I slänten ovanför landsvägen reser sig en jättespets av granit som markerar ingången till hjältarnas begravningsplats. Längre upp i skogen står ett kombinerat museum och utsiktstorn från 1970-talet som erbjuder goda vyer ackompanjerade av en vävd bataljkarta i gulnad damast. Längs vägen mot Bardejov och före den första by som intogs av sovjetarmén är hela landskapet ett slags friluftsmuseum, Dödens dal. Kort tid efter krigsslutet beslutades att visualisera minnet av slaget genom att ställa upp autentiska stridsvagnar i terrängen. Inne i tätorten Svidnik ligger det monumentala sovjetiska minnesmärket över slaget, idag något skamfilat.

I skymningen kom vi till en av östra Slovakiens små välbevarade medeltida städer, Bardejov, på 1800-talet också känt för sin vattenkurort, dit Kaiserin Sissi gärna drog sig tillbaka. Från 1300-talet hade staden rang av kunglig fristad med ett med tiden allt mer blomstrande borgarskap, i hög grad tyskättat. Från 1700-talet fanns också en liten välmående judisk minoritet. Liksom i alla slovakiska gamla städer är såväl tyskarna som judarna sedn 1945 i hög grad ett minne blott. Det rituella badhuset och synagogan finns ännu kvar och har på senare börjat sättas i stånd. När man närmar sig stadskärnan får man ett riktig romantiskt intryck. Ringmuren med dess torn, bastioner och barbakaner från senmedeltid/renässans avgränsar stadskärnan på sin kulle från den prosaiska efterkrigstida bebyggelsen runt om. Den anrika och påkostade borgarhusbebyggelsen innanför murarna är också i hög grad bevarad, men har sedan millennieskiftet genomgått de typiska centraleuropeiska standardrenoveringar som förstört det mesta av patina och originalmaterial om man bortser från själva stommen. Det är alltid nedslående att gå in i ett månghundraårigt hus som ser ut som det kunde vara byggt i går, därtill med ganska taskiga material, putsad frigolit, fuskkakel och plastfönster. Till på köpet är det en medeltida bödel som står staty på det egentligen ganska anslående långsträckta torget.

Från Bardejov gjorde vi en utflykt till byn Zborov och ruinerna efter dess ungerska adelsborg, effektfullt tronande på en klippa som tarvade en timme att bestiga. Borgen med rötter i ett gotisk fäste har blivit utbyggt och förstärkt i flera etapper. Mest anslående är den högborg eller ”donjon” som till hälften ännu tronar allra högst upp, byggt av ätten Rákoczi på 1600-talet. Borgen förstördes 1684 i samband med inbördeskriget mot Habsburg och befinner sig sedan några år i renovering, ett arbete som förvisso säkrar den men samtidigt förtar mycket av ruinens makalösa romantik. Riddarspel, bågskytte och ölutskänkning har redan etablerats, allt det som den centraleuropeiska turisten av idag förväntar sig. Nere i byn har Sankt Sofiakyrkan från 1640-talet delvis restaurerats, som slottskyrka (slottet i byn är sedan kriget rivet) är den förstås imponerande med dubbeltorn och byggdes av Rákoczi Ferenc farfar György och farmor, Báthory Zsófia. I byn ligger ett halvt ruinerat adelsslott som hört till en annan ungersk släkt. Renässansbyggnaden genomgår för närvarande den mest hårdhänta renovering man kan tänka sig med modernt håltegel och betong. Ett åskoväder drog in och vi lämnade byn.

Innan vi åkte vidare mot Höga Tatra tittade vi på en av de små byarna söder om Bardejov, Hervartov, vackert och klassiskt belägen i sluttningen upp mot kuperad vildmark längs en slingrande bergsbäck. Mitt i byn ligger den katolska timmerkyrkan som daterar sig från 1400-talet, den äldsta i sitt slag i regionen. Byn grundades av invandrade tyskar från Schlesien, vilka blev livegna under staden. Kyrkan påminner med sitt branta sadeltak inte så lite om sina katolska systrar på andra sidan bergen i Polen. Interiören ståtar med vackra originalpaneler och målningar i koret. Bystrukturen på karpatvis med boningshusens gavlar mot bygatan är intakt, men de flesta husen är rätt ombyggda. Däremot kvarstår flera små vackra timrade förråd. För att de i händelse av brand inte skulle förfaras ligger de för sig själva på andra sidan gatan. Höga socklar och timrade tunnvalv som putsats skulle hålla ohyra ute, därtill är de målade i klara färger och har extra sadeltak som också kunde rivas av vid en brand utan att riskera det värdefulla innehållet.

Författaren/fotografen vid ett av monumenten på väg mot Dukla. 

 

Annonser

Slovakiska bilder I – Košice

Vi var en färgstark liten resegrupp, en svensk, en iranier, en rumänska och en luxemburgare som i augusti 2018 anträdde en liten rundresa i östra Slovakien. Det var roande att se de stundom förvånade reaktionerna hos passkontrollanten vid ungersk-slovakiska gränsen och senare diverse hotellreceptionister. Slovakien har också en färgstark historia, likt många av länderna i denna del av Centraleuropa har gränserna skiftat och befolkningen varit ett lapptäcke av olika folkgrupper. Dagens Slovakien – en egen nationalstat först sedan 1993 (med undantag för en tyskstöttad republik under världskriget) – var en gång tummelplats för folkvandringar, blev sedan del av det slaviska Stormähriska riket och från 1000-talets slut en del av det ungerska kungariket, kallat Övre Ungern. När övriga Ungern till stor del föll under osmanskt styre på 1500-talet respektive habsburgskt så drog sig den ungerska aristokratin tillbaka till Transsylvanien och Slovakien, varifrån det upprepat kom till uppror mot huset Österrikes kejserliga maktanspråk. Om ungrarna i hög grad utgjorde den landägande klassen så var det tyskarna som dominerade städerna, så småningom också med ett påtagligt judiskt inslag. Bondebefolkningen var katolska slovaker och längst i öster grekisk-katolska rutener. Stora grupper av roma har sedan länge också funnits i området. Efter Trianonfreden 1920 blev Slovakien en del av den nybildade republiken Tjeckoslovakien, där de självmedvetna tjeckerna i hög grad dikterade politiken. Andra världskriget och dess efterspel innebar etniska resningar och tvångsomflyttningar, men Slovakien är än idag – om än i mindre utsträckning än före 1940 – ett multietniskt land med stora minoriteter av ungrare, rutener och romer.

Košice (ung. Kassa, ty. Kaschau) är Slovakiens andra stad och huvudort i östra Slovakien, mindre än en timme med tåget från ungerska gränsen. Här övergår det ungerska slättlandet i landskap av böljande kullar som sträcker sig upp mot polska gränsen. Med drygt 200 000 invånare, varav endast 2% idag är ungersktalande, är staden en liten metropol med bl.a. universitet och det östslovakiska stålverket som största arbetsgivare. Kring den på senare år sanerade medeltida stadskärnan reser sig efterkrigstidens storskaliga förstäder på kullarnas sluttningar, inte så olikt många andra städer av samma storlek i denna del av Europa. Stadskärnan domineras av den gotiska Elisabetkatedralen, en av de östligaste i sitt slag, helgad åt den heliga Elisabet av Thüringen. Tillsammans med Adolf Langs nätt bakelsesöta jugendteater – ett måste för varje österrikisk-ungersk provinshuvudstad – ligger katedralen på halva sträckan av det långsmala torg som delar gamla staden i tu, ett nu västmässigt sprudlande restaurang- och pubstråk, men kantat av vacker arkitektur från alla epoker. Genom låga valv mynnar tvärgatorna på torget, typiskt för många städer i Karpatregionen.

Elisabetkatedralen är landets största kyrka och dess 1400-talsgotik reser sig mot skyarna. Den ungerska kungadottern Elisabet giftes bort med fursten av Thüringen, hennes omsorger om de fattiga och sjuka förlänade henne helgonstatus. Wagner bidrog till hennes odödlighet genom Tannhäuser, där hon står för den kyska kärleken. Kyrkan har liksom staden varit ett stridsäpple. Under hundra år var kyrkan luthersk eftersom stadens tyska borgerskap tidigt anslöt sig till reformationen. Med Habsburgs maktövertagande var motreformationen högst upp på agendan, kyrkan blev åter katolsk och jesuiterna etablerades i staden. Kyrkorummets största sevärdhet är nog den dubbla trappa som kung Mattias Corvinus lät bygga upp till körläktaren 1485. I motsatt ände av kyrkan hyllas en av de ungerska nationalhjältarna, Ferenc II Rákóczi. 1600-talet innebar upprepade stridigheter mellan den ungerska adeln och Habsburg. I hög grad var det ett krig om såväl politiskt inflytande som religionsfrihet. Lutheraner och kalvinister stod mot de österrikiska katolikerna, inte sällan med turkisk stöttning. Till de mer namnkunniga ledarna hörde de transsylvanska furstarna Stefan Bocskai, Imre Thököly och Rákóczi. Den sistnämnde (med rötterna i bygden) förde länge ett framgångsrikt krig mot Habsburgs styrkor och försvarade framgångsrikt staden och gav kyrkorna tillbaka till protestanterna. Med freden i Satmar 1711 var inbördeskriget förlorat och Rákóczi dog sedermera i turkisk exil, i Nikomedia. Efter 30 år av dispyter fick ungrarna år 1906 lov från kejsar Franz Josef att transportera Rákóczi och hans följeslagares kvarlevor tillbaka till Košice. Det blev en stor nationell manifestation, vilket återspeglas i den stora fresken på nordväggen. Även Rákóczis sista bostad i Nikomedia flyttades till staden. I kryptan dignar stensarkofagerna under berg av kransar med band i de ungerska färgerna, grön-vit-röd. De båda tanterna i biljettkassan talade ingen tyska, men det gick desto bättre med ungerska.

Bland de många intressanta husen vid torget kan kungshuset nämnas där den transsylvanske fursten Gábor Bethlen år 1626 firade sitt storslagna bröllop med prinsessan Katarina av Brandenburg under en veckas tid. I närheten ligger såväl stadens äldsta värdshus – med föga autentisk meny dock – och jugendpärlan Café Slavia. Snett över torget serveras däremot en utmärkt Töltött kapuszta. Tiggande ungdomar från stadens stora minoritet av roma är en vanlig syn bland uteserveringarna. Fördomar och förakt är en påtaglig företeelse som lämnar en bitter eftersmak. Karl-Markus Gauss har i essäboken ”Svinätarna i Svinia” sakligt och initierat skildrat romernas villkor i en av stadens förstäder och på landsbygden, läsning som anbefalles.

Košice bjuder på åtskilliga små överraskningar. På ett av husen finns en liten plakett till minne av Béla Gerster, en av arkitekterna bakom Panamakanalen och ensam ansvarig för den korintiska kanalen i Grekland. I den gamla judiska stadsdelen finns tre av stadens fyra synagogor, bara en av dem är ännu i bruk, om än bara två gånger om året, den nya ortodoxa synagogan från 1927 i form av ett Salomos tempel med tinnar och arkader. Med den ungerska reformeran på 1800-talet blev judarna successivt tillförsäkrade samma rättigheter som övriga medborgare, med följd att det judiska borgerskapet blomstrade. Med medel från till USA utvandrade judar från staden har synagogan nyligen restaurerats och interiören strålar i blått och vitt. Vi mötte sonen till en urmakare som flydde staden och landet 1968. De judar som hade överlevt världskrigets och den slovakiska regimens förföljelser kom sedermera att utsättas för den kommunistiska erans antisemitism och förstatliganden. Faderns urmakarverkstad med två anställda hade nationaliserats 1953. Bakom en panel hittade man vid restaureringen ett snabbt nedklottrat meddelande på ungerska från en av de judar som gömde sig i synagogan i samband med deportationen 1944: ”Här är jag 1944 IV. 21 vet inte vart vi förs.” De slovakiska grannarna avslöjade dem.  Invid synagogan finns ett litet museum med verk av den judiske konstnären Lajos Bácsi (Ludovit Feld), född i staden och överlevare från Auschwitz. Som dvärg blev han utvald av dr. Mengele för experiment med kom att räddas av sin talang, han blev Mengeles konstnär. Återkommen till Košice grundade Bácsi en konstskola. Svärtan gömmer sig bokstavligen under stadens yta. Men på något vis var livet tvunget att gå vidare efter 1945.

 

Kerepesi temető – Budapest

Budapest som stad har alltid lockat mig med sin storslagna stadsplanering från 1800-talet. En spegling av huvudstaden är dess kyrkogårdar. Ofta har jag sökt mig till Kerepesi temető i Jozsefváros, några kvarter söder om Keleti palyaudvar, Östra stationen. Kyrkogården anlades 1847 och rymmer stoftet efter många av Ungerns mest kända män och kvinnor, däribland mausoleet över 1848 års frihetshjälte Kossuth, kanske ett av de största i Europa. Kyrkogården bjuder på ett överdåd av murgrönsinsvept arkitektur och skulptur från 1800- och 1900-talen. Många svart-vita rullar småbild och mellanformat har det blivit, här ett litet smakprov.

Lördagsmarknad i Santander de Quilichao, Colombia

På lördagsmorgnarna är det marknadsdag i Santander de Quilichao, Valle de Cauca. Då är centrum fyllt av liv och rörelse. ”Los indigenos”, paeses och guambianos kommer ner från bergsbyarna för att sälja grönsaker och frukt m.m. Den gamla saluhallen är fylld med kött och inälvsmat. Jag tog några bilder med såväl min Rolleicord (Xenar 75 mm och Ilford FP4) som den lilla digitala Canon.

Wiener Kaffeehäuser

Mitt österrikiska blod får mig att ständigt återvända till Wien. Men jag inser att jag vid mina besök sällan rört mig innanför Ringstraße. Det expansiva 1800-talets vidsträckta förstäder har lockat mer, både kamera, gom och intellekt. Margareten, Ottakring, Hernals, Alsergrund… Och var är det annars man idag kan uppleva den äkta wienska kafékulturen? Vad som i dagens västerländska urbana och kommersialiserade kultur förefaller vara en myt är där i hög grad levande. Kanske det inte är riktigt som på Hans Mosers, Herbert Prikopas och Peter Alexanders glada dagar där kaféet som institution besjöngs, en värld vid sidan av, en plats där man kan vara sig själv eller den man vill framstå som, det man inte kan vara på arbetet eller i hemmet. Platsen för sorglöst umgänge, wienskt Schlamperei eller bara vara ensam tillsammans. Nuförtiden skrivs väl inte längre så många epos vid de nötta marmorskivorna, ackompanjerat av Einspänner på krita. Robert Musils och Joseph Roths värld gick definitivt under med andra världskriget.

Ein kleines, gemütliches Vorstadtlokal
Das hab ich da neilich entdeckt!
Fauteuils habn kan Samt und’s Klavier kein Pedal
Und Kracherl, so heißt dort der Sekt!
Im Grandhotel ist es mondäner –
Doch da ist es tausendmol schöner!

In einem kleinen Café in Hernals
Spielt’s Grammophon
Mit leisem Ton
An English-Waltz –
Dort genügen zwei Mokka allein
Um ein paar Stunden so glücklich zu sein!

”Guten Abend, Herr Hofrat! Respekt, Exzellens!” hälsar kyparen sina i det offentliga livet troligen inte allt för framstående gäster i den klassiska liedern ”Im alten Kaffeehaus in Döbling”. Men titelsjuka och yttre framtoning är nu en gång en viktig ingrediens i wienerkulturen, och kaféet är, eller var åtminstone den ideala scenen.

Ett riktigt Kaffeehaus är en väl nikotinpatinerad lokal där inredningen minner om forna dagars glans, de väggfasta bänkarnas bulliga sitsar med nött plysch eller galon fjädrar gnisslande när man tar plats, kyparna bär sin vita skjorta med svart fluga, nött svart väst och vitt förkläde och står för en artig, ibland hjärtlig, ibland avmätt, men alltid korrekt betjäning. Kaffet serveras alltid på en liten rostfri bricka med det lilla vattenglaset och skeden vilande på tvärs över koppen. Alla landets större dags- och kvällstidningar hänger i parad på väggen i sina trähållare eller trängs på biljardbordet. Här kan man utan problem dra ut på sin Großer Brauner i en timme eller två för att i lugn ro gå igenom dagspressen medan gatans trafik och stoj fortgår på andra sidan de inte längre så vita spetsgardinerna. Fram till nyligen var cigaretten en självklar beståndsdel, men är sedan ett par år bannlyst, även om de nu regeringsfähiga blåa gått till val bland annat på att avskaffa detta njutningsförbud. Ja, apropå njutningsmedel så är det ingen tillfällighet att Wien är något av kaffenjutarens Mecka. Enligt traditionen var turkarna skuld till allt. När den turkiska belägringshären med polsk hjälp slogs tillbaka från Wien 1683 kunde stadens försvarare till krigsbytet räkna en mängd kaffebönor…

Under besöken i Wien har jag druckit och läst mig igenom några av stadens Kaffeehäuser. Det mest kända innanför Ringstraße – och det enda jag där besökt – är onekligen Café Hawelka från 1936 på Dorotheergasse, en liten gata bakom Hofburg. En liten skum och väl inrökt lokal med något av kultstatus idag. Jag betvivlar dock att den gamle grundaren Leopold Hawelka ännu är i livet. Sista gången jag var där satt den förre ägaren som brukligt innanför entrén, höll uppsikt över gästerna och bytte några ord med stamklientelet. En liten, mager, välklädd och något torr herre. De gånger jag var där var det alltid välfyllt, ett diskuterande och ett ymnigt rökande över kaffe, korv och gulaschsoppa. På de boaserade väggarna satt många affischer av skiftande aktualitetsgrad.

Men mer spännande är det utanför Ringen. Därifrån är det inte långt till Gumpendorfer Straße i 6. Bezirk, Mariahilfer, och ett av Wiens mest legendariska kaféer. Det rör sig om Café Sperl från 1880. Sedan det ståtliga nyrenässanspalatset restes nämnda år av Ringstraßearkitekterna Gross och Jelinek har det legat i dess hörnlokal. I jämförelse med Hawelka en anspråksfull institution. Som sådan har Sperl också sin egen chokladtårta, dock mindre internationellt känd än Sachers dito. Kaféet har alltid haft status av stamlokus för konstnärer, arkitekter och musiker. Till denna skara får väl även den föga framgångsrike målaren Adolf Hitler räknas under åren före första världskriget. Förgäves sökte han in till den närbelägna Akademie der bildende Künste och hankade fram som vykortsmålare. Som ett ödets ironi så var Sperl även populärt bland Wiens militärer, däribland generalstabschefen Conrad von Hötzendorf, den främste pådrivaren bakom krigsförklaringen mot Serbien 1914. Interiören är med sina boaserade väggar och fasta bänkar välbevarad sedan en försiktig restaurering 1968. Men även vad som serveras är en anledning att gå till Sperl. Kaféet har fått ta emot åtskilliga utmärkelser. Den sällsynt välbevarade sekelskiftesatmosfären har dock sina nackdelar. Mer än en gång har mitt glatt planerade besök på Sperl spolierats av pågående filminspelningar. Det är dock ingen risk på prydliga Café Weimar, som legat på Währinger Straße i 9. Bezirk sedan jämnt 1900. Ett trevligt stopp på väg med spårvagnen upp mot vinbergen.

Men det är först när Wienturisten vågar sig utanför den andra stora ringleden, der Gürtel, som denne kan begå ett verkligt autentiskt Kaffeehausbesök. Det är här de komisk-sentimentala sångerna från tiden efter 1945 hittat sin inspiration, i Döbling, i Hernals, i de gamla arbetar- och tjänstemannastadsdelarna med sina hyreskaserner från tiden före kejsardömets fall. Ett av de mer anrika och kända kaféerna är Café Weidinger, som ligger vid den larmande Lerchenfelder Gürtel och i år firade 80-årsjubileum. Lokalen är ännu ett levande 1950-tal och delar av personalen har sannolikt varit med sedan dess. När jag och min vän Gösta slagit oss ned dröjde det ett tag före den gamla kyperskan lade märke till oss när hon gick runt och pysslade. Kocken uppmanade henne snart: ”Sie haben den jungen Herren noch nicht gefragt!” Rökförbudet har föranlett att en vanprydande mellanvägg satts upp mot rökavdelningen där två gubbar disputerade i sin ensamhet över biljarden.

Filmaren Elizabeth T. Spira gjorde i början av 1990-talet ett antal fina små dokumentärfilmer för ORF på temat ”Alltagsgeschichten” som lågmält och ärligt lät ett tvärsnitt av samhällets olika existenser få ta plats, allt utifrån olika lokaler, badet, Heurigen, hotellet, Würstlstand och så förstås kaféet. Filmen är mycket sevärd – även om baskunskaper i woanerisch förhöjer upplevelsen. Spira har intervjuat människor som tillbringade – några kanske ännu tillbringar – en stor del av sitt liv på Kaffeehaus. Det är olika klientel i olika Bezirk, från ”die alte Hofratswitwe” med hatt, päls och knähund som inte vill sitta ensam i sin stora våning, till kåkfararen på socialbidrag. Det finns ännu kaféer för alla i Wien.

Kafé i Ottakring.

 

I ”Landlerland” – transsylvanska byarna Neppendorf, Großau och Reußmarkt 2017

Förrådskammare innanför ringmuren kring kyrkborgen i Reußmarkt, Xenar 75 mm, Ilford FP4.

I södra Transsylvanien (ty. Siebenbürgen) befinner sig den allt krympande tyska minoritetskulturens kulturella centrum, Hermannstadt (ru. Sibiu). Vid klart väder avtecknar sig den medeltida stadskärnan mot Karpaternas blånande fond. I stadens sydvästra utkant ligger de gamla ”sachsiska” byarna Neppendorf och Großau som jag återbesökte i somras inom ramen för den årliga Siebenbürgische Akademiewoche, ett tvärvetenskapligt och ungdomligt arrangemang anordnat av Studium Transilvanicum. Vi höll våra föredrag i ”den transsylvanska akademien”, ett konferenscentrum granne med den evangeliska kyrkborgen. Under en utflyktsdag guidade jag gruppen i kyrkborgarna i grannbyn Großau och den längre västerut i dalgången liggande Reußmarkt. Neppendorf, Großau och den närbelägna byn Großpold har en särskilt intressant historia. Hit tvångsförflyttades österrikiska protestanter 1734-1756 på order av Maria Theresia som ville göra det österrikiska arvlandet rent katoliskt. Till denna avlägsna del av habsburgväldet med sina protestantiska ”sachsare” kom så österrikarna med sina få ägodelar, totalt rörde det sig om ca 800 personer. Många av byarna kring Hermannstadt hade hemsökts svårt av pest och krigshärjningar, så det fanns många tomma gårdar där de förflyttade kunde flytta in. Av sachsarna kom österrikarna att kallas ”Landler”. Typiskt för de nämnda tre byarna var att ”die Landler” höll sig på sin kant (även i kyrkan) och bevarade sin dialekt, klädedräkt och traditioner. Under 1700-talets lopp kom de rent av att utgöra merparten av invånarna i de tre byarna. Till följd av de tyska minoriteternas exodus ur Rumänien efter 1989 är dock antalet Landler idag mycket ringa.

Kyrkborgen i Großau är en av områdets bäst bevarade med ringmur och försvarstorn. Kyrkborgen är idag också en av de mer besökta – vilket gäller långt ifrån alla som är i varierande stadier av förfall – och i den idylliska prästgårdsträdgården kan man idag övernatta på halmbäddar i det gamla bihuset. Intressant för en orgelvän är kyrkans välbevarade orgelverk av den siebenbürgisk-sachsiske orgelbyggaren Johannes Hahn från 1782. Den är dock i stort behov av en omsorgsfull restaurering. Med hjälp av min vän Philippe som orgeltrampare kunde jag dock spela några takter Bach. Läktarnas upplag av magasinerade orgeldelar från flera kyrkborgar vittnar om det ofta tragiska läget för detta kulturarv.

Kyrkborgen i Reußmarkt har kvar en ålderdomlig oval ringmur med intakt skyttegång och förrådskammare. Ovanligt är att de sachsiska bondgårdarnas stora fruktkistor ännu står kvar innanför muren. Orgeln är byggd 1910 i senromantisk anda av K. u. K. Hoforgelbauer Rieger från Jägerndorf i Schlesien, en annan av dubbelmonarkins utposter, nu i Tjeckoslovakien.

Ytterligare sevärdheter i Neppendorf är de fantasifulla palatsen som den romska aristokratin låtit bygga åt sig själva, däribland ”zigenarkejsarens” slott och kusinens pagodliknande dito.

Ukrainsk högsommar

Under augusti månad slog jag följe med några vänner till Ukraina för en vecka. Det var mitt första besök i landet, tidigare hade jag som närmast varit på andra sidan gränsfloden i Rumänien och blickat bort mot de böljande ukrainska Karpaterna. Nu gick resan till huvudstaden Kiev och det lika ödesmättade Poltava, 35 mil närmare fronten i öster. Ukraina är erbjuder en spännande blandning för centraleuropakännaren, ett land i skärningspunkten mellan öst och väst, norr och söder. Trots en stark nationalism så är ryskan helt gångbar, en stor del av befolkningen har den som modersmål.

Kiev känns välbekant för den som ofta frekventerat dubbelmonarkins gamla huvudstäder, Wien, Budapest och Prag, topografin är den samma. Staden delas från norr till söder av en mäktig flod, Dnjepr, som tävlar med Donau i bredd. På västra sidan reser sig lummiga kullar där den gamla staden är insprängd, i öster utbreder sig flackland med efterkrigstidens silhuett, där nu allt fler moderna höghuskomplex skjuter upp, kompakt och trädfattigt med små ortodoxa kyrkor inklämda, mest för att de skall finnas där. Precis som i Wien och Budapest är en långsträckt ö mitt floden stadsbornas oas för bad, sol och fiske. Vad som markerar att vi är i Östeuropa är kyrkornas och de många klostrens lökkupoler, men de har ofta en viss barock känsla, den epoken var ju också Ukrainas andra arkitektoniska blomstring efter den under medeltidens Kiev Rus, fröet till dagens Ryssland. På den tiden var Kiev en av Europas största städer med 50 000 invånare på 1100-talet. Stadens ursprung är som sig bör omtvistat, men faktum är att på 900-talet var Kiev en viktig station i handelsvägarna mellan norr och söder och frekventerades av alla vikingar på färd mot Miklagård, Konstantinopel. Kiev var residensstad för det tämligen unga riket Kiev Rus som sträckte sig längs de stora floderna. 988 skall furst Vladimir I ha gått över till den bysantinska kristendomen och tvångsdöpt alla stadsbor i floden.

Det främsta monumentet över Kievs storhetstid är Sofiakatedralen som oskadd fortfarande reser sig på en av stadens kullar. Den grundades av furst Jaroslav den vise på 1000-talet, för oss mest känd som make till Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, sedermera helgonförklarad som Anna. Ett besök i den femskeppiga kyrkan är en arkitektonisk och historisk upplevelse med få motstycken. De resliga valven pryds ännu till stor del av 1000-talets fresker och mosaiker, högstämt blickar lyckligt orestaurerade helgon mot fjärran. I den nordligaste absiden rymmer en stensarkofag fursteparet, vanligtvis, tyvärr förringades upplevelsen något av beskedet att kvarlevorna för närvarande var utplockade för en ny undersökning.

Lika välbevarade som Sofiakatedralen är inte stadens största kloster, vilka till stor del lades i grus och aska 1941 av den retirerande sovjetarmén. Efter självständigheten har dock inget sparats på klostrens återuppförande, de förgyllda kupolerna syns lång väg. I övrigt präglas stora delar av centrum av stalintidens socialrealistiska arkitektur, till stor del med oputsade fasader av storskaligt gult tegel (oputsade tegelfasader är för övrigt något av ett kännetecken för alla byggnader från sena 1800-talet och fram till kriget, vilket ger lite känsla av provinsstad). 1950-talets paradbyggnader kring Majdan och Khreschatykgatan är i skiftande grad pimpade med italiensk och spanskinspirerad barock. Det gäller dock inte den stramt klassicistiska kolossen Hotel Ukraina, f.d. Hotel Moskva, där vi bodde (mycket för att uppleva den påkostade matsalens dignande ukrainska frukostbuffé). Regeringsbyggnaderna och departementen är lika monumentala med än mer monumentala kolonnarkader. Tungt, men ändå med en viss barock fantasi, man talar ju ibland om ”stalinbarock”. Apropå fantasi så bör man bese Huset med chimärerna, ett jugendpalats från 1902 där allsköns sjömonster klänger på fasaderna. Upphovsmannen Władysław Horodecki har kallats Kievs Gaudí. Det fantastiska har sin hemortsrätt i Kiev, det är inte för intet som det var här som Michail Bulgakov växte upp. Hans barndomshem står fortfarande kvar till beskådan i backen nedanför barockmästerverket Andreaskyrkan. Efter att ha gått många kilometer på de heta gatorna var det en liten belöning att släntra ned och doppa sig i den ljumma Dnjepr.

Mongolstormen på 1200-talet gjorde slut på Kievs storhetstid, makten över ruserna kom därefter att förskjutas till furstendömet Vladimir-Suzdal i norr, föregångaren till Ivan den förskräckliges Moskvarike. Kiev blev provinsstad i det polsk-litauiska riket, en utpost präglad av konflikter mellan katoliker, unitarianer och ortodoxa. Kosackledaren, hetman Bogdan Chmelnitskij gjorde på 1600-talet ett misslyckat försök att uppnå ukrainsk självständighet och står därför staty framför Sofiakatedralen och pekar manande med sin putschan, den ukrainska stridsklubban. Därefter kom Kiev under ryskt välde. Karl XII:s förbund med kosackhetmanen Mazepa under Stora nordiska kriget var ett kort mellanspel som strandade på sluttningen mot Dnjepr i Perevolotjna 1709. Men dessa gestalter har en central roll i den ukrainska moderna blågula (landets färger är samma som de svenska) mytologin. I Kiev går det inte att missta sig på att man befinner sig i ett land i krig. Studenter säljer tvinnade blå-gula band till förmån för militärsjukhusen, hela väggar är täckta med foton på stupade och försvunna och striderna under ”Euro-Majdan” för tre år sedan gör sig påminda genom flera mer eller mindre spontana minnesmärken. Flera butiker under Majdan saluför toalettpapper med Putins porträtt. Souvenirstånden säljer T-tröjor där halvnakna kosacker spänner sina muskulösa bröst och blickar bestämt under utsparad lugg. Kosacken med i övrigt rakat huvud och långa mustascher är en symbol för ukrainsk oavhängighet, eller oförblommerad nationalism om man så vill. Men det är uppenbart att Ukraina är ett delat land. Med undantag för tre år 1917-20 så har Ukraina i modern tid bara varit en självständig stat sedan Sovjetunionens kollaps 1992. Motsättningarna mellan det ukrainska och det nära sovjetiska förflutna är närvarande på många platser i Kiev, ibland som lager på lager i en och samma byggnad eller plats. När jag promenerade till Grottklostret så passerade jag efter obelisken över röda arméns stupade det konkurrerande monumentet över Holodomor, den från Moskva orsakade ukrainska svälten på 1930-talet. Tvångskollektiviseringen av bönderna och det följande konfiskerandet av spannmålen ledde till att miljoner ukrainska bönder svalt ihjäl.

Efter några dagar i Kiev gick färden med buss österut över slättlandet mot Poltava, sedan länge en livfull regionhuvudstad vid ån Vorskla. Även Poltava kom under polsk-lituaiskt styre, för att på 1600-talet bli ryskt. Utanför stadens norra industriområde utbreder sig slagfältet från 27-28 juni 1709 då den svensk-ukrainska armén genomförde ett misslyckat och ödesdigert anfall mot tsar Peters övermäktiga och väl förskansade styrkor. Den pensionerade änklingen Sascha extraknäckte ett par dagar som taxichaufför åt oss och körde med sin gamla Golf runt oss på de solstekta majsfälten mellan monumenten. Från första dagen efter den ryska segern så fick Poltava ett stort symbolvärde för Ryssland, det var början på en rysk hegemoni. Följaktligen satsade tsar Alexander stort 1809. Stadens centrum omvandlades till en stor rund plats omgärdad av högklassisk vitputsad empirearkitektur, Poltava kallas ibland för ”Lilla Petersburg”, ja det hävdas att det här är förlagan till Sankt Petersburgs omdaning efter segern mot Napoleon. Mitt på den storslagna platsen, omgivet av uthyrare av färgglada och fotovänliga leksaksbilar, reser sig den stora segerkolonnen med den ryska örnen i toppen. Nuförtiden har den dock en ukrainsk fana i näbben. På en banderoll står orden ”Leve våra hjältar” i blått på gul botten. Somliga monument skiftar snabbt innebörd.

År 1909 var det dags för nästa jubileum, då fick även Sverige vara med på ett hörn. På lägena för de ödesdigra ryska redutterna står sedan dess små obelisker, idag till synes bortglömda ute i fälten, i något fall med kulhål från striderna 1943. På den svenska soldatgraven reser sig en mycket svensk bautasten i granit. En ensam förtorkad bukett tydde på att någon delegation nyligen varit där. Vid den mer anspråksfulla centrala ryska soldatgraven står sedan 1909 ett museum över slaget. Den stora behållningen är det välgjorda dioramat som skildrar slagets förlopp. Skyltningen har efter 1992 gått från rysk-sovjetisk vinkling till uttalat ukrainsk. Svenskarna är i då sammanhanget den gode förbundspartnern. Det senaste monumentet utanför museet -från 2009 – är i alla fall menat som ett uttryck för svensk-ukrainsk-rysk försoning. Huvuddelen av besökarna på museet just denna dag var ryssar. Ett bad i Vorskla följt av prisvärd Poltavaöl erbjöd lekamlig svalka efteråt.

Narva

 

I augusti 2016 utnyttjade jag en innestående invitation från min vän på museet i Narva att besöka Estlands gränsstad mot Ryssland under några dagar. Här kommer några av mina fotografier, dels analogt svart-vitt (Rolleicord V, Xenar 75 mm och Ilford FP4+) och dels digitalt (Nikon D7000 AF-S Nikkor 18-105 mm). De speglar Narvas dramatiska historia från den tid som danskarna och sedan de tyska ordensriddarna satt på Hermannsborg, via perioden som starkt befäst utpost i det svenska östersjöväldet till förstörelsen under den sovjetiska frammarschen 1944 och den efterföljande nya staden i sovjetrepubliken. Idag är det en annorlunda upplevelse att besöka Narva, i mycket är staden en kontrast mot hur övriga Estland utvecklats efter 1992. Med en till mer än tre fjärdedelar rysk befolkning så får man snarare en känsla av att befinna sig hos den store grannen i öster, och det är bara den lilla floden Narva som skiljer öst från väst. Kontrasten mot Estlands upputsade universitetsstad Tartu (gamla Dorpat), som jag besökte innan, är total. Den gamla hansa- och barockstadskärnan utplånades av sovjetiskt artilleri 1944, bara svensktidens rådhus står kvar som ett tomt skal samt de vittrande bastioner som Erik Dahlberg projekterade (där flodsidan dock börjat restaureras). Bostadsblock från 1950-talet inbäddade i grönska präglar idag Gamla staden. Utanför vallarna är det stalintidens svulstiga socialrealism som präglar bostadslängorna längs Pusjkinallén, i övrigt grånad modernism, som polytekniska högskolans studentkomplex, där jag var inhyst. Förgäves sökte jag vid min ankomst på en lördagkväll ett vattenhål, det enda som fanns var en erkänt medioker restaurang vid den gränsövergång som tycks utgöra stadens eventuella centrum efter kriget. Den är inklämd som ett schakt mellan Gamla staden i norr och fästet Hermannsborg i söder och mynnar på den bro som leder över floden till Ryssland och de vittrande murarna av Ivangorod. På få ställen kan man som här uppleva gränsen mellan två länder, två kulturer så starkt som här, bittert blickar de båda fästningarna mot varandra över lastbilsköerna och sportfiskarna vid stranden.

Colombia 2016 – Cali, Cauca och Huila

Här är ett urval fotografier från några exkursioner i departementen Valle del Cauca, Cauca och Huila i södra Colombia. Huila ligger mellan Central- och Östkordiljäran i Anderna. På sluttningarna upp mot Centralkordiljäran befinner sig Colombias nya kaffedistrikt i vardande, särskilt attraktivt nu efter fredsslutet eftersom FARC-gerillan var stark i dessa bergsområden. Varje by har sina kaffefincor och sina små sockerrörsodlingar med eget raffinaderi, s.k. trapiche. Här några fotografier från en typisk trapiche, metoderna är desamma som för hundra år sedan. Resultatet blir näringsrika tegelstenar av brun panela.

En av Huilas största sevärdheter är världsarvet San Agustín med sina 2000-åriga megaliter och antropomorfa väktare i vulkanisk bergart. De ligger dramatiskt i det bergiga och gröna landskapet kring Río Magdalenas källor. Det är märkligt hur närbesläktade dessa stora gravmonument är med de flera tusen år äldre megaliterna i Europa.

Som kontrast till de hedniska gravarna på orten hade kyrkoherden i San Agustín kontrat med en ny sevärdhet, Colombias månne största julkrubba och mest ”hedniskt” julpyntade kyrkorum jag hittills sett i landet. Därtill hade han i samförstånd med borgmästaren ombesörjt en bil med högtalare som varje morgon från klockan fyra åkte runt på gatorna och på högsta volym spelade mer eller mindre kyrkliga julsånger, spanska som engelska, ackompanjerat av smällare och klockringning.

Över Centralkordiljäran tar man sig med buss på gropiga grusvägar och via enstaka militärposteringar över till departementet Cauca i väster. Vackra vyer och vida högplatåer med de vattenproducerande suckulenterna frailéjones är värt mödan. På andra sidan bergen har många av byarna i hög grad kvar sin urbefolkning, olika indianstammar. En av byarna är Coconuco med kända svavelbad i skuggan av vulkanen Puracé. En mer känd ort är Silvia, beläget i en vacker dal som brukar kallas ”Colombias Schweiz”. Här bor los Guambianos, en av stammarna, som alla har sin egen kultur och sitt eget språk, i detta fall guambiano som karaktäriseras av ett uttal långt fram i munnen med många sj-ljud. De har här sin egen stat i staten med egen rättskipning och hög arbetsmoral. Många bär ännu den traditionella djupblåa klädedräkten och rundkulliga hattar, såväl kvinnor som män. Kvinnorna har blå sjal, svart kjol och konstfulla halsband. Männen har blå sarong och käpp med silverkrycka. Men många av ungdomarna inne i staden Silvia är modernt klädda, där finns även indierockare. De färgglada chivabussarna är många och som regel fullastade med potatis, en av huvudgrödorna.

Slutligen följer också några fotografier från Santander de Quilichao och San Pedro i Cauca samt nyårsfirande med Año Viejo i Cali, en symbol för det gamla året, fylld med smällare.

Maramureș och Transsylvanien 2016

I nordvästra Rumänien, med floden Tisza som gräns mot Ukraina i norr och Transsylvanien i söder ligger Maramureș, en sedan gammalt etniskt sammansatt region med gamla timringstraditioner. Här möts rumänskt, ungerskt, slovakiskt, ukrainskt, rutenskt och judiskt.Några dagar i somras reste jag runt här med ett par vänner och fotograferade miljöer. Här är ett litet urval från Baia Mare, Sighet, Rogoz, Desești och Săpânța.

Baia Mare (ty. Frauenbach, ung. Nagybánya) var tidigare centralorten i Maramureș. Redan på 1200-talet bjöd ungerske kungen in tyska gruvfolk hit för att bryta guld i Nordkarpaterna. Staden blev med tiden tämligen rik. Vid förra sekelskiftet fanns här en livaktig impressionistisk konstnärskoloni och tidens jugendstil har satt avtryck på en del präktiga hus i centrum. Från 1800-talet fram till deportationerna 1944 fanns en ansenlig judisk församling, som idag bara räknar 80 själar, mestadels äldre kvinnor. Gudstjänst hålls ännu varje söndag i synagogan från 1882. Kommunisteran har satt avtryck i form av de vanliga storskaliga hyresblocken och nu vittrande industrikomplex samt ett av de mer imposanta monumenten över de sovjetiska ”befriarna” i landet.

Maramureș är känt för sina små timrade ortodoxa och grekisk-katolska kyrkor, byggda av de rumänska församlingarna till stor del på 1700-talet. I en dalgång öster om Baia Mare ligger världsarvet Rogoz med en ortodox och en grekisk-katolsk kyrka omgivna av en gemensam stämningsfull kyrkogård.

På andra sidan bergen norr om Baia Mare finns flera ortodoxa timmerkyrkor, en av de finaste är den i Desești från 1770, belägen på en kulle med vid utsikt. Med sina branta spåntak och sitt spetsiga torn är den som uppväxt ur marken. Invändigt är kyrkan helt prydd med målningar från golv till tak i naivt 1700-talsmåleri. I vapenhuset avbildas på sydsidan vad som väntar syndarna efter den Yttersta domen. Alla typer av syndare är explicit redovisade. Vid sidan av äktenskapsförbrytare och andra sexuella syndare så har målaren avbildat alla grannar i regionen med annan kyrkotillhörighet som ”kättare och hedningar”, det vill säga sachsare, ungrare, tatarer och turkar. Kanske inte den bästa vägen till religiös samlevnad i ett multietniskt område…

Vid floden Tisza och gränsen mot Ukraina ligger staden Sighet som har sina rötter i saltbrytning på medeltiden. Genom sitt läge blev staden med tiden etniskt sammansatt. Med 1800-talets urbanisering inflyttade många rutener, ukrainare, rumäner och judar. Staden är med andra ord flerspråkig och det ukrainska inslaget är påtagligt. Det judiska kom i hög grad att prägla stadens ekonomiska liv och här fanns hela 20 synagogor. 60 % av befolkningen var judisk. Efter deportationerna 1944 och rivningarna under kommunismen finns idag bara den sefardiska synagogan från 1902 kvar. Vid stadskärnans mittaxel finns en stor reformert kyrka från förra sekelskiftet, en piaristkyrka i habsburgsk barock och en ståtlig men skamfilad saluhall från 1800-talets slut. Mitt i stadskärnan ligger också det f.d. fängelset, en av de värsta anstalterna under kommunisttiden där åtskilliga politiska motståndare och misstänkta satt fängslade och i många fall avled av vanvård. Sedan några år finns här ett av de första museerna i Rumänien som behandlar kommunistdiktaturen. Bland förfallna patriciervillor på väg mot gränsstationen reser sig det palatsliknande rumänska kulturhuset från tidigt 1900-tal.

Västerut längs Tisza ligger byn Săpânța, världskänd tack vare den ”glada kyrkogården”. År 1935 gjorde bysnickaren Stan Ioan Pătraș (1908-1977) sitt första ”glada” träkors. Varje kors har en uttrycksfull och inte sällan smått dråplig bild av en döde och en konstfullt formulerad biografisk text, allt målat i bjärta färger. Byn är idag ett tämligen hårt exploaterat besöksmål och den gamla ortodoxa kyrkan i för regionen vanlig habsburgbarock håller på att pimpas till oigenkännlighet som rumänskt nationalmonument. Kyrkan har förhöjts och fått en tornspira klädd med glaserat tegel i de rumänska färgerna, så hög att den för tankarna till Babels torn. Allting i en slags överdriven pastisch på en ortodox timmerkyrka, men med stomme av betong och uppblåst till sådana proportioner att den helt överskuggar den egentliga sevärdheten, de naivt enkla träkorsen. Till på köpet blickar guldmosaiker av valakiska furstar – inklusive Vlad Țepeș – ner på turisterna och de gravlagda. Pătraș arvtagare, Dumitru Pop, har däremot inte kunnat dra någon ekonomisk fördel av exploateringen. Han bor granne med Pătraș gamla timmerhus i byns utkant, idag ett museum dit förvånansvärt få av turisterna orkar ta sig. Det är nu Pop, en rundlagd och jovialisk medelålders man, som tillverkar korsen i enlighet med traditionen. Det blir 5-6 om året och de kostar förstås en slant. Och de efterfrågas även utomlands, en tysk professor har beställt en och just nu hade han gjort klart ett kors åt en japansk skådespelerska. Naturligtvis har de själva beställt sina kors. Tyvärr har Pop övergått till att måla korsen med plastfärg, vilket han menar skulle hålla bättre, men de yngre korsen på kyrkogården har redan börjat flagna. Kanske å andra sidan en god affärsidé.

Avslutningsvis några fotografier från trakten kring Alba Iulia (ty. Karlsburg, ung. Gyulafehérvár): de gamla sachsiska kyrkorna i Mühlbach, Petersdorf och Weingartskirchen.

Måste också dela med mig av tre sent omsider framkallade fotografier av 80-åriga Ilona i byn Katzendorf, en minst sagt parant tant som delade med sig av historier om sitt spännande liv över några glas páli i prästgårdsträdgården hos makarna Schuller 2015.