På ”petit tour” – Tivoli, Neapel och Paestum 2023 – del 3 – Bland fauner, martyrer och preparat

Granne med uteliggarna på Piazza Cavour reser sig Nationalmuseet med sina arkeologiska samlingar. Det tar nästan en heldag i anspråk, även om man är lagom slapp när man på slutet nått upp till salarna med alla antika husgeråd. Museets rötter sträcker sig tillbaka till kung Carlos dagar på 1700-talet då utgrävningarna – eller snarare rovgrävningarna – av Pompeji och Herculaneum började. Carlo lät också överföra sitt mödernesarv, den farnesiska konstsamlingen, från Rom till Neapel. Men först under Bonaparteåren kunde delar av museet öppnas för allmänheten.

Jag fastnade till att börja med vid några undanskuffade skulpturer vid toaletten. Där fanns en vackert och livfullt frammejslad torso som trots avsaknaden av yttre extremiteter vittnade om en dansande faun. Säkert en bror till den som står intakt i ena skulpturgalleriet och spelar cymbaler medan han matas med druvor av en gosse på axlarna. Muskelspelet och ådrorna i halsen är där mästerligt återgivna och vittnar om den hellenistiska konsten i sin fulla blomstring. Den antika skulptursamlingen är en av de bästa i Italien. Där finns de båda tyrannmördarna som stelt arkaiska heroer framryckande med sina dragna svärd i perfekt symmetri, där finns Pan som närgånget lär den till synes skygge herdegossen Daphnis spela flöjt, där finns förstås också Apollon, Dionysos, Antinous, Hadrianus och alla de övriga. Glatt flinande glor små byster av pojkaktiga fauner vars från pannan uppkammade hårrufs avslöjar ett par dimunitiva horn. Tråkigt bara att salarna har vita väggar och en ljusföring som inte låter skulpturerna komma till sin rätt. I ensamt majestät reser sig de båda farnesiska muskelbergen Herkules respektive Tjuren, den senare känd som den grekisk-romerska världens största bevarade skulpturgrupp.

Museets stora dragplåster är dock mängderna av objekt från Pompeji och Herculaneum, den förra staden åskådligt gestaltad som en stor modell som tar en hel sal i anspråk. I sal efter sal finns försiktigt nedknackade väggfresker upphängda. Tekniken är till synes ganska rask, en bottenfärg på vilken konturer tecknats och sedan skuggor och högdagrar skrafferats. Där finns också mängder av mosaiker, små och stora statyer, vardagsföremål. Det dionysiska är ett ständigt återkommande tema. Filosofer samsas med satyrer som är druckna, sover eller dansar (i det nu för tiden inte längre så hemliga kabinettet gör de annat också). Backanaler pryder de dödas sarkofager. Eros och Thanatos. Kärlek och död förenas. Kanske är det det uppsluppna och irrationella som skrämmer även med dagens Neapel. Efter all denna sinnlighet fick det bli ett par Aperol Spritz i eftermiddagssolen på livliga Piazza Dante.

Domkyrkan i Neapel ligger inklämd i gamla staden. Trappan och porten vaktas av ett par romanska marmorlejon med blanknötta nosar. Kyrkorummet präglas av barock och polerad mångfärgad marmor. Kyrkan är tillägnad stadens skyddshelgon San Gennaro, en ortens son som blev biskop och halshöggs ca 305 under kejsar Diokletianus förföljelser av de kristna. I ett av kapellen förvaras två flaskor med martyrens stelnade blod och delar av hans kranium. Aldrig har väl en relik varit lika överdådigt inkapslad i silvrig barock som i detta kapell. Två gånger om året blir blodet flytande på nytt under stor ceremoni. Skulle detta inte ske har det i alla fall historiskt gått illa för Neapel. Som om prakten inte är övertalning nog för de tvivlande så är skyltar med utförliga vetenskapliga utlåtanden med vidimeringar upphängda vid ingången till kapellet. I kryptan under koret förvaras övriga benrester av San Gennaro, här inramade i sober vit renässans av självaste arkitekten Bramante. I stuckdekorationerna gömmer sig Eros och Thanatos samt satyrer som dansar och stöter i horn. Vid sidan av högkoret har Anjoudynastin sitt gotiska gravkor med baldakinformat gravmonument och färgstarka fresker. Bourbonerna har ett betydligt mer anspråkslöst gravkapell i klosterkyrkan San Chiara. I vinkel mot dagens kyrkorum kan man gå ned i den äldsta kyrkan, San Restituta, med sina återbrukade romerska korintiska kolonner. Baptisteriet lär vara det äldsta som bevarats i Västerlandet, med rötter i 300-talet, mosaikerna ser oförskämt fräscha ut. På väg ned dit lade jag märke till ett par romerska sarkofager som återanvänts av en adelsfamilj under renässansen. Locken lät de göra nya, men sidorna har kvar sina Bacchuståg och två satyrer håller upp en medaljong där adelsvapnet sedermera huggits in. Hedniskt och kristet smälter samman även här. Livsbejakelse och dödskult.

Pompeji ägnade jag en solig och småblåsig heldag. I basilikan och kring forum slogs jag av hur mycket av kolonnerna som var murade av tegel och bara hade putsats. Det mesta i murverken är tegel och svart vulkanisk tuffsten (samma sten som inkapslar grannstaden Herculaneum sedan den där ödesdigra dagen år 79), den marmor och kalksten som användes var främst beklädnadssten. Idag var badhuset vid forum öppet, det var lyckligt för det är ett av det allra bäst bevarade badhusen från romarna. Här går vi in i riktiga rum med bevarad inredning. Tunnvalven täcks av stuck med sirliga akantusslingor, i bastun skymtar Eros fram liksom Zeus i örnhamn med Ganymedes. Den vita stuckdekoren står mot mustiga ockrafärger, rött och blått. Facken för kläderna är fortfarande kvar, liksom själva bastuaggregatet och bassängerna. När jag väntat ut den sista av övriga besökare kunde jag för en liten stund försöka frammana det liv som svunnit. Nästan skulle man kunnat vänta sig att någon pompejan skulle komma in och leta efter någon kvarglömd effekt i klädhyllorna.

Pompeji är en oöverträffad lektion i att förstå en romersk stad, dess strukturer och bostäder. Längs gatorna finns oräkneliga ”hål i väggen” med tavernor, hantverkare och handlare. Däremellan dyker det upp ingångar till bostäderna innanför. De bättre hemmen sluter sig utåt, men är inåt en värld i sig med sina båda ljusgårdar och däremellan den öppna matsalen. I entrén mot gatan möts man i Casa del Fauno av byster föreställande ägarens förfäder, andra obligatorium är ett altare åt de så kallade larerna, ett gäng ynglingar i korta tunikor som fungerar som hemmets skyddsandar. Gott skydd mot onda ögat gav också den allorstädes närvarande fallosen. I Dioskurernas hus kände jag att jag skulle kunna flytta in när som helst. Blyrör längs gatorna sörjde för rinnande vatten in till bostäderna, några sitter fortfarande kvar. Vettiternas hus hade åter öppnat efter många års restaurering och konservering. En humoristisk och lyckobringande Priapos hälsar besökaren välkommen in i ett påkostat hem som i sitt varsamt restaurerade skick känns tidlöst. Här finns tveklöst flera av Pompejis finaste väggmålningar, det är nästan chockerande hur klart bottenfärgerna lyser, rött, ockra, blått och till och med det svarta. Dekorationerna står fram i skarp kontrast. Varje rum har sin egen karaktär och färgschema. Om nu någon fortfarande hyser vanföreställningen om en vit antik så är Pompeji en god omskolning.

Jag följde i hälarna på en ström stojande franska skolbarn och deras svettiga lärare ut ur staden mot de forna lyxvillorna utanför porten mot Neapelhållet. Här ligger de delvis överväxta gravmonumenten på rad längs vägen. Man nalkas och lämnar alltid en romersk stad i de dödas sällskap. I motsatt ände av staden ligger palestran eller gymnasiet för ungdomens fysiska och andliga fostran, omgiven av en ändlös kolonnad. Där bortom skymtade amfiteatern med sina vittnesbörd om mer förkastliga nöjen. Dagen var långt gången och solen brände trots den tidiga årstiden. Jag bestämde mig för att vända om och på återvägen titta på de båda amfiteatrarna. Då hade jag väl sett en fjärdedel av det utgrävda Pompeji.

Dagen därpå blev det Herculaneum och jag gladdes där åt att utgrävningen är mycket mindre och att husens väggar står kvar i en till två våningars höjd. Till skillnad från Pompeji gavs här lite skugga. Medan Pompeji begravdes i aska så dränktes Herculaneum i åtskilliga meter av lava. Den bråkdel som grävts ut av staden ligger i ett fyrkantigt jätteschakt mitt i dagens stad. Här får man nu stiga ned till det som hackats fram ur tuffen. Man kan tänka sig överraskningen när man första gången högg fram en antik marmorstaty ur den svarta stenen. Under lång tid genomfördes utgrävningarna i form av gruvgångar. Det förhållandet att staden dränktes i lava som stelnade gör att Herculaneum på många vis är bättre bevarat än Pompeji, här har till och med svett trä överlevt i form av sängar, dörrar, takbjälkar och hela butiksinredningar. Längst ned i schaktet ligger den forna hamnen med sina arkader för båtarna, det ger perspektiv på landskapets radikala förändring år 79. Här fann arkeologerna en mängd stadsbor som försökte fly vulkanutbrottet via havet. Lavan har också sett till att bevara en romersk båt som kan ses i museet.

När jag ändå hade ägnat mig åt det smått makabra så kunde jag likaväl också uppsöka en av Europas finaste och mest heltäckande anatomiska samlingar i Neapel. Museet är gömt långt in i universitets patologiska institution där man i korridorerna passerar en mängd läkarstudenter. Den omsorgsfullt restaurerade preparat- och vaxmodellsamlingen härbärgeras i påkostade glasvitriner av ädelträd, där finns även ett värdefullt bibliotek och en samling av historiska mikroskop. Man förstår att det här var universitetets pedagogiska stolthet och det är glädjande att man fortsatt betraktar det så, inte minst av medicinhistoriska skäl. Den gode kung Carlo lät för undervisningssyfte vaxmästare tillverka 375 olika modeller. Men kärnan i samlingen är riktiga preparat och den är en verklig provkarta över olika prepareringstekniker från 1700-talet fram till 1900-talet. Särskilt kända är anatomen Efisio Marinis ”petrifikat” från 1800-talet som suggestivt och uppfinningsrikt presenterar och skärskådar vår kropps alla delar. Han blev på sin tid också en av kyrkan ofta anlitad balsamerare av reliker. Inte så långsökt är det att börja tänka på vår egen tids omdebatterade ”plastinatör”, Günther von Hagen, som mer ohöljt har en dragning åt det estetiska uttrycket. Men jag har svårt att se det provocerande i det. Döden och konsten har alltid hängt samman. Vare sig man betraktar kvarlevor som heliga eller som död materia, i båda fallen är de bevis på ett skapelsens mästerverk. Mer svårsmält för betraktarens ögon är den heltäckande samlingen av olika typer av missbildade foster i formalin som fyller hela den bortre väggen. En monter är ägnad åt kraniologi. Några av kranierna stammar från ett dödligt triangeldrama kring 1800 och på dessa har frenologen Miraglia försökt kartera olika karaktärsegenskaper hos de inblandade. En omhuldad skatt i bensamlingen är ett överarmsben som skall komma från Andreas Vesalius, den moderna anatomins fader. Hans standardverk om människokroppen från 1543 finns förstås bland bibliotekets rariteter.

På ”petit tour” – Tivoli, Neapel och Paestum 2023 – del 2 – Intryck från gator och slottsgemak

Att vid middagstid en söndag gå ut från Stazione Centrale i Neapel. Den charmlösa Piazza Garibaldi i vars fond höghus effektivt döljer Centro storico. Jag gick uppför Via Carbonara förbi en av de gamla stadsportarna och det gamla domstolspalatset, upp mot Piazza Cavour (naturligtvis finns också en Corso Vittorio Emmanuele i staden). Tvättbehängda balkonger sticker i våning efter våning ut från vittrande fasader över gatans smuts. Rop och stoj blandas med trafikens envetna hornstötar. Det var nog också vad jag förväntade mig av Italiens andra stad och en syditaliensk storstad. Men lukten var jag inte beredd på, den kändes väldigt bekant. Det luktade som en sydamerikansk stad, svårt att beskriva beståndsdelarna, men det gav därmed en viss känsla av att vara på bekant mark. Södern luktar södern helt enkelt.

Jag hyrde en liten lägenhet i de trafikmässigt lugnare kvarteren ovanför Piazza Cavour och Nationalmuseet, arbetarkvarter som på 1800-talet växte upp utanför tullarna. La Sanità och Vergini heter stadsdelarna, hälsan och oskulderna. Troligen föregick namnen stadsbebyggelsen, annars måste de snarast varit uttryck för en alltför from förhoppning. På sluttningarna upp mot det kungliga lustslottet Capodimonte uppstod så denna labyrint av gator och trappor där solen har svårt att tränga ner. Helt plötsligt uppenbarar sig mitt i allt detta fantastiska barockpalats. Osökt uppenbarade sig en kväll Palazzo Sanfelice för mig. Idag inklämt, men daterande från 1720-talet och döpt efter sin arkitekt Ferdinando Sanfelice. Denne Sanfelice var en man som excellerade i trappor. Portalen in till gården inramas av frukthandlare, conciergens bås var mörkt och tomt så ingen hindrade mig när jag instinktivt drogs emot det himlasträvande öppna trapphuset i fonden där trapporna delar sig och möts och delar sig igenom bakom arkad efter arkad. En skylt förkunnade att man inte fick gå upp i trappan, men jag låtsades som att jag hade ett ärende och kunde i smyg ta några fotografier av den förfallna arkitekturen som är både lekfull, mystisk och monumental. Som byggnadshistoriker har man lärt sig att nyttja tillfällena, det går alltid att be om ursäkt i efterhand. Överraskningar gömmer sig överallt i Neapel. Det är mitt i allt historiskt arv (som går tillbaka till grekernas Neapolis) en levande stad. Inte ens i Centro storico har gentrifieringens vinstlystnad satt några större avtryck. Neapel är inte som Rom eller Tivoli. Bottenvåningarna är fulla med typiska små neapolitanska enrumslägenheter, enmans- och familjedrivna verkstäder, handlare, tvättsalonger. Historien är vardag så varför höja på ögonbrynen åt att någon inrymt en biltvätt eller ett garage i bottenvåningen till något gammalt palats? I gränderna får man ideligen trycka sig mot husväggarna för att undkomma bilister, motorcyklister och mopedister som i full fart dånar fram på de blanknötta sekelgamla gatstenarna av basalt. Ibland kommer också en religiös procession av vitklädda ungdomar med helgonbild och vajande standar. Vid vart och vartannat gatuhörn finns små hemmasnickrade altare och kapell där det naiva tävlar med kitschen. En annan religion är fotbollen och andaktsbilderna tillägnade stadens son Maradona är legio. Kanske kan man säga att Neapel är motsvarigheten till 1800-talsturisternas upplevelser av Italien, fast transponerad till nutid.

Neapel har sin vittrande, mörka och trånga charm. Men Via Toledo som leder ner till kungliga slottet och Neapelbukten är med sin folkström något att sky, likaså turistschaktet Spaccanapoli som skär genom gamla staden från väst till öst. Eller också är jag bara folkskygg. Palazzo Reale å sin sida skärs nu för tiden av från bukten av en högljudd trafikled. Längs den diminutiva slottsparken med sina gamla tropiska fikonträd springer självutnämnda parkeringsvakter fram och tillbaka, viftande med dukar, också något som får mig att tänka på Sydamerika. Lyckligt utkommen på piren ser Vesuvius att vara hotande nära staden. Jag tog min tillflykt in i palatset och fick en lektion i det napolitanska kungarikets mycket växlingsrika historia.

Palazzo Reale är i sin 1600- och 1700-talsklassicism inte särskilt originellt, men det vetter mot ett av Italiens ståtligaste torg, en uppenbar ”pastisch” på Berninis kolonnad runt Petersplatsen, men här är det en halvcirkel skapad under napoleoniden Joachim Murats regering. Han står staty som en av regenterna i palatsfasaden. Där finns också den normandiske fursten Roger II, vars far hade lagt under sig Sicilien på 1000-talet. Under Roger II blev hela Syditalien en del av kungariket Sicilien med påvligt bifall. Likt en gång Karl den store kröntes Roger av påven. I början av 1200-talet blev dottersonen Fredrik, av ätten Hohenstaufen, kung och sedermera tysk-romersk kejsare med hov i Palermo. Med tiden tyckte väl den heliga stolen att tyskarna blev för dominerande varför man stöttade den franske kungens bror, Karl av Anjou som lyckades tillskansa sig den sicilianska tronen och flyttade huvudstaden till Neapel. Det dröjde inte lång tid innan det spanska väldet lade beslag på Sicilien och med tiden även kungariket Neapel. Således kom även Neapel att ingå i Karl V:s habsburgska imperium, det världsrike där solen aldrig gick ned. Det spansk-österrikiska väldet spände från Latinamerika till Karpaterna. Men under 1500- och 1600-talets spanska vicekungar var Neapel inte längre någon ekonomisk och kulturell metropol. Först efter det spanska tronföljdskriget i början av 1700-talet kom Neapel att få ett eget kungahus, liksom i Spanien en gren av de franska bourbonerna. Karl av Bourbon kom att kallas ”Il buon re”, den gode kungen, en stor mecenat som ryckte upp Neapel och även inledde utgrävningarna av Pompeji och Herculaneum. Sonen och arvtagaren Ferdinand kom däremot att bli ihågkommen som ”kung latmask”. På de fransiga sidentapeterna i slottets representationsvåning hänger de alla avbildade med sina familjer och släktingar, obekymrat exponerande sina bourbonska drag. Genom fönsterluckorna och de tunga gardinerna hörs vår tids eviga tutande.

Men så kom fransmännen och revolutionen till Neapel 1799, som utropades till en kortlivad republik. Kungafamiljen flydde till Sicilien, återvände sedan, men fick fly på nytt 1806 när Napoleon besegrat Ferdinands bundförvant Österrike och lät angripa Neapel. På Neapels tron installerades storebror Joseph Bonaparte. I skuggan av lillebror så framstår han likväl som den mer sympatiske. Hans hustru Julie var storasyster till fältmarskalken Jean-Baptiste Bernadottes maka Desirée (båda köpmansdöttrar från Marseille), inom några få år kronprinsessa av Sverige. Joseph var realistisk och pragmatisk, han ville inte framstå som någon usurpator, samtidigt var ambitionen att förvandla Neapel till en modern och liberal stat. Men det var inte länge familjen Bonaparte fick njuta utsikten över Neapelbukten från slottets terrass. Lillebrors maktpolitiska spel tvingade dem att – om än motvilligt – sadla om till den spanska tronen 1808, ett i sanning tragiskt kapitel som nog kan ses som början till slutet på den napoleonska eran. Nu var alla fönsterluckor mot bukten stängda, utom en, som snabbt stängdes av en vakt när jag närmade mig. Bara de krokiga kandelabrarnas kallvita elektriska ljus lyste upp rummen.

I tronsalen är den bleknade mattan under tronen fortfarande den samma som nöttes av Josephs och efterträdaren Murats stövlar. Den fåfänge kavalleristen och karlakarlen Joakim Murat hade tidigt avancerat till att bli en Napoleons härförare och marskalkar, han blev därtill gift med dennes lillasyster Caroline. Med sina egenhändigt designade fantasiuniformer med obligatoriska åtsittande ridbyxor (han var uppenbart stolt över sina lår och sin bakdel) är det inte självklart att tänka sig att denne hästkarl och dandy hade ämne till att bli en bra regent. Men så var ändå fallet, han fortsatte det påbörjade reformprogrammet, avskaffade feodalismen, grundade skolor och blev uppenbart en uppskattad kung. Och Caroline var en handlingskraftig medregent under de perioder Murat följde Napoleon i fält. Napoleon skall ha sagt om Caroline att hon var den i familjen som mest påminde om honom själv. Hon var därtill en passionerad älskare av konst, arkitektur och arkeologi. Det var hon som såg till att rovgrävningarna i Pompeji och Herculaneum ersattes av vetenskapliga utgrävningar. Hon var själv gärna på plats och deltog i arbetena som publicerades i påkostade praktverk. Upptäckterna inspirerade henne till nya inredningar och utsmyckningar i de kungliga gemaken. Fortfarande står många av de fina empiremöblerna kvar i slottets rum. Särskilt helgjutet är Murats arbetsrum med skrivbordet som egentligen var avsett för Napoleon. Men Murat slutade sina dagar inför den återinsatte kung Ferdinands arkebuseringsskvadron 1815 efter att ha försökt rädda sin tron från att dras med i det franska kejsardömets fall. Caroline begav sig med makens aska i en urna till Österrike, gifte sig långt senare med sin gamle krigsminister och slöt sina dagar i Florens. Neapel och Sicilien blev till kungariket med det märkliga namnet ”De bägge Sicilierna”. Innan det sveptes bort av Garibald och ”Il Risorgimento” gjorde Bourbonkungarna sitt bästa att försöka vrida klockan tillbaka, men 1861 var deras saga all och Neapel blev en del av det nya kungariket Italien.

Efter en sådan historielektion kan man gå över gatan till Galleria Umberto I och snaska i sig en pizza Margarita och sedan en romdrypande ”baba”. Gallerian är en storslagen efterföljare till Viktor Emmanuelgallerian i Milano (döpt efter kung Umbertos far, den första kungen av det enade Italien).  Med sina av glas och stål övertäckta shoppinggator stod den klar 1890 som en del av ”il Risanamento”, den stora saneringen av Neapel, inspirerat förstås av det Hausmannska Paris. Lyckligtvis blev detta ambitiösa projekt långt ifrån genomfört. Men gallerian är med sina två korsande gator med eklektiska fasader och sin enorma mittkupol ett arkitektoniskt och ingenjörstekniskt mästerverk av det sena 1800-talet.