Här är ett urval fotografier från några exkursioner i departementen Valle del Cauca, Cauca och Huila i södra Colombia. Huila ligger mellan Central- och Östkordiljäran i Anderna. På sluttningarna upp mot Centralkordiljäran befinner sig Colombias nya kaffedistrikt i vardande, särskilt attraktivt nu efter fredsslutet eftersom FARC-gerillan var stark i dessa bergsområden. Varje by har sina kaffefincor och sina små sockerrörsodlingar med eget raffinaderi, s.k. trapiche. Här några fotografier från en typisk trapiche, metoderna är desamma som för hundra år sedan. Resultatet blir näringsrika tegelstenar av brun panela.
En av Huilas största sevärdheter är världsarvet San Agustín med sina 2000-åriga megaliter och antropomorfa väktare i vulkanisk bergart. De ligger dramatiskt i det bergiga och gröna landskapet kring Río Magdalenas källor. Det är märkligt hur närbesläktade dessa stora gravmonument är med de flera tusen år äldre megaliterna i Europa.
Som kontrast till de hedniska gravarna på orten hade kyrkoherden i San Agustín kontrat med en ny sevärdhet, Colombias månne största julkrubba och mest ”hedniskt” julpyntade kyrkorum jag hittills sett i landet. Därtill hade han i samförstånd med borgmästaren ombesörjt en bil med högtalare som varje morgon från klockan fyra åkte runt på gatorna och på högsta volym spelade mer eller mindre kyrkliga julsånger, spanska som engelska, ackompanjerat av smällare och klockringning.
Över Centralkordiljäran tar man sig med buss på gropiga grusvägar och via enstaka militärposteringar över till departementet Cauca i väster. Vackra vyer och vida högplatåer med de vattenproducerande suckulenterna frailéjones är värt mödan. På andra sidan bergen har många av byarna i hög grad kvar sin urbefolkning, olika indianstammar. En av byarna är Coconuco med kända svavelbad i skuggan av vulkanen Puracé. En mer känd ort är Silvia, beläget i en vacker dal som brukar kallas ”Colombias Schweiz”. Här bor los Guambianos, en av stammarna, som alla har sin egen kultur och sitt eget språk, i detta fall guambiano som karaktäriseras av ett uttal långt fram i munnen med många sj-ljud. De har här sin egen stat i staten med egen rättskipning och hög arbetsmoral. Många bär ännu den traditionella djupblåa klädedräkten och rundkulliga hattar, såväl kvinnor som män. Kvinnorna har blå sjal, svart kjol och konstfulla halsband. Männen har blå sarong och käpp med silverkrycka. Men många av ungdomarna inne i staden Silvia är modernt klädda, där finns även indierockare. De färgglada chivabussarna är många och som regel fullastade med potatis, en av huvudgrödorna.
Slutligen följer också några fotografier från Santander de Quilichao och San Pedro i Cauca samt nyårsfirande med Año Viejo i Cali, en symbol för det gamla året, fylld med smällare.
Robin Gullbrandsson 