Lördagsmarknad i Santander de Quilichao, Colombia

På lördagsmorgnarna är det marknadsdag i Santander de Quilichao, Valle de Cauca. Då är centrum fyllt av liv och rörelse. ”Los indigenos”, paeses och guambianos kommer ner från bergsbyarna för att sälja grönsaker och frukt m.m. Den gamla saluhallen är fylld med kött och inälvsmat. Jag tog några bilder med såväl min Rolleicord (Xenar 75 mm och Ilford FP4) som den lilla digitala Canon.

Annonser

Wiener Kaffeehäuser

Mitt österrikiska blod får mig att ständigt återvända till Wien. Men jag inser att jag vid mina besök sällan rört mig innanför Ringstraße. Det expansiva 1800-talets vidsträckta förstäder har lockat mer, både kamera, gom och intellekt. Margareten, Ottakring, Hernals, Alsergrund… Och var är det annars man idag kan uppleva den äkta wienska kafékulturen? Vad som i dagens västerländska urbana och kommersialiserade kultur förefaller vara en myt är där i hög grad levande. Kanske det inte är riktigt som på Hans Mosers, Herbert Prikopas och Peter Alexanders glada dagar där kaféet som institution besjöngs, en värld vid sidan av, en plats där man kan vara sig själv eller den man vill framstå som, det man inte kan vara på arbetet eller i hemmet. Platsen för sorglöst umgänge, wienskt Schlamperei eller bara vara ensam tillsammans. Nuförtiden skrivs väl inte längre så många epos vid de nötta marmorskivorna, ackompanjerat av Einspänner på krita. Robert Musils och Joseph Roths värld gick definitivt under med andra världskriget.

Ein kleines, gemütliches Vorstadtlokal
Das hab ich da neilich entdeckt!
Fauteuils habn kan Samt und’s Klavier kein Pedal
Und Kracherl, so heißt dort der Sekt!
Im Grandhotel ist es mondäner –
Doch da ist es tausendmol schöner!

In einem kleinen Café in Hernals
Spielt’s Grammophon
Mit leisem Ton
An English-Waltz –
Dort genügen zwei Mokka allein
Um ein paar Stunden so glücklich zu sein!

”Guten Abend, Herr Hofrat! Respekt, Exzellens!” hälsar kyparen sina i det offentliga livet troligen inte allt för framstående gäster i den klassiska liedern ”Im alten Kaffeehaus in Döbling”. Men titelsjuka och yttre framtoning är nu en gång en viktig ingrediens i wienerkulturen, och kaféet är, eller var åtminstone den ideala scenen.

Ett riktigt Kaffeehaus är en väl nikotinpatinerad lokal där inredningen minner om forna dagars glans, de väggfasta bänkarnas bulliga sitsar med nött plysch eller galon fjädrar gnisslande när man tar plats, kyparna bär sin vita skjorta med svart fluga, nött svart väst och vitt förkläde och står för en artig, ibland hjärtlig, ibland avmätt, men alltid korrekt betjäning. Kaffet serveras alltid på en liten rostfri bricka med det lilla vattenglaset och skeden vilande på tvärs över koppen. Alla landets större dags- och kvällstidningar hänger i parad på väggen i sina trähållare eller trängs på biljardbordet. Här kan man utan problem dra ut på sin Großer Brauner i en timme eller två för att i lugn ro gå igenom dagspressen medan gatans trafik och stoj fortgår på andra sidan de inte längre så vita spetsgardinerna. Fram till nyligen var cigaretten en självklar beståndsdel, men är sedan ett par år bannlyst, även om de nu regeringsfähiga blåa gått till val bland annat på att avskaffa detta njutningsförbud. Ja, apropå njutningsmedel så är det ingen tillfällighet att Wien är något av kaffenjutarens Mecka. Enligt traditionen var turkarna skuld till allt. När den turkiska belägringshären med polsk hjälp slogs tillbaka från Wien 1683 kunde stadens försvarare till krigsbytet räkna en mängd kaffebönor…

Under besöken i Wien har jag druckit och läst mig igenom några av stadens Kaffeehäuser. Det mest kända innanför Ringstraße – och det enda jag där besökt – är onekligen Café Hawelka från 1936 på Dorotheergasse, en liten gata bakom Hofburg. En liten skum och väl inrökt lokal med något av kultstatus idag. Jag betvivlar dock att den gamle grundaren Leopold Hawelka ännu är i livet. Sista gången jag var där satt den förre ägaren som brukligt innanför entrén, höll uppsikt över gästerna och bytte några ord med stamklientelet. En liten, mager, välklädd och något torr herre. De gånger jag var där var det alltid välfyllt, ett diskuterande och ett ymnigt rökande över kaffe, korv och gulaschsoppa. På de boaserade väggarna satt många affischer av skiftande aktualitetsgrad.

Men mer spännande är det utanför Ringen. Därifrån är det inte långt till Gumpendorfer Straße i 6. Bezirk, Mariahilfer, och ett av Wiens mest legendariska kaféer. Det rör sig om Café Sperl från 1880. Sedan det ståtliga nyrenässanspalatset restes nämnda år av Ringstraßearkitekterna Gross och Jelinek har det legat i dess hörnlokal. I jämförelse med Hawelka en anspråksfull institution. Som sådan har Sperl också sin egen chokladtårta, dock mindre internationellt känd än Sachers dito. Kaféet har alltid haft status av stamlokus för konstnärer, arkitekter och musiker. Till denna skara får väl även den föga framgångsrike målaren Adolf Hitler räknas under åren före första världskriget. Förgäves sökte han in till den närbelägna Akademie der bildende Künste och hankade fram som vykortsmålare. Som ett ödets ironi så var Sperl även populärt bland Wiens militärer, däribland generalstabschefen Conrad von Hötzendorf, den främste pådrivaren bakom krigsförklaringen mot Serbien 1914. Interiören är med sina boaserade väggar och fasta bänkar välbevarad sedan en försiktig restaurering 1968. Men även vad som serveras är en anledning att gå till Sperl. Kaféet har fått ta emot åtskilliga utmärkelser. Den sällsynt välbevarade sekelskiftesatmosfären har dock sina nackdelar. Mer än en gång har mitt glatt planerade besök på Sperl spolierats av pågående filminspelningar. Det är dock ingen risk på prydliga Café Weimar, som legat på Währinger Straße i 9. Bezirk sedan jämnt 1900. Ett trevligt stopp på väg med spårvagnen upp mot vinbergen.

Men det är först när Wienturisten vågar sig utanför den andra stora ringleden, der Gürtel, som denne kan begå ett verkligt autentiskt Kaffeehausbesök. Det är här de komisk-sentimentala sångerna från tiden efter 1945 hittat sin inspiration, i Döbling, i Hernals, i de gamla arbetar- och tjänstemannastadsdelarna med sina hyreskaserner från tiden före kejsardömets fall. Ett av de mer anrika och kända kaféerna är Café Weidinger, som ligger vid den larmande Lerchenfelder Gürtel och i år firade 80-årsjubileum. Lokalen är ännu ett levande 1950-tal och delar av personalen har sannolikt varit med sedan dess. När jag och min vän Gösta slagit oss ned dröjde det ett tag före den gamla kyperskan lade märke till oss när hon gick runt och pysslade. Kocken uppmanade henne snart: ”Sie haben den jungen Herren noch nicht gefragt!” Rökförbudet har föranlett att en vanprydande mellanvägg satts upp mot rökavdelningen där två gubbar disputerade i sin ensamhet över biljarden.

Filmaren Elizabeth T. Spira gjorde i början av 1990-talet ett antal fina små dokumentärfilmer för ORF på temat ”Alltagsgeschichten” som lågmält och ärligt lät ett tvärsnitt av samhällets olika existenser få ta plats, allt utifrån olika lokaler, badet, Heurigen, hotellet, Würstlstand och så förstås kaféet. Filmen är mycket sevärd – även om baskunskaper i woanerisch förhöjer upplevelsen. Spira har intervjuat människor som tillbringade – några kanske ännu tillbringar – en stor del av sitt liv på Kaffeehaus. Det är olika klientel i olika Bezirk, från ”die alte Hofratswitwe” med hatt, päls och knähund som inte vill sitta ensam i sin stora våning, till kåkfararen på socialbidrag. Det finns ännu kaféer för alla i Wien.

Kafé i Ottakring.

 

I ”Landlerland” – transsylvanska byarna Neppendorf, Großau och Reußmarkt 2017

Förrådskammare innanför ringmuren kring kyrkborgen i Reußmarkt, Xenar 75 mm, Ilford FP4.

I södra Transsylvanien (ty. Siebenbürgen) befinner sig den allt krympande tyska minoritetskulturens kulturella centrum, Hermannstadt (ru. Sibiu). Vid klart väder avtecknar sig den medeltida stadskärnan mot Karpaternas blånande fond. I stadens sydvästra utkant ligger de gamla ”sachsiska” byarna Neppendorf och Großau som jag återbesökte i somras inom ramen för den årliga Siebenbürgische Akademiewoche, ett tvärvetenskapligt och ungdomligt arrangemang anordnat av Studium Transilvanicum. Vi höll våra föredrag i ”den transsylvanska akademien”, ett konferenscentrum granne med den evangeliska kyrkborgen. Under en utflyktsdag guidade jag gruppen i kyrkborgarna i grannbyn Großau och den längre västerut i dalgången liggande Reußmarkt. Neppendorf, Großau och den närbelägna byn Großpold har en särskilt intressant historia. Hit tvångsförflyttades österrikiska protestanter 1734-1756 på order av Maria Theresia som ville göra det österrikiska arvlandet rent katoliskt. Till denna avlägsna del av habsburgväldet med sina protestantiska ”sachsare” kom så österrikarna med sina få ägodelar, totalt rörde det sig om ca 800 personer. Många av byarna kring Hermannstadt hade hemsökts svårt av pest och krigshärjningar, så det fanns många tomma gårdar där de förflyttade kunde flytta in. Av sachsarna kom österrikarna att kallas ”Landler”. Typiskt för de nämnda tre byarna var att ”die Landler” höll sig på sin kant (även i kyrkan) och bevarade sin dialekt, klädedräkt och traditioner. Under 1700-talets lopp kom de rent av att utgöra merparten av invånarna i de tre byarna. Till följd av de tyska minoriteternas exodus ur Rumänien efter 1989 är dock antalet Landler idag mycket ringa.

Kyrkborgen i Großau är en av områdets bäst bevarade med ringmur och försvarstorn. Kyrkborgen är idag också en av de mer besökta – vilket gäller långt ifrån alla som är i varierande stadier av förfall – och i den idylliska prästgårdsträdgården kan man idag övernatta på halmbäddar i det gamla bihuset. Intressant för en orgelvän är kyrkans välbevarade orgelverk av den siebenbürgisk-sachsiske orgelbyggaren Johannes Hahn från 1782. Den är dock i stort behov av en omsorgsfull restaurering. Med hjälp av min vän Philippe som orgeltrampare kunde jag dock spela några takter Bach. Läktarnas upplag av magasinerade orgeldelar från flera kyrkborgar vittnar om det ofta tragiska läget för detta kulturarv.

Kyrkborgen i Reußmarkt har kvar en ålderdomlig oval ringmur med intakt skyttegång och förrådskammare. Ovanligt är att de sachsiska bondgårdarnas stora fruktkistor ännu står kvar innanför muren. Orgeln är byggd 1910 i senromantisk anda av K. u. K. Hoforgelbauer Rieger från Jägerndorf i Schlesien, en annan av dubbelmonarkins utposter, nu i Tjeckoslovakien.

Ytterligare sevärdheter i Neppendorf är de fantasifulla palatsen som den romska aristokratin låtit bygga åt sig själva, däribland ”zigenarkejsarens” slott och kusinens pagodliknande dito.

Ukrainsk högsommar

Under augusti månad slog jag följe med några vänner till Ukraina för en vecka. Det var mitt första besök i landet, tidigare hade jag som närmast varit på andra sidan gränsfloden i Rumänien och blickat bort mot de böljande ukrainska Karpaterna. Nu gick resan till huvudstaden Kiev och det lika ödesmättade Poltava, 35 mil närmare fronten i öster. Ukraina är erbjuder en spännande blandning för centraleuropakännaren, ett land i skärningspunkten mellan öst och väst, norr och söder. Trots en stark nationalism så är ryskan helt gångbar, en stor del av befolkningen har den som modersmål.

Kiev känns välbekant för den som ofta frekventerat dubbelmonarkins gamla huvudstäder, Wien, Budapest och Prag, topografin är den samma. Staden delas från norr till söder av en mäktig flod, Dnjepr, som tävlar med Donau i bredd. På västra sidan reser sig lummiga kullar där den gamla staden är insprängd, i öster utbreder sig flackland med efterkrigstidens silhuett, där nu allt fler moderna höghuskomplex skjuter upp, kompakt och trädfattigt med små ortodoxa kyrkor inklämda, mest för att de skall finnas där. Precis som i Wien och Budapest är en långsträckt ö mitt floden stadsbornas oas för bad, sol och fiske. Vad som markerar att vi är i Östeuropa är kyrkornas och de många klostrens lökkupoler, men de har ofta en viss barock känsla, den epoken var ju också Ukrainas andra arkitektoniska blomstring efter den under medeltidens Kiev Rus, fröet till dagens Ryssland. På den tiden var Kiev en av Europas största städer med 50 000 invånare på 1100-talet. Stadens ursprung är som sig bör omtvistat, men faktum är att på 900-talet var Kiev en viktig station i handelsvägarna mellan norr och söder och frekventerades av alla vikingar på färd mot Miklagård, Konstantinopel. Kiev var residensstad för det tämligen unga riket Kiev Rus som sträckte sig längs de stora floderna. 988 skall furst Vladimir I ha gått över till den bysantinska kristendomen och tvångsdöpt alla stadsbor i floden.

Det främsta monumentet över Kievs storhetstid är Sofiakatedralen som oskadd fortfarande reser sig på en av stadens kullar. Den grundades av furst Jaroslav den vise på 1000-talet, för oss mest känd som make till Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, sedermera helgonförklarad som Anna. Ett besök i den femskeppiga kyrkan är en arkitektonisk och historisk upplevelse med få motstycken. De resliga valven pryds ännu till stor del av 1000-talets fresker och mosaiker, högstämt blickar lyckligt orestaurerade helgon mot fjärran. I den nordligaste absiden rymmer en stensarkofag fursteparet, vanligtvis, tyvärr förringades upplevelsen något av beskedet att kvarlevorna för närvarande var utplockade för en ny undersökning.

Lika välbevarade som Sofiakatedralen är inte stadens största kloster, vilka till stor del lades i grus och aska 1941 av den retirerande sovjetarmén. Efter självständigheten har dock inget sparats på klostrens återuppförande, de förgyllda kupolerna syns lång väg. I övrigt präglas stora delar av centrum av stalintidens socialrealistiska arkitektur, till stor del med oputsade fasader av storskaligt gult tegel (oputsade tegelfasader är för övrigt något av ett kännetecken för alla byggnader från sena 1800-talet och fram till kriget, vilket ger lite känsla av provinsstad). 1950-talets paradbyggnader kring Majdan och Khreschatykgatan är i skiftande grad pimpade med italiensk och spanskinspirerad barock. Det gäller dock inte den stramt klassicistiska kolossen Hotel Ukraina, f.d. Hotel Moskva, där vi bodde (mycket för att uppleva den påkostade matsalens dignande ukrainska frukostbuffé). Regeringsbyggnaderna och departementen är lika monumentala med än mer monumentala kolonnarkader. Tungt, men ändå med en viss barock fantasi, man talar ju ibland om ”stalinbarock”. Apropå fantasi så bör man bese Huset med chimärerna, ett jugendpalats från 1902 där allsköns sjömonster klänger på fasaderna. Upphovsmannen Władysław Horodecki har kallats Kievs Gaudí. Det fantastiska har sin hemortsrätt i Kiev, det är inte för intet som det var här som Michail Bulgakov växte upp. Hans barndomshem står fortfarande kvar till beskådan i backen nedanför barockmästerverket Andreaskyrkan. Efter att ha gått många kilometer på de heta gatorna var det en liten belöning att släntra ned och doppa sig i den ljumma Dnjepr.

Mongolstormen på 1200-talet gjorde slut på Kievs storhetstid, makten över ruserna kom därefter att förskjutas till furstendömet Vladimir-Suzdal i norr, föregångaren till Ivan den förskräckliges Moskvarike. Kiev blev provinsstad i det polsk-litauiska riket, en utpost präglad av konflikter mellan katoliker, unitarianer och ortodoxa. Kosackledaren, hetman Bogdan Chmelnitskij gjorde på 1600-talet ett misslyckat försök att uppnå ukrainsk självständighet och står därför staty framför Sofiakatedralen och pekar manande med sin putschan, den ukrainska stridsklubban. Därefter kom Kiev under ryskt välde. Karl XII:s förbund med kosackhetmanen Mazepa under Stora nordiska kriget var ett kort mellanspel som strandade på sluttningen mot Dnjepr i Perevolotjna 1709. Men dessa gestalter har en central roll i den ukrainska moderna blågula (landets färger är samma som de svenska) mytologin. I Kiev går det inte att missta sig på att man befinner sig i ett land i krig. Studenter säljer tvinnade blå-gula band till förmån för militärsjukhusen, hela väggar är täckta med foton på stupade och försvunna och striderna under ”Euro-Majdan” för tre år sedan gör sig påminda genom flera mer eller mindre spontana minnesmärken. Flera butiker under Majdan saluför toalettpapper med Putins porträtt. Souvenirstånden säljer T-tröjor där halvnakna kosacker spänner sina muskulösa bröst och blickar bestämt under utsparad lugg. Kosacken med i övrigt rakat huvud och långa mustascher är en symbol för ukrainsk oavhängighet, eller oförblommerad nationalism om man så vill. Men det är uppenbart att Ukraina är ett delat land. Med undantag för tre år 1917-20 så har Ukraina i modern tid bara varit en självständig stat sedan Sovjetunionens kollaps 1992. Motsättningarna mellan det ukrainska och det nära sovjetiska förflutna är närvarande på många platser i Kiev, ibland som lager på lager i en och samma byggnad eller plats. När jag promenerade till Grottklostret så passerade jag efter obelisken över röda arméns stupade det konkurrerande monumentet över Holodomor, den från Moskva orsakade ukrainska svälten på 1930-talet. Tvångskollektiviseringen av bönderna och det följande konfiskerandet av spannmålen ledde till att miljoner ukrainska bönder svalt ihjäl.

Efter några dagar i Kiev gick färden med buss österut över slättlandet mot Poltava, sedan länge en livfull regionhuvudstad vid ån Vorskla. Även Poltava kom under polsk-lituaiskt styre, för att på 1600-talet bli ryskt. Utanför stadens norra industriområde utbreder sig slagfältet från 27-28 juni 1709 då den svensk-ukrainska armén genomförde ett misslyckat och ödesdigert anfall mot tsar Peters övermäktiga och väl förskansade styrkor. Den pensionerade änklingen Sascha extraknäckte ett par dagar som taxichaufför åt oss och körde med sin gamla Golf runt oss på de solstekta majsfälten mellan monumenten. Från första dagen efter den ryska segern så fick Poltava ett stort symbolvärde för Ryssland, det var början på en rysk hegemoni. Följaktligen satsade tsar Alexander stort 1809. Stadens centrum omvandlades till en stor rund plats omgärdad av högklassisk vitputsad empirearkitektur, Poltava kallas ibland för ”Lilla Petersburg”, ja det hävdas att det här är förlagan till Sankt Petersburgs omdaning efter segern mot Napoleon. Mitt på den storslagna platsen, omgivet av uthyrare av färgglada och fotovänliga leksaksbilar, reser sig den stora segerkolonnen med den ryska örnen i toppen. Nuförtiden har den dock en ukrainsk fana i näbben. På en banderoll står orden ”Leve våra hjältar” i blått på gul botten. Somliga monument skiftar snabbt innebörd.

År 1909 var det dags för nästa jubileum, då fick även Sverige vara med på ett hörn. På lägena för de ödesdigra ryska redutterna står sedan dess små obelisker, idag till synes bortglömda ute i fälten, i något fall med kulhål från striderna 1943. På den svenska soldatgraven reser sig en mycket svensk bautasten i granit. En ensam förtorkad bukett tydde på att någon delegation nyligen varit där. Vid den mer anspråksfulla centrala ryska soldatgraven står sedan 1909 ett museum över slaget. Den stora behållningen är det välgjorda dioramat som skildrar slagets förlopp. Skyltningen har efter 1992 gått från rysk-sovjetisk vinkling till uttalat ukrainsk. Svenskarna är i då sammanhanget den gode förbundspartnern. Det senaste monumentet utanför museet -från 2009 – är i alla fall menat som ett uttryck för svensk-ukrainsk-rysk försoning. Huvuddelen av besökarna på museet just denna dag var ryssar. Ett bad i Vorskla följt av prisvärd Poltavaöl erbjöd lekamlig svalka efteråt.

Narva

 

I augusti 2016 utnyttjade jag en innestående invitation från min vän på museet i Narva att besöka Estlands gränsstad mot Ryssland under några dagar. Här kommer några av mina fotografier, dels analogt svart-vitt (Rolleicord V, Xenar 75 mm och Ilford FP4+) och dels digitalt (Nikon D7000 AF-S Nikkor 18-105 mm). De speglar Narvas dramatiska historia från den tid som danskarna och sedan de tyska ordensriddarna satt på Hermannsborg, via perioden som starkt befäst utpost i det svenska östersjöväldet till förstörelsen under den sovjetiska frammarschen 1944 och den efterföljande nya staden i sovjetrepubliken. Idag är det en annorlunda upplevelse att besöka Narva, i mycket är staden en kontrast mot hur övriga Estland utvecklats efter 1992. Med en till mer än tre fjärdedelar rysk befolkning så får man snarare en känsla av att befinna sig hos den store grannen i öster, och det är bara den lilla floden Narva som skiljer öst från väst. Kontrasten mot Estlands upputsade universitetsstad Tartu (gamla Dorpat), som jag besökte innan, är total. Den gamla hansa- och barockstadskärnan utplånades av sovjetiskt artilleri 1944, bara svensktidens rådhus står kvar som ett tomt skal samt de vittrande bastioner som Erik Dahlberg projekterade (där flodsidan dock börjat restaureras). Bostadsblock från 1950-talet inbäddade i grönska präglar idag Gamla staden. Utanför vallarna är det stalintidens svulstiga socialrealism som präglar bostadslängorna längs Pusjkinallén, i övrigt grånad modernism, som polytekniska högskolans studentkomplex, där jag var inhyst. Förgäves sökte jag vid min ankomst på en lördagkväll ett vattenhål, det enda som fanns var en erkänt medioker restaurang vid den gränsövergång som tycks utgöra stadens eventuella centrum efter kriget. Den är inklämd som ett schakt mellan Gamla staden i norr och fästet Hermannsborg i söder och mynnar på den bro som leder över floden till Ryssland och de vittrande murarna av Ivangorod. På få ställen kan man som här uppleva gränsen mellan två länder, två kulturer så starkt som här, bittert blickar de båda fästningarna mot varandra över lastbilsköerna och sportfiskarna vid stranden.

Colombia 2016 – Cali, Cauca och Huila

Här är ett urval fotografier från några exkursioner i departementen Valle del Cauca, Cauca och Huila i södra Colombia. Huila ligger mellan Central- och Östkordiljäran i Anderna. På sluttningarna upp mot Centralkordiljäran befinner sig Colombias nya kaffedistrikt i vardande, särskilt attraktivt nu efter fredsslutet eftersom FARC-gerillan var stark i dessa bergsområden. Varje by har sina kaffefincor och sina små sockerrörsodlingar med eget raffinaderi, s.k. trapiche. Här några fotografier från en typisk trapiche, metoderna är desamma som för hundra år sedan. Resultatet blir näringsrika tegelstenar av brun panela.

En av Huilas största sevärdheter är världsarvet San Agustín med sina 2000-åriga megaliter och antropomorfa väktare i vulkanisk bergart. De ligger dramatiskt i det bergiga och gröna landskapet kring Río Magdalenas källor. Det är märkligt hur närbesläktade dessa stora gravmonument är med de flera tusen år äldre megaliterna i Europa.

Som kontrast till de hedniska gravarna på orten hade kyrkoherden i San Agustín kontrat med en ny sevärdhet, Colombias månne största julkrubba och mest ”hedniskt” julpyntade kyrkorum jag hittills sett i landet. Därtill hade han i samförstånd med borgmästaren ombesörjt en bil med högtalare som varje morgon från klockan fyra åkte runt på gatorna och på högsta volym spelade mer eller mindre kyrkliga julsånger, spanska som engelska, ackompanjerat av smällare och klockringning.

Över Centralkordiljäran tar man sig med buss på gropiga grusvägar och via enstaka militärposteringar över till departementet Cauca i väster. Vackra vyer och vida högplatåer med de vattenproducerande suckulenterna frailéjones är värt mödan. På andra sidan bergen har många av byarna i hög grad kvar sin urbefolkning, olika indianstammar. En av byarna är Coconuco med kända svavelbad i skuggan av vulkanen Puracé. En mer känd ort är Silvia, beläget i en vacker dal som brukar kallas ”Colombias Schweiz”. Här bor los Guambianos, en av stammarna, som alla har sin egen kultur och sitt eget språk, i detta fall guambiano som karaktäriseras av ett uttal långt fram i munnen med många sj-ljud. De har här sin egen stat i staten med egen rättskipning och hög arbetsmoral. Många bär ännu den traditionella djupblåa klädedräkten och rundkulliga hattar, såväl kvinnor som män. Kvinnorna har blå sjal, svart kjol och konstfulla halsband. Männen har blå sarong och käpp med silverkrycka. Men många av ungdomarna inne i staden Silvia är modernt klädda, där finns även indierockare. De färgglada chivabussarna är många och som regel fullastade med potatis, en av huvudgrödorna.

Slutligen följer också några fotografier från Santander de Quilichao och San Pedro i Cauca samt nyårsfirande med Año Viejo i Cali, en symbol för det gamla året, fylld med smällare.

Maramureș och Transsylvanien 2016

I nordvästra Rumänien, med floden Tisza som gräns mot Ukraina i norr och Transsylvanien i söder ligger Maramureș, en sedan gammalt etniskt sammansatt region med gamla timringstraditioner. Här möts rumänskt, ungerskt, slovakiskt, ukrainskt, rutenskt och judiskt.Några dagar i somras reste jag runt här med ett par vänner och fotograferade miljöer. Här är ett litet urval från Baia Mare, Sighet, Rogoz, Desești och Săpânța.

Baia Mare (ty. Frauenbach, ung. Nagybánya) var tidigare centralorten i Maramureș. Redan på 1200-talet bjöd ungerske kungen in tyska gruvfolk hit för att bryta guld i Nordkarpaterna. Staden blev med tiden tämligen rik. Vid förra sekelskiftet fanns här en livaktig impressionistisk konstnärskoloni och tidens jugendstil har satt avtryck på en del präktiga hus i centrum. Från 1800-talet fram till deportationerna 1944 fanns en ansenlig judisk församling, som idag bara räknar 80 själar, mestadels äldre kvinnor. Gudstjänst hålls ännu varje söndag i synagogan från 1882. Kommunisteran har satt avtryck i form av de vanliga storskaliga hyresblocken och nu vittrande industrikomplex samt ett av de mer imposanta monumenten över de sovjetiska ”befriarna” i landet.

Maramureș är känt för sina små timrade ortodoxa och grekisk-katolska kyrkor, byggda av de rumänska församlingarna till stor del på 1700-talet. I en dalgång öster om Baia Mare ligger världsarvet Rogoz med en ortodox och en grekisk-katolsk kyrka omgivna av en gemensam stämningsfull kyrkogård.

På andra sidan bergen norr om Baia Mare finns flera ortodoxa timmerkyrkor, en av de finaste är den i Desești från 1770, belägen på en kulle med vid utsikt. Med sina branta spåntak och sitt spetsiga torn är den som uppväxt ur marken. Invändigt är kyrkan helt prydd med målningar från golv till tak i naivt 1700-talsmåleri. I vapenhuset avbildas på sydsidan vad som väntar syndarna efter den Yttersta domen. Alla typer av syndare är explicit redovisade. Vid sidan av äktenskapsförbrytare och andra sexuella syndare så har målaren avbildat alla grannar i regionen med annan kyrkotillhörighet som ”kättare och hedningar”, det vill säga sachsare, ungrare, tatarer och turkar. Kanske inte den bästa vägen till religiös samlevnad i ett multietniskt område…

Vid floden Tisza och gränsen mot Ukraina ligger staden Sighet som har sina rötter i saltbrytning på medeltiden. Genom sitt läge blev staden med tiden etniskt sammansatt. Med 1800-talets urbanisering inflyttade många rutener, ukrainare, rumäner och judar. Staden är med andra ord flerspråkig och det ukrainska inslaget är påtagligt. Det judiska kom i hög grad att prägla stadens ekonomiska liv och här fanns hela 20 synagogor. 60 % av befolkningen var judisk. Efter deportationerna 1944 och rivningarna under kommunismen finns idag bara den sefardiska synagogan från 1902 kvar. Vid stadskärnans mittaxel finns en stor reformert kyrka från förra sekelskiftet, en piaristkyrka i habsburgsk barock och en ståtlig men skamfilad saluhall från 1800-talets slut. Mitt i stadskärnan ligger också det f.d. fängelset, en av de värsta anstalterna under kommunisttiden där åtskilliga politiska motståndare och misstänkta satt fängslade och i många fall avled av vanvård. Sedan några år finns här ett av de första museerna i Rumänien som behandlar kommunistdiktaturen. Bland förfallna patriciervillor på väg mot gränsstationen reser sig det palatsliknande rumänska kulturhuset från tidigt 1900-tal.

Västerut längs Tisza ligger byn Săpânța, världskänd tack vare den ”glada kyrkogården”. År 1935 gjorde bysnickaren Stan Ioan Pătraș (1908-1977) sitt första ”glada” träkors. Varje kors har en uttrycksfull och inte sällan smått dråplig bild av en döde och en konstfullt formulerad biografisk text, allt målat i bjärta färger. Byn är idag ett tämligen hårt exploaterat besöksmål och den gamla ortodoxa kyrkan i för regionen vanlig habsburgbarock håller på att pimpas till oigenkännlighet som rumänskt nationalmonument. Kyrkan har förhöjts och fått en tornspira klädd med glaserat tegel i de rumänska färgerna, så hög att den för tankarna till Babels torn. Allting i en slags överdriven pastisch på en ortodox timmerkyrka, men med stomme av betong och uppblåst till sådana proportioner att den helt överskuggar den egentliga sevärdheten, de naivt enkla träkorsen. Till på köpet blickar guldmosaiker av valakiska furstar – inklusive Vlad Țepeș – ner på turisterna och de gravlagda. Pătraș arvtagare, Dumitru Pop, har däremot inte kunnat dra någon ekonomisk fördel av exploateringen. Han bor granne med Pătraș gamla timmerhus i byns utkant, idag ett museum dit förvånansvärt få av turisterna orkar ta sig. Det är nu Pop, en rundlagd och jovialisk medelålders man, som tillverkar korsen i enlighet med traditionen. Det blir 5-6 om året och de kostar förstås en slant. Och de efterfrågas även utomlands, en tysk professor har beställt en och just nu hade han gjort klart ett kors åt en japansk skådespelerska. Naturligtvis har de själva beställt sina kors. Tyvärr har Pop övergått till att måla korsen med plastfärg, vilket han menar skulle hålla bättre, men de yngre korsen på kyrkogården har redan börjat flagna. Kanske å andra sidan en god affärsidé.

Avslutningsvis några fotografier från trakten kring Alba Iulia (ty. Karlsburg, ung. Gyulafehérvár): de gamla sachsiska kyrkorna i Mühlbach, Petersdorf och Weingartskirchen.

Måste också dela med mig av tre sent omsider framkallade fotografier av 80-åriga Ilona i byn Katzendorf, en minst sagt parant tant som delade med sig av historier om sitt spännande liv över några glas páli i prästgårdsträdgården hos makarna Schuller 2015.

 

 

BOYACÁ, COLOMBIA 2015

På det karga höglandet norr om Bogotá ligger departementet Boyacá med flera välbevarade städer från den spanska erövringen på 1500-talet, däribland Tunja och berömda Villa de Leyva. Sistnämnda fungerade som rekreationsort för officerare och tjänstemän från huvudstaden.

Valle del Cauca, Colombia 2015-16

Ett litet urval fotografier från vinterns vistelse i Valle del Cauca mellan Kordiljerorna i sydvästra Colombia.

Gatubilder från Santo Domingo i Cali, huvudstad i departementet Valle del Cauca.

Plaza de Toros under Fiesta de Cali med gästspel av ”El Juli” från Spanien.

I lilla byn San Pedro de Quilichao, vid randen av Centralkordiljeran.

På Västkordiljerans sluttning ned mot Stilla havet och hamnstaden Buenaventura ligger den lilla byn San Cipriano, känd för sina källor och bad. Någon väg dit finns inte vid sidan av järnvägen Cali-Buenaventura – ”El Ferrocarril del Pacífico” – som under stora vedermödor anlades 1872-1915 under ledning av nordamerikanska ingenjörer. Idag utgörs trafiken enbart av sporadiska godståg. De uppfinningsrika byborna i San Cipriano transporterar besökarna från Córdoba på hemmabyggda dressiner – ”brujitas” – drivna av motorcyklar, en ovanlig och inte helt ofarlig tågupplevelse.

Från gamla sockerhaciendan Piedechinche.

Möte med Amazonas – En resa från Leticia till Iquitos

IMG_3277

Vid Río Tapira.

Del IV – En djungeltur

Det var i hällande tropiskt morgonregn vi sökte skydd inne hos en av Iquitos exkursionsnasare, vilken verkade erbjuda en något mer genuin upplevelse än de billiga löpande-band-turerna hos nasaren vid torget. Två dagar senare blev vi i arla morgonstund upphämtade med en motokar utanför vår port och körda tillsammans med vår undersätsige guide Miguel och vår gänglige kock till en av de små hamnarna i Iquitos. I en av de kollektiva små snabbåtarna åkte vi en timme uppströms Río Amazonas till den lilla hamnstaden med det svåruttalade namnet, Tamshiyacu. Med sina 8 000 invånare är det en tämligen välordnad ort som i huvudsak livnär sig på odling av ananas, bananer och kakao samt fiske. Till detta kommer även turismen, särskilt riktad mot de utlänningar som vill genomgå ayahuascakurer eller uppsöka schamaner och helbrägdagörare i djungeln. Efter proviantering hos bagaren och i järnhandeln satte vi oss i en liten träbåt med utombordare tillsammans med en lärarinna från orten. Vi åkte ytterligare någon timme uppströms. Över floden härskade ett grått och stilla dis. När den unga lärarinnan avslutat sin matsäck frågade jag henne lite om jobbet. Hon ambulerar som lärare upp till de små byar som ligger vid småfloderna i området. Endast ett litet fåtal av barnen lämnar dock trakten för några fortsatta studier. Till slut kom vi till en åmynning där vi styrde in, Río Tapira på Amazonas västra sida. Vegetationen trängde sig ut över ån och vi hälsades välkomna av ett märkligt fågelläte, som droppar som sakta faller i en översvämmad, i övrigt tom och mörk sal. Det kom från flockar av svarta medelstora fåglar, vars pendelformade bon hänger från trädgrenarna och har gett dem deras namn, oropendulor. Efter ett par kilometer blev vi avsläppta vid en liten öppning i skogen, båten fortsatte sedan vidare för att leverera lärarinnan till byn uppströms.

IMG_3118

Bakverk på marknaden i Tamshiyacu.

På en hög spång korsade vi ett stycke skog och kom efter ett mäktigt ceibaträd fram till en glänta med citronträd och ett par enkla hyttor på pålar med palmbladstäckta tak. Det skulle bli vår utgångspunkt för helgens små turer i omnejden. Ett spartanskt boende med tarantellparet Simson och Delila samt sonen David som husdjur boende i taket. Med macheten banade Miguel väg genom vegetationen på en rundvandring i närmaste omgivningen. Djungeln är kaos, ibland interpunkterat av en reslig ceiba med rötter som strävpelare till en kyrka. De kan bli många hundra år och reser sig högt över alla andra träd och buskar. Småmyror med urin som känns som getingstick och allsköns andra insekter får en att hålla fingrarna i styr. Däggdjur skall man inte ha alltför stora förhoppningar om att få spana in under en helgtur, men vi hittade skelettet av en förolyckad sengångare. En levande dito kunde vi senare se på avstånd från lilla båten. Tillbaka i lägret träffade vi ett spanskt ungt läkarpar och deras guide Pepe, en bullrigt glad och kraftig man i medelåldern från byn uppströms. Han berättade om sin tid som officer i armén då han patrullerade längs Río Putumayo, den omstridda gränsfloden mot Colombia. Ett inte ofarligt uppdrag eftersom området frekventerats flitigt av FARC-gerillan och kokainproducenter. För att överleva höll han sig i hemlighet väl med FARC och såg till att vara ur vägen när de befann sig i ett visst område. I den rosa skymningen åkte vi ut på floden igen för att titta på Amazonas delfiner. Kanske var det ett av de mer bestående intrycken av fauna från exkursionen, att sitta ensamma i en liten båt i den stilla kvällen och betrakta delfinparen som hoppade i bågar upp ur vattnet i den direkta närheten. Med mörkret kom nattens alla ljud, giftiga insekter och kräldjur, vilka vi fick betrakta på nära håll under en nattlig och gyttjig promenad, gummistövlar är förstås standardutrustning. Även tjocka kläder och något som är starkare än djungelolja mot myggen. Tillbaka i Colombia lärde vi oss att blanda ett inhemskt myggmedel med kamfer för att få ett verkligt effektivt myggmedel. Jag kunde skörda ett stort antal bett på rygg och lår innan jag kunde krypa in under britsens myggnät och falla in i en tung sömn. På morgonen kunde jag konstatera att gårdagens myggbett fått sällskap av nattens loppbett. Men sådant går över, lyckligtvis knaprade jag malariapiller sedan några dagar. Julián klarade sig oförskämt bra undan myggen.

Söndagen ägnades åt fågelspaning och pirayafiske uppströms Río Tapira, vilken till slut var föga mer än en igenväxt bäck. De små pirayorna visade sig pigga, men enbart två små fastnade på kroken, men de var i vilket fall välsmakande. Längs ån stannade vid till vid dess enda by, lilla Tapira-Chico med ett tjugotal invånare. En handfull bostäder på pålar med palmbladstäckta tak är grupperade kring en stor gräsplan där höns och grisar fritt spankulerar, väl medvetna om var de hör hemma. Enda murade huset är den lilla blåmålade skolan där vi träffade lärarinnan från Tamshiyacu. Några elektriska lyktstolpar får ström från en dieseldriven generator i ett litet skjul. En gång av betong runt den öppna platsen fulländade det välordnade intrycket. Byggnadernas stolpkonstruktion och tak ger däremot intryck av att gå tillbaka på månghundraåriga byggnadstraditioner. De flesta har små altaner med en hängmatta. Småskalig odling, fiske och skogsbruk är näringsfången. En liten flicka visade oss sitt husdjur, en ung veckelbjörn, den enda art av halvbjörnar med svans som den kan gripa med.

I hettan på andra dagens seneftermiddag återvände vi till Tamshiyacu där sällskapet släckte törsten med kall öl i den flytande kombinerade baren och hamnstationen, i väntan på snabbåten tillbaka till Iquitos. Nästa dag skulle vi återvända till Leticia och Colombia, en tolvtimmarsresa med snabbåten, vilken dock snarast kan liknas vid en flytande buss med igengrodda små rutor. Vi var glada att vi hade tagit oss tiden att njuta av Río Amazonas på frakt- och passagerbåten till Iquitos. De där flerdagsresorna på ett och samma färdmedel, det må vara båt eller tåg, för dig in i en annan tidsuppfattning och många samtal som du annars aldrig skulle ha startat.

Slut

Nya inlägg med fler bilder från Colombia kommer…