Den lilla järnvägsstationen i Paestum ligger i förlängningen av det grekisk-romerska Poseidonias mittaxel. Det var bara att gå rakt fram genom allén till den östra stadsporten, Porta Sirena. För 250 år sedan var det inte lika lätt att få syn på det antika Paestum, det hade varit bortglömt i närmare tusen år. Slätten vid havet hade förvandlats till osund träskmark och ruinerna dolts i grönska. Bara herdar som vaktade sina hjordar av får och bufflar kände till templen, Athenas tempel hade gjorts om till en bondgård. Så såg det ut när etsaren Piranesi 1777 kom hit för att dokumentera lämningarna.
Vi har matats med efterbildningar av de grekiska doriska templen genom romarna och inte minst genom nyklassicismen, den sistnämnda arkitekturstilen fick avgörande näring genom ”upptäckten” och publicerandet av Paestum eller Poseidonia. Den kärvt maskulina stilen har valts till att pryda parlament, domstolar, universitet, museer. Här i Paestum går man i fotspåren på de stora namnen, en Schinkel, en Viollet-le-Duc. Det är speciellt att komma till rötterna och äntligen få se autentiska grekisk-doriska tempel, därtill bättre bevarade än i dagens Grekland. Det grekiska fastlandet och de grekiska öarna blev tidigt för små för de konkurrerande staterna. Redan på 700-talet f. Kr. började grekerna kolonisera Medelhavsvärlden, framför allt södra Italien och Sicilien, det som blev Storgrekland, Magna Grecia. Kring 600 f. Kr. kom bosättare från Sybaris längst ned på italienska stöveln till dagens Paestum. Jag stod på kvällen på sandstranden nedanför pinjeskogen och fantiserade över hur de första skeppen måste ha rundat den bergiga udden där staden Agropoli ligger.
Paestum, Poseidontemplet och Basilikan. Xenar 75 mm.
Staden Poseidonia anlades på en låg kalkstensplatå. Den grekiska stadsmuren löper fortfarande runt hela den forna staden med stadport i varje vädersträck och utskjutande försvarstorn. Där innanför är det bortsett från tempelområdet mest åkermark idag. Få verkar bry sig om försvarsmuren, besökarna nöjer sig med templen. Så här års var det mest enstaka skolklasser.
Paestums vittrande murar. Xenar 75 mm.
Bäst bevarat är det tempel som troligen tillägnades Poseidon, säker är ingen på att det var så, men det känns sannolikt att det finaste templet var åt stadens beskyddare. Det byggdes i mitten av 400-talet f. Kr. Sockeln eller plattformen är tre trappsteg hög. Gavlarna har sex kolonner, långsidorna tolv. För att det skall se harmoniskt ut för ögat så står de tätare vid hörnen. Kolonnerna bär arkivtraven som sedan bär gesimsen med triglyfer och odekorerade metoper. Slutligen kommer trekantsgaveln som också står utan skulptur. Ganska mycket är kvar av cellan, gudomens boning. På morgonen kom solen in genom den nu försvunna porten i öster. Av altaret för kulten är bara rester kvar framför ingången. Det enda som saknas på templet är takbjälkarna och yttertaket, men man kan ana sig till hur det sett ut. Allt är byggt av gulaktig travertin, lokal kalksten. Tittar man närmare ser man tydligt att all sten en gång i tiden varit putsad. Jag hittar flera rester på kolonnerna och gul ockrafärg. Då gjorde det inte så mycket att kolonnernas trummor är olika höga och att där finns massa hål från transport och lyft.
Poseidontemplet. Xenar 75 mm.
Den doriska ordningen är den första av de klassiska byggnadsordningarna. Den står för styrka, manliga proportioner och dygder. Stilen känns igen på de kraftiga räfflade kolonnerna utan sockel och sitt platta kapitäl. Enligt den romerska arkitekten Vitruvius skapades kolonnernas goda måttförhållanden genom att man utgick från mannens kropp. En mansfot skulle utgöra en sjättedel av mannens längd, samma förhållanden valdes för den doriska kolonnen, höjden är basens diameter gånger sex. Men här i Paestum ser det mer ut som det är gångrat med fem. Kolonnerna är något mer satta än vanligt. Kanske var männen i Poseidonia inte så högväxta.
Intill Poseidontemplet står den mystiska Basilikan, 100 år äldre, men säkert också byggt som tempel. Här är formerna mer jordbundna, bred och låg (9 kolonner bred, 18 lång) vilket förstärks av att inte mycket återstår av trekantsgavlarna. De doriska kolonnerna är än mer satta än på Poseidontemplet, de pöser till och med ut på mitten (s.k. entasis), som om de deformerats av arkitravens och takets tyngd. Kapitälen är som platta kuddar och utan den spänst som finns hos den yngre grannen. Däremot är de vackrare dekorerade. Längst i norr är ett doriskt tempel åt Athena, det befinner sig i ålder precis mellan Basilikan och Poseidontemplet och blandar drag av båda. Proportionera är slankare, kolonnerna resligare, men kapitälen är samma pannkakskuddar och man har inte dragit kolonnerna i hörnen närmare varandra, med följd att det ser ut som om de lutar utåt, en optisk synvilla.
Athenatemplet. Xenar 75 mm.
Av den övriga stadsbebyggelsen kvarstår mest ankel- eller knähöga murar, det mesta från den romerska staden. Vandringarna i Pompeji och Herculaneum hade dock gett lön för mödan, det var en enkel match att läsa ut kvarterens och bostädernas inre struktur. Ingång, impluvium, triclinium, patio etc. Där är forum, där badet, där amfiteatern som kluvits itu av landsvägen. Mest fantasieggande fann jag dock den tomma grekiska hjältegraven, heron. En kenotaf (symbolisk grav) över Poseidonias grundare. Det är ett litet stenhus med sadeltak av kalkstenshällar, byggt och gömt i en gravhög vid samma tid som Athenatemplet byggdes, det vill säga i alla fall hundra år efter stadens grundare. Man kan fråga sig varför det då helt plötsligt hade blivit viktigt att minnas en grundare som ingen uppenbarligen kom ihåg namnet på, eller var vederbörande begravts. Jag tänker att gravtypen i sig inte är så fjärran från våra nordiska storhögar från brons- och järnålder, en Kiviksgrav en Skalundahög. Inom synhåll från heron är resterna av ekklesiasterion, de grekiska medborgarnas rådsal, en perfekt cirkel av stenbänkar som i flera nivåer sänker sig ned mot en mittpunkt, en talarplats. Grekiskans ekklesia för folkförsamling har sedan kommit att betyda kyrka, kristen församling. Under Västroms sista tid och under tidig medeltid fanns i Paestum ett biskopssäte. Strax nordost om ekklesiasterion går jag ner i (man går alltid ner eftersom marken runtomkring höjts markant av tidens avskräde) en kristen basilika från 400-talet. De tre skeppen avdelas av romerska kolonner med korintiska kapitäl (högsta byggnadsordningen), de står även i ytterväggarna eftersom långsidorna från början var öppna. Jag har aldrig tidigare stött på en kyrka med öppna långsidor, men det var väl opraktiskt eftersom de skall ha murats igen redan kring 500. Framme i absiden står ett som jag tror ursprungligt altare med relief av en Nyckel och en Vinkanna. Frälsningen går genom Kristus. Granne med kyrkan är det arkeologiska museet i avskalad trettiotalsarkitektur. Den mest kända sevärdheten är de bemålade insidorna av ”dykarens grav”, så kallade på grund av den dykande ynglingen på ena lockhällen. Precis som heron vänder sig denna grav inåt mot den döde. Det är insidans väggar och tak som är smyckade, utsidan var väl även här gömt i en grön kulle. Men den döde vilade omgiven av ett evigt symposium där vinet, musiken, det goda samtalet och skönheten aldrig sinar.
Sista dagen gick jag söderut längs stranden och sedan landsvägen (vid sistnämnda förbi flera moderna badinrättningar tillägnade Venus) till lilla staden Agropoli. Ja, det hette förstås först Akropolis och ett sådant finns över gamla staden. Den medeltida stadskärnan är på sitt eget berg vid havet. Den lilla kyrkan Sankt Peter och Paulus skall ha byggts på 500-talet under kyrkofader Gregorius den store. Enligt traditionen landsteg aposteln Paulus i närheten av Agropoli. Staden domineras av ett trekantigt bysantinskt slott som blivit om- och tillbyggt under medeltiden av de napolitanska härskarna. Det var stängt för någon festivitas som skulle äga rum i den del som renoverats. Den andra ändan med dess bastion är i ruiner som börjar bli överväxta. Kanske de också en dag blir upptäckta på nytt. Jag vandrade vidare längs kusten, i väskan en dionysisk pinjekotte från strandskogen.
Robin Gullbrandsson 