Tåget på Sicilien tar längre tid än bilen. Från Taormina passerar tåget de grekiska bosättningarna Naxos, Katane (Catania) och Leontinoi. Två av dem ganska väl utraderade. Dagens mål är Syrakusa, men idag är det en blek liten skugga av den storstad det en gång var. Under antiken var Syrakusa den största staden inom Magna Grecia. Till skillnad från Akragas och Selinunte existerar den i alla fall ännu som stad. Men när man studerar antikens historia så förundras man över att så överhuvudtaget är fallet. Otaliga gånger har karthager, grekiska inbördeskrig och romare gått över staden. Siciliens läge mitt i Medelhavet mellan Europa och Afrika har varit både förbannelse och välsignelse. I många fall har striderna varit helt interna. Ibland är det svårt att förstå vad allt eländet i slutänden gällde. Men Syrakusa har alltid överlevt, lite som Rom. Även här är lager på lager att beskåda i dagens stad med omgivningar, framför allt på ön Ortygia, stadskärnan då som nu. Men i övrigt är mycket av det som var antikens stad idag landsbygd. Syrakusa grundades på 700-talet f. Kr. av nybyggare från Korinth under ledning av ädlingen Archias. Dennes motiv lär dock främst ha varit att han var på flykt undan sin skuld i ett dödligt kärleksdrama med en pojke. Sikelerna på Ortyga kördes bort. Syrakusa kom att genomleva i princip alla statsskick som Platon skisserar i ”Staten”. Inititialt präglades styret av demokrati, sedan oligarki. Men det är främst tyrannerna som gått till historien. Sicilien var tyrannernas förlovade land. Inget land har haft så många och så grymma tyranner.
Hieron II:s altare.
Från järnvägsstationen styrde jag stegen uppåt mot stadens nu norra utkant där den stora kalkstensplatån börjar och där den arkeologiska parken Neapolis ligger. Hieron II:s altare är kanske vid första anblicken inte den mest anslående av ruinerna. Men när man ger sig tid att stega upp storleken i plan och i huvudet börjar bygga på det som saknas så förvandlas den utsträckta sockeln (198 m lång och 23 m bred) till något av det mer imposanta som byggts på Sicilien under antiken. Faktiskt lär det vara den antika medelhavsvärldens största altare. Man får då också tänka in den fordom helt öppna planen framför, med en slags bassäng i mitten. Likt allt annat här har byggmästarna utnyttjat kalkstensberggrunden till att få en stor del av sockeln ”gratis”, den är uthuggen ur berget i flera avtrappningar och kröns slutligen med marmor. Det vi ser är en väldigt avlång och kraftig sockel som tycks ha haft tre paviljonger. Framför dessa har trappor och ramper från båda gavlarna lett upp till offeraltarna där varje år hundratals tjurar skall ha offrats i ”Hekatomben”. Kolonnader har sträckt sig framför dessa, att döma av en löst liggande triglyf så var de i dorisk ordning. Det känns inte långsökt att jag där och då kom att tänka på när jag besåg Zeppelinenfeld med sin stympade tribun i Nürnberg, nationalsocialisternas uppmarschfält. Dess arkitekt Albert Speer skall ha inspirerats av Pergamonaltaret, men den framtida ruin han tänkte sig bör se mer ut som just Hieron II:s altare, byggt åt en mer lyckosam tyrann än Hitler. Hieron II höll sig på den segrande sidan i det första puniska kriget mellan Rom och Karthago på 200-talet f. Kr. Hans rike förblev det enda självständiga på Sicilien, ja det utgjorde en stor del av Sicilien. Det var en sista tid av grekisk blomstring. Vid hovet vistades så väl herdediktaren Teokritos som matematikern Archimedes.
I landborgen ovanför altaret återfinns den grekiska teatern och stenbrotten, latomierna. Granne med varann och i lika måtto uthuggna ur kalkstensplatån har vi på ena sidan högkultur och på andra slaveri och brutalitet. I stenbrotten hamnade också tyrannernas fiender liksom de fångna överlevarna av 400-talets athenska expedition mot Syrakusa för att nämna några. Straffet var arbete till döds i den gryta det då måste ha varit. Nu skänker bambu och olivträd lite skugga. Som ett av få kalkstensbrott på Sicilien bröts här byggnadssten inte bara till Syrakusas offentliga byggnadsverk utan också till andra städers. Teatern är likt i Taormina som sagt uthuggen ur berget. Halvcirkeln mäter 150 meter i diameter och är därmed den största grekiska teatern i världen efter Miletos och Megalopolis. Den höggs ut på 400-talet, troligen under den förste Hieron, Syrakusas andre tyrann i ordningen, som i sin gränslösa fåfänga antog titeln ”basileus” (konung). Den grekiske dramatikern Aischylos (Orestien, Perserna bl a) verkade bland annat i Syrakusa och satte just här upp några av sina verk. Liksom i Taormina är vyn mot söder och havet slående. Egentligen skapade grekerna den ideala teatern, alla som under 1800- och 1900-talet (från och med Richard Wagner och Gottfried Semper) försökt reformera teaterbyggnaderna har i princip valt att gå tillbaka och låta sig inspireras av den grekiska amfiteatern. Sedan 1914 spelas årligen grekiska klassiker här i rekonstruerad antik praxis. Fast Hieron var inte så särskilt intresserad av teater, kappkörning med fyrspann var hans passion och han skickade vinnande ekipage till de olympiska spelen. Hieron var också begiven på folkomflyttningar, år 475 tvingade han invånarna i Naxos och Katane att flytta till Leontinoi.
Efter Hierons död blev Syrakusa demokrati. Men ur demokratin föds – som Platon också skrev – näste tyrann. Och detta hade han personlig erfarenhet av. Platon vistades ett par gånger vid ”mönstertyrannen” Dionysios hov i Syrakusa, på inbjudan av dennes filosofiske svåger. Dionysios själv tröttnade snabbt på Platon och försökte till slut sälja honom som slav. Dionysios framhölls av antikens historiker som skolexemplet på hur man blir diktator. Han började som politiker och demagog när karthagerna åter hotade Sicilien, han appellerade till vanligt folks behov, kritiserade det aristokratiska etablissemanget och utmålade det som fienden bland oss. Dionysios blev en folktribun, skaffade sig egen livvakt, befäste staden mot karthagernas angrepp, lyckades på ett hår värja staden, slå tillbaka fienden och lade sedan större delen av Sicilien under sig som ensamhärskare. Men Dionysios levde i ständig skräck för attentat. I stenbrottet lät han hugga ut den berömda grottan ”Dionysios öra” där minsta viskning fortplantas, och som det var tänkt, ända till diktatorns eget öra. I profil ser det ut som ett inverterat gigantiskt satyröra.
Jag promenerade österut från den arkeologiska parken till de romerska katakomberna och Syrakusas forn- och tidigkristna arv. På den grekiska tiden var det ett stenbrott. Ovanför katakomberna står ruinerna av San Giovanni, Syrakusas första kristna basilika, byggd med återbrukade doriska kolonner. Senare blev den ombyggd av normanderna och vid en jordbävning 1693 förstörd. Under kyrkan finns en fornkristen krypta med San Marcianos grav. Det är som en liten centralkyrka med tunnvalv och fyra kraftiga pelare med i hörnen joniska kapitäl som huggits om till att få kristen symbolik. Graven är en sarkofag med ett hål så att pilgrimerna skulle kunna beröra kroppen. Ur den mjuka kalkstenen har romarna på 300-talet e. Kr. huggit ut den underjordiska kristna begravningsplatsen, fast lite hjälp fick man av de gamla akvedukterna och cisternerna. Katakomberna är uthuggna som en underjordisk stad, följande planen för ett romerskt castrum med huvudaxel (decumanus maximus) och tvärgator. Under två sekler fylldes och växte denna nekropol. Familjeboningarna, ”arcosolio,” är tunnvalv med upp till tjugotalet uthuggna golvnischer, ”loculi”, en per kropp, som täcktes med en häll med namn och datum. Valvet var inte sällan utsmyckade. I sidorna små väggnischer för barn. De fattiga fick nöja sig med att bli begravda under golvet i gångarna. Idag gapar alla ”loculi” tomma. Under andra världskriget användes katakomberna som skyddsrum. De döda fick maka sig samman i en enda stor massgrav och ge plats åt de levande. Rundvandringen avslutades vid en häll med hål i höjd med den dödes mun. Riterna kring de döda i fornkyrkan var ännu mångfacetterade. En gång om året kom de efterlevande och matade den döda med vin, mjölk och honung. Sedvänjan påminner om hur man i Ryssland har en måltid på graven.
Mitt på Ortygia ligger Piazza Duomo, ett vackert avlångt torg med byggnader i barock. På ett av palatsen tronar en spansk habsburgsk dubbelörn som minner om den tid då de spanska kungarna även regerade över Sicilien. Vid torgets östra sida står katedralen. Mot torget har den en avancerad och mycket djup gavel i siciliansk barock, uppförd många år efter jordbävningen 1693. Den treskeppiga domen är på 600-talet inbyggd i det doriska Athenatemplet, som i sin tur byggdes av Syrakusas förste tyrann, krigsherren Gelon, efter segern över Karthago vid Himera 480 f. Kr. (Karthago var alltid redo att ge sig in i de sicilianska maktspelen för att vinna fördelar). På nordfasaden sticker doriska kolonner fram ur murverket. När jag gick in såg jag dem även på insidan. Huvudingången går genom den ursprungliga portalen, flankerad av två kolonner. Kalkstensmurarna av det grekiska templets cella står alltså ännu och bildar efter upptagandet av arkadbågar katedralens mittskepp. Över allt samman är ett öppet taklag med synliga dekorativa bindbjälkar. När araberna erövrade Syrakusa blev kyrkan 878 omvandlad till moské. När normanderna och Roger I intog Syrakusa 1085 så blev det forna Athenatemplet åter kyrka. Syrakusas katedral upplever jag nästan som en röntgenbild där allt syns samtidigt. För en svensk är väl annars domen mest känd för att hysa ett antal reliker från stadens skyddshelgon, jungfrumartyren Sankta Lucia. Hon miste livet under kejsar Diokletianus förföljelser i början av 300-talet. Äldsta belägget för dyrkan av henne kommer från de nämnda katakomberna, alltså nästan samtida. I montrar förevisas med omfattande påvliga intyg Lucias tunika, skor och slöja. Där finns också många votivgåvor formade som ögon (hon åberopades ju förstås ofta för ögonsjukdomar eftersom hon enligt en tradition skall ha stuckit ut sina vackra ögon för att undgå en friare). Men hennes kropp ligger i Venedig. Dock fick Syrakusa på 1599 några bitar av hennes revben som gåva.
Robin Gullbrandsson 