Centralstationen i Palermo måste vara den järnvägsstation i världen som har de mest blankpolerade marmorgolven. Jag kunde glida genom entréhallen, men sedan tog det stopp i morgonträngseln på Piazzan och Via Tukory. Gatan är för övrigt döpt efter den ungerske revolutionären Tüköry som efter nederlaget i Ungern kämpade med Garibaldi och stupade under belägringen av Palermo 1860. Det var början på sista akten för Kungariket de båda Sicilierna. Ett år senare var Sicilien och Neapel inlemmade i det nya kungariket Italien.
Jag hade fått fatt i en liten lägenhet undangömd bakom det gamla karmeliterklostret, sedermera militärfängelset, mitt emot Piazza de Independencias trafikomringade park och det kungliga palatset. Idag var det sydländskt hett. Palatset ser inte så palatsmässigt ut, i vilket fall inte den ganska avvisande baksidan mot parken och gatan, stora över tid sammanbyggda klossar med en blandning av arabiskt, normandiskt, lite barock och så ren bakgårdskaraktär. En spegling av staden Palermo och dess historia. Från feniciskt till grekiskt, från romerskt till bysantinsk, från arabiskt till normandiskt, kryddat med bland annat judisk kultur (de judiska kvarteren är fortfarande en atmosfärladdad del av staden där luften är fylld av dofter från Främre Orientens kökskryddor). Ja, för normanderna, vikingaättlingarna i Normandie var det södern som kallade. År 1072 intog de normandiska yrkeskrigarna Robert Guiscard och Roger d’Hauteville staden och hade därmed gjort sig till herrar över Sicilien efter två sekler av arabiskt styre. Roger blev greve av Sicilien. År 1130 kröns ättlingen Roger II till kung över önationen med ambitionen att framstå som en bysantinsk härskare. Det var inledningen på en ny guldålder för handel, hantverk, konst och vetenskaper. I det kosmopolitiska Palermo smälte normandiskt, bysantinskt och arabiskt samman. Här fanns mosaikläggare från Bysans och Venetien, arabiska snickarmästare, textilkonstnärer och juvelerare. Det var en den dåtida världens navel.
Kanske det finaste uttrycket för denna sammansmältning är det lilla Capella Palatina, slottskyrkan, invigd 1143 men nu gömd bakom klassicistiska arkader. Det normandiska hovets utstuderat bysantinska prakt dröjer sig kvar i den glittrande basilikan. Från sin upphöjda tron i väster blickade kungen ut över väggar med gyllene mosaiker och olikfärgad marmor i arabeskmönster, allt polerat till högglans. Men mest fascinerande är ändå taket, ett mästerverk av Palermos allra bästa arabiska timmermän och finsnickare. Det är som ett grottak i trä, med muqarnas, som en enda stor mihrab, prydd med arabisk text, fast också full med små romanska kristna miniatyrer. Vid invigningen sade ärkebiskopen av Taormina i sin predikan: ”… taket, du tröttnar inte att titta på det, det väcker förundran att se det och höras talas om det /…/ (det) påminner om skyn, när i den serena luften, stjärnornas kör skiner igenom.”
Palermos vidlyftiga dom ger ett än mer förbluffande intryck, här har gotikens byggmästare och 1700-talets barockarkitekter adderat sina bidrag till den sicilianska symfonin. Kännetecknande är hur kubiska former adderats och sedan dekorerats. Över fasaderna paraderar också hela den normandiska stilrepertoar som vi än idag kan beskåda från England, Normandie, Norge (ja även Sverige) i norr ned hit. Chevronger, maskprydda takkonsoler och så de lustiga små kolonnetter som fällts in i hörnen utan annan funktion än att behaga ögat. På korgavelns tre högresta jätteabsider är murarna artikulerade med sammanflätade spetsbågar och arabesker av olikfärgad sten. Katedralen hade en gång varit bysantinsk, sedan moské och slutligen återuppförts efter jordbävning samt invigts 1185. Kung var då Rogers barnbarn Wilhelm II. Men byggherre var hans rival ärkebiskopen Gualtiero som fick pengarna till sitt katedralbygge genom att han vid ett annat kyrkobygge fann en stor skatt. Invändigt har tyvärr barockeran gjort rent hus. Men där står ännu alla furstliga porfyrkistor under små tak. Där vilar Roger II, Wilhelm II och de följande staufiska kungarna. Eftersom Wilhelm II dog ung så kom fastern att ta över styret, hon gifte sig med den staufiske kejsaren Fredrik Barbarossa och så knöts band med det tysk-romerska riket. Sonen Fredrik II blev sedermera tysk-romersk kejsare och flyttade sitt residens till Palermo. Så kommer det sig att Roger II:s pärl- och guldstickade kröningsmantel av rött siden (tillverkad i verkstäderna i Palermos palats) nu finns att beskåda i Hofburg i Wien. Den ingick i kröningen av alla tysk-romerska kejsare tills riket upplöstes under Napoleonkrigen. En palm flankeras av två präktiga lejon har lagt under sig var sin kamel. Längs kanten löper arabisk text som berättar om mantelns tillverkning och roll. Så knyts de historiska trådarna samman från norr, väst, syd och ost till en ny europeisk väv.
Flera av Palermos övriga medeltidskyrkor är fina exempel på symbiosen mellan normandisk kärvhet, bysantinsk prakt och arabisk decorum, San Cataldo från cirka 1160 ser rent av ut som en moské med sina tre äggformade kupoler. På sluttningarna söder om Palermo ligger Monreale med sin präktiga klosterkyrka. Den unge Wilhelm II brukade rida hit på jakt. Jag tog morgonbussen från Piazza de Independencia. Monreale var Wilhelms svar på biskopens katedralbygge. Han hävdade att Jungfru Maria uppenbarat en skatt för honom, men troligare var att den av guldmosaiker sprakande Monreale finansierades med hjälp av statskassan. Men bygget tog tid och stod klart först 1267 under Anjou-dynastin. Som i Capella Palatina anlitades de bästa mosaikkonstnärerna från Ventien och Bysans, de bästa arabiska stenhuggarna och timmermännen. De båda bronsportarna göts av Italiens skickligaste bronsgjutare och inbjuder med sina reliefer till utdraget betraktande. Samma gäller klosterarkaderna med sina rikt varierade kolonner, varannat par slätt, varannat med infällda mosaiker och räfflor. Kapitälen andas senantik, vart och ett berättar genom sina figurer en historia. Springbrunnen måste vara en av söderns vackraste skapelser. Korets absider varierar samma tema som domen, med överlappande spetsbågar och dekor i svart tuff och kalksten.
Inrymt i ett annat gammalt kloster i hjärtat av Palermo såg jag Museo Archeologico. På den arkadomgärdade första innergården finns en vacker renässansfontän med sävliga sköldpaddor som simmar runt i vattnet. Nästa innergård med antika sarkofager och skulpturer ramar in en liten tropisk djungel. Utställningarnas största dragplåster är fynden från den grekiska tidens Selinunte. Hade jag inte förstått det till fullo förr så fick jag det helt klart för mig nu. Jag visste förstås att den grekiska antiken inte var vit, men att den var så färgstark och dekorerad förstod jag först på allvar när jag såg alla utgrävda detaljer från gesimser, gavlar och tak till templen i Selinunte.
Vid en liten grönsaksmarknad på väg ut ur staden ligger kapucinernas kloster och nedgången till de berömda katakomberna. Naturlig mumifiering var en specialkompetens bland Italiens kapucinermunkar. Och den blev med tiden allt mer efterfrågad bland lekmännen. Från att ha varit en begravningsplats för munkarna så blev kapucinerkryptan Palermos mest eftertraktade begravningsplats från barocken till och med 1880-talet då den stängdes för nya klienter.
Det är som att gå ned i ett alternativt släktgalleri eller en samling av gamla familjealbum, fast det är inga avbildningar utan personerna själva som hänger på väggarna eller är instoppade i fack. Nästan som om de aldrig hade dött, fast med betoning på nästan, och jag känner inga av dem. Fast jo, i första korridoren in till höger ligger ett namn jag hört förut, den rumänske yrkesrevolutionären Nicolae Bălcescu (död 1852 i exil i Palermo). En intressant anekdot i sammanhanget är att Ceauceșcus kommunistregim år 1970 försökte få kroppen utlämnad för att bli en del av ett rumänskt panteon. Kapucinermunkarna vägrade delegationen tillträde. Den som en gång blivit en del av den tysta familjen stannar för evigheten.
Palermos borgerskap brukade in på 1900-talet avlägga visit hos sina döda släktingar och familjemedlemmar, visa barnen förfäderna. När finkläderna började bli gamla och dammiga kläddes de upp med nya, om en arm trillade av bands den upp med ett snöre. Det var förstås av vikt att redan i livet tillförsäkra sig en passande plats, provstå i den aktuella nischen, beakta vilka de framtida grannarna skulle bli. Katakomberna blev en förlängning av livet i staden, ett stilla liv på andra sidan döden i väntan på den yttersta dagen. Men tills dess gällde det att hålla på sin samhällsposition och sitt yttre. Katakomberna är uppdelade efter yrkesroller. Där är prästernas galleri, med nedfallna käkar och tomma blickar predikar de tyst i fullt ornat, där är munkarnas galleri, melankoliska, ömsom förvridna ansikten, torra kroppar i brundassig juteväv eller vadmal, ett radband i den förstenade handen. Det finns även en avdelning för småbarn, även dessa i några fall iscensatta, som den lille pojken som sitter med sin lillasyster i knäet. Det är idag svårt att föreställa sig hur detta upplevdes av de efterlevande.
Bakom ett galler i en tvärgång kan jag skåda in i ”putridarium”. Där är dunkelt, några halvt förmultnade kroppar tycks kvarglömda på stenbritsarna med sina keramiska galler. Här satt och låg kropparna mellan åtta och tolv månader för att tömma sig på sina vätskor. Sedan togs de ut i luften av munkarna, tvättades med vinäger och lämnades att torka under ett tak. Tomrummen efter de försvunna mjukdelarna fylldes med hö, kroppsöppningarna stoppades till, slutligen kläddes de döda och sattes i sina avsedda nischer. Ibland gick mumifieringen inte så bra, kvar blev bara ett skelett vars lemmar fick lindas in i hö innan det kläddes.
Katakomberna är en de dödas scen. Där är de gamla vännerna på sin söndagliga promenad. Grannar som tycks tala med varandra. Några är bara stilla med slutna ögonlock, ligger i sin kista där långsidan är bortplockad. Några är rentav vackra i sitt eviga tillstånd. Håret fint kammat, en liten mustasch, långa ögonfransar. Som om de rofullt nyss slumrat till. Palermo tycks mig vara en fin plats för att tillbringa den eviga vilan.
Robin Gullbrandsson 