Wien-Triest – en resa med Südbahn

Triest, innerst i Adriatiska havet vid gränserna mellan Italien, Slovenien och Kroatien var mellan 1382 och 1919 det habsburgska rikets port mot Medelhavet. En hamnstad av vital ekonomisk och militär betydelse. Men länge var det en mycket besvärlig resa att ta sig från Wien över Steiermarks alper och Krains karstklippor till Triest. Först 1728 anlades en riktig landsväg över det första hindret, passet i Semmering, på order av kejsar Karl VI. Bygget tog endast 48 dagar. Ett monument restes till minne av kejsarparets första resa till Triest över Krain, dagens Slovenien. Redan 1829 fanns tankar på en järnvägslinje till Triest, men de topografiska hindren var många. 1842 var sträckan fram till Semmering klar. Bygget av sträckan kallad Semmeringbahn började 1848 och var en ingenjörskonstens mästerverk, som den första europeiska järnväg att forcera ett bergsmassiv. Huvudansvarig var den albanskättade ingenjören Carl von Ghega från det då österrikiska Venedig, han kom att projektera järnvägslinjer för hela habsburgmonarkin. 1998 förklarades sträckan för världsarv. Via Laibach/Ljubljana stod Südbahn till slut färdig 1857 hela vägen till Triest. Den kom att bli en av Europas klassiska järnvägssträckor, men järnridån kom efter 1945 att hacka upp den och först i år har det varit möjligt att åter åka direkttåg från Wien till Triest, en resa på drygt nio timmar. Något som jag tog mig för i oktober.

Semmeringbahn är onekligen vacker där spåren kringlar sig fram längs bergssidorna, över romerskinspirerade viadukter och genom tunnlar. Byn Semmering utvecklade sig också snabbt till mondän Luftkurort efter 1857. Hit for kejsarhuset, aristokratin och intelligientian under somrarna som alternativ till badorter som Marienbad och Baden. För att öka Südbahngesellschafts intäkter planerades och byggdes 1881 ett hotell kallat Grand Hotel, sedermera Südbahnhotel, ritat av järnvägsarkitekten Wilhelm von Flattich. För att ta upp konkurrensen med andra hotelletablissement på orten utökades hotellet i schweizerstil eller snarare ”Heimatstil” 1903 till en gigantisk korsning mellan alphytta och sagoslott på bergssluttningen. På 1930-talet tillkom en ny entré i saklig stil. Efter andra världskriget sover dock jätteanläggningen en törnrosasömn med sina stora jugendsalar, sin funkisbar, sitt fuskkorsvirke och sina murkna balkonger. Men ny taktäckning har mittdelen fått och ibland lever hotellet delvis upp som kulturscen.

Jag hade tur som i sista minuten hann uppsöka restaurangvagnen innan den stängde för gott strax efter slovenska gränsen. Passande nog så var det enda som gick att få öl och ett par fettiga Krainer med pepparrot på påse. Sedan fick resenärerna suga på ramarna. Trösta sig kunde det halvtomma tåget över den vackra färden genom Sloveniens höstfärgade dalgångar, först längs floden Savinja, förbi den insomnade kuroten Celle/Celje, ned till Steinbrück/Zidani Most där Savinja rinner samman med Sava, ett av Donaus största tillflöden. Redan på romartiden fanns här en stenbro, den nuvarande stenvälvda landsvägsbron byggdes 1826. Den första järnvägsbron, byggd i sten, var med sin svängda form vågad för sin tid, likaså dagens betongbro från 1920-talet. Tåget följer Savas djupt skurna dalgång uppströms mot Laibach/Ljubljana. Efter den slovenska huvudstaden viker järnvägslinjen av söderut tvärs över träskmarker som smalnar av till en dalgång vid byn Franzdorf/Borovnica, bekant för några episoder under andra världskriget. 1942 överföll partisaner ett fångtåg och erbjöd lasten valet mellan att bli partisaner eller dö. 1945-46 fanns här ett sovjetiskt fångläger för italienska soldater, av de senare kallat ”nya Dachau”. Tåget passerar förbi byn och gör sedan en nästan 360 graders sväng för att åka tillbaka norrut. Från tågfönstret såg jag förklaringen, mitt i byn reser sig ännu en stor stenpylon från den imponerande järnvägsviadukt från 1856 som en gång korsade dalen. Bron sprängdes 1944 och har aldrig återuppförts. När tåget arbetade sig in i karstlandskapet mot Medelhavet knorrade magarna. Den vänlige slovenske konduktören gick runt och delade ut praliner till resenärerna.

Framåt kvällen började tåget sin färd nerför karstens tallbeväxta vita klippor, näring för regionens viner såsom Terrano. Så dök Triestgulfen upp och tåget åkte på en hög bank längs Medelhavet ned mot staden, slutligen över en hög stenviadukt över norra förstaden. Linjen slutar i en säckstation invid de vittrande gamla hamnmagasinen. Stationsbyggnaden från 1878 i representativ centraleuropeisk nyrenässans är ritad av samme von Flattich som Südbahnhotel. På torget framför stationen välkomnar ”Elisabeta”, Kaiserin Elisabeth, besökarna och påminner om stadens habsburgska förflutna. Ibland har Triest kallats för Wien vid Medelhavet och innerstadens monumentala sekelskiftsarkitektur för tankarna till Ringstrasse, men här vänder sig kvarteren istället mot havet och från Piazza dell Unità, med sitt eklektiska rådhus i fonden, skjuter en stenpir långt ut i böljorna och erbjuder från sin spets ett fint panorama över staden. 1700- och 1800-talets rutnätskvarter med klassicistiska borgarhus och palats präglar stadsbilden. Här och där ståtar ännu ett och annat av de lyxiga hotellprojekten längs k. u. k. Riviera, till exempel Savoy Excelsior som gällde för Österrike-Ungerns lyxigaste hotell. Av den gamla stadens organiska gatgytter finns bara några kvarter kvar upp mot berget med sin fästning och romanska basilika, San Giusto. Flera kvarter revs av Mussolini för att frilägga den romerska teatern och andra lämningar som framhävde stadens italiska arv, som pendang uppfördes Casa del Fascio i regimens sakligt avskalade men monumentala stil.

Uppkommen på Colle di San Giusto blir – om inte förr – besökaren varse varför Triest kallas vindarnas stad och vad ”la Bora” är för något. Kylslagna kastbyar kommer ilande nerför bergssidorna och sveper hårt fram genom gatorna och över torgen ner mot det ljumma Medelhavet. Invid resterna av det romerska torget står katedralen San Giusto som egentligen är två hopbyggda basilikor från 1000-talet. San Giusto är Triests skyddshelgon, en ung predikant som dränktes av romarna kring 300 och spolades upp på Triests strand. I relikvariet kan man se en hillebard som är stadens vapen, det redskap med vilket Triests andra skyddshelgon Sergius mötte döden. Vackra mosaiker från 1100-talet i ravennastil smyckar de båda ursprungliga absiderna där ljuset silar in genom tunna marmorskivor insatta i fönstren. I ett sidokor ligger gravarna för några av de spanska carlistiska tronpretendenterna. Katedralens yttre är enkelt och arkaiskt. I tornets bottenvåning ser man den inbyggda portiken till romarnas torg och som sidostycken till huvudingången har man helt enkelt huggit itu en stor romersk gravvård med av vittringen uttryckslösa porträttbyster.

I backen nedanför San Giusto breder en liten ruinträdgård ut sig med mer marmorspillror från det romerska Tergeste. Längst ner ligger det arkeologiska museet med sina grekiska vasar, sin egyptiska samling och det mest intresseväckande, alla förhistoriska offerfynd som grävts ut i traktens droppstensgrottor. Museet är döpt efter den moderna konsthistoriens och arkeologins fader, Johann Joachim Winckelmann (1717-1768), en fattig skomakarson från Stendal som slutade som föreståndare för Roms antikviteter och skapade en helt ny förståelse av antikens konstverk, särskilt de manliga skulpturerna. Slutade gjorde han förvisso i Triest och det under dramatiska former. Efter att ha avbrutit sitt triumftåg hem till Tyskland satt han 1768 i Triest och väntade på ett fartyg, han umgicks med sin rumsgranne, en tidigare straffad kock. När Winckelmann visade medaljerna han fått av Maria Teresia överfölls han av bekantskapen som stack honom till döds. Europa var bestört. Var det ett simpelt rånmord, ett amoröst drama eller ett beställt dåd? Motiven är ännu oklara. Winckelmanns kropp hamnade i en massgrav på kyrkogården. Men 1834 uppsattes en kenotaf över den snillrike konsthistorikern, nu inhyst i en tempelliknande byggnad vid museet. På den tomma sarkofagen i marmor vilar en bedrövad Thanatos, som sannolikt hade tilltalat Johann Joachim. Roms mest hyllade skulptör, Antonio Canova, hade personligen godkänt skisserna. Winckelmanns skrifter var vägledande för hela den nyklassicistiska konst som blev högsta mode i franska revolutionens och Napoleonkrigens Europa.

James Joyce stannade till skillnad från Winckelmann i Triest frivilligt och länge, 16 år, här skrevs de första i sidorna i ”Ulysses”, jag har ännu inte tagit mig igenom boken i sin helhet. Även Claudio Magris, författaren till den rapsodiska ”Donau” kommer i tankarna när det gäller Triest. Båda var var och en i sin epok trägna gäster på litterariska Caffè San Marco, en av Triests berömda kaffehus med jugendinredningen intakt. Infattade i takvalvets smutsigt guldbronserade bladverk sitter symbolistiska målningar föreställande burleska maskeradmasker och arkadiskt nakna ynglingar i rikt varierade poser. Vid de små borden är det välfyllt med brokigt spektra av folk. Kaffekulturen i Triest är ett klart arv av Österrike-Ungern och kaffet är kanske rentav ännu bättre, inte för inte kommer ”Illy” från Triest och dagen startas bäst med en ”nero” i kvarterets kafé. Men Caffè San Marco som invigdes 1914 var samtidigt en härd för de italienska irridentisterna som ville förena de habsburgska medelhavsbesittningarna med det unga italienska kungadömet. Namnet San Marco var en tydlig signal. Befolkningen i Triest var alltid till största delen italiensktalande, än mer så idag, men bara uppför bergen ovanför staden tar slovenska och kroatiska vid. Hur som så är bakverken nordliga med bland annat en klart godkänd ungersk chokladbakelse, ”Rigó Jancsi”. Några steg nerför samma gata kan man få god gulasch och knödel på gamla Buffet Marascutti, också grundad 1914. Vid nästa gata ligger den massiva synagogan från 1912 åt stadens då ännu betydande judiska församling som till stora delar fann sitt tragiska slut i Auschwitz under den tyska besättningen av ”Operationszone Adriatisches Küstenland” 1943-45.

På Piazza Venezia står sedan 2008 åter bronsstatyn till minne av ärkehertig Maximilian, en kort period kejsare av Mexico. Som yngre bror till kejsar Franz Josef var ”Maxl” dömd till ett liv i skuggan av tronen. Men han var en ambitiös man med stort vetenskapligt och kulturellt intresse, älskade havet, och kunde inte leva overksam. På porträtt och fotografier tycker jag hans ansikte har ett så känsligt uttryck, närmast vekt, en underläpp som nästan darrar av rörelse, något som han kompenserade med att tidigt anlägga ett martialiskt tveskägg. Efter en karriär inom k. u. k. Marine utnämndes han 1857 till guvernör över de österrikiska besittningarna i Venetien och Lombardiet och gifte sig samma år med den belgiska prinsessan Charlotte. Regerandet över de motsträviga norditalienarna blev ingen framgång och 1859 tvingade förlusten mot Napoleon III:s Frankrike Habsburg att avträda stora delar av Norditalien. Maximilian drog sig besviken tillbaka till det sommarslott han några år tidigare påbörjat vid havsstranden norr om Triest, Miramar. Det lilla slottet i vit kalksten omges av en vidsträckt park och är en behaglig plats. Bostadssviten på bottenvåningen har måttlig takhöjd, Maximilians sovrum är enkelt med en järnsäng och ett spartanskt badrum med ett tvättställ och ett gammalt romerskt stenkar (nästan en sarkofag), arbetsrummet inrett som en skeppskajuta, biblioteket mer representativt med blick ut över Medelhavet från skrivbordet.

I hallen hänger en kopia av Karl V till häst, Maxls stora idol. Kejsaren över ett rike där solen aldrig gick ned. Ett imperium som sträckte sig från spanska Latinamerika i väster till Transsylvanien i öster. En stor målning i tronsalen skildrar allegoriskt världsimperiet och sätter Maximilians kortlivade kejsardöme i den önskade kontexten. Väggfälten är överspända med rött siden med den mexikanska örnen under kejsarkronan, en dekoration som går igen i den helt för representation planerade och gestaltade övervåningen. Men någon kejserlig representation blev det aldrig.

Den 3 oktober 1863 anlände en mexikansk delegation till Miramar för att erbjuda den habsburgske ärkehertigen Mexicos vakanta kejsartron. Maximilian behövde inte övertalas, här såg hans sitt livs chans att göra skillnad och skapa något bestående. Men omständigheterna borde ha fått honom att avstå. Sedan några år rådde fullt inbördeskrig mellan republikaner och konservativa. Benito Juárez hade låtit utropa sig till president och vägrade betala tillbaka föregående regerings skulder till franska staten. Napoleon III ingrep militärt på de konservativas sida och tänkte sig Maximilian som lämplig marionett, förd bakom ljuset av en riggad folkomröstning. 1864 avsade sig Maximilian alla anspråk på den österrikiska kejsartronen och lämnade tillsammans med Charlotta Europa. Men mottagandet var inga jublande folkmassor som det gestaltas på en av tavlorna på Miramar. Kriget gick dåligt, Maximilians välvilliga reformer föll inte i god jord, kyrkan svek och fransmännen drog sig ur när republikanerna fick stöttning från Förenta staterna, men Maximilian fortsatte plikttroget den väg han ansåg vara den rätta för landets bästa. Charlotte reste till Europa för att söka hjälp hos kungahusen, men fick överallt kalla handen. I februari 1867 var Maximilian och hans kvarvarande trupper inringade, han försatt medvetet varje flyktförsök. Efter tillfångatagandet sköts han utan rättegång. Liket skeppades över Atlanten till Triest och via Südbahn upp till Wien och Kapuzinergruft. Charlotte hade redan blivit offer för den sinnesförvirring som varade livet ut. Först låstes hon in på Miramar och flyttades sedan till ett slott i Belgien. Maximilian hade från Mexico styrt inredningen av den kejserliga representationsvåningen på Miramar. Men när tronsalen stod färdig var beställaren och föremålet för hyllningen sedan länge död för den mexikanska arkebuseringsplutonen. Maximilians inredningsarkitekt Julius Hoffmann hade dock fått goda referenser och gjorde sin lycka som inredare åt bayerske kungen Ludwig II och dennes mer högtflygande slottsprojekt. Även där gick uppdragsgivaren ett tragiskt slut till mötes i förtid. Som ett tillfälligheternas spel eller kanske Försynen så stötte jag några dagar senare på Venedigs kyrkogårdsö på gravstenen över Salvador de Iturbide, barnbarnet till Mexicos förste kejsare, som av legitimitetsskäl adopterades av Maximilian och Charlotte. Han dog i Venedig 1895.

Från Miramar tog jag mig norrut mot Sistiana längs den vackra kustvägen som löper på klipporna som störtar ner i havet. Via en liten stig kommer man ner till Spiaggia dei Barbari som i en värmande eftermiddagssol inbjöd till att kasta av kläderna och även ta ett bad i det oktoberljumma Medelhavet. Från Sistiana och dess lyxiga semesterby följde jag i skymningsljuset en vandringsled längs klippkrönen till Duino. Vassa klippor, vindpinade tallar och vackra vyer mot Golfo di Trieste, här och var är små cementbunkrar insprängda under första världskriget, sedan under nästa krig nyttjade som Flakställningar. Innan solen helt gick ner nådde jag lilla orten Duino och dess gamla slott på en klippig halvö där poeten Rainer Maria Rilke 1912 var gäst hos furstinnan Turn und Taxis-Hohenlohe och författade sina ”Duineser Elegien”. Men slottet var stängt och likaså de romantiska vittrande ruinerna av dess föregångare.

Jag brukar alltid försöka hinna med ett kyrkogårdsbesök, så blev det även i Triest. Det blev även ett sätt att undvika strandboulevardens folkmassor till följd av den årliga jätteregattan, ”Barcolana”. På en vindpinad höjd ligger stadens fem centrala begravningsplatser. I fjärran hörde jag en kanonsalut, startskottet. Jag började med militärkyrkogården och den därmed sammanhängande evangeliska begravningsplatsen där tyska namn dominerar. På andra sidan muren kan man blicka ned i den typiskt vildväxta och förfallande judiska begravningsplatsen, insnärjd i murgröna. Grannar ligger den serbisk-ortdoxa och grekisk-katolska kyrkogården som också vittnar om det mångkulturella Triest. Störst är den katolska Sant’Anna med sina cypresskantade avenyer och ändlösa rader av vita marmorvårdar. Kyrkogården domineras av kolonnaden med de dyraste familjegravarna, måste vara en av de längsta i sitt slag i Europa. Där paraderar det slutande 1800-talets och tidiga 1900-talets överdådiga och högsentimentala gravkonst, bitvis skulpturer av yppersta kvalitet, flera är också verk av välkända skulptörer. Som så ofta är kyrkogården hemvist åt en mängd katter som förhållandevis välnärda sävligt strosar bland gravarna. Jag kom att tänka på en tjock katt som tydligen bodde på Miramar. Den satt på stengolvet i matsalen och strök sig mot besökarna, satte sig gärna i någons knä. Kanske den olycklige Maximilian som hittat hem till sitt älskade residens, om man nu tror på sådant.