Uncategorized

Narva

 

I augusti 2016 utnyttjade jag en innestående invitation från min vän på museet i Narva att besöka Estlands gränsstad mot Ryssland under några dagar. Här kommer några av mina fotografier, dels analogt svart-vitt (Rolleicord V, Xenar 75 mm och Ilford FP4+) och dels digitalt (Nikon D7000 AF-S Nikkor 18-105 mm). De speglar Narvas dramatiska historia från den tid som danskarna och sedan de tyska ordensriddarna satt på Hermannsborg, via perioden som starkt befäst utpost i det svenska östersjöväldet till förstörelsen under den sovjetiska frammarschen 1944 och den efterföljande nya staden i sovjetrepubliken. Idag är det en annorlunda upplevelse att besöka Narva, i mycket är staden en kontrast mot hur övriga Estland utvecklats efter 1992. Med en till mer än tre fjärdedelar rysk befolkning så får man snarare en känsla av att befinna sig hos den store grannen i öster, och det är bara den lilla floden Narva som skiljer öst från väst. Kontrasten mot Estlands upputsade universitetsstad Tartu (gamla Dorpat), som jag besökte innan, är total. Den gamla hansa- och barockstadskärnan utplånades av sovjetiskt artilleri 1944, bara svensktidens rådhus står kvar som ett tomt skal samt de vittrande bastioner som Erik Dahlberg projekterade (där flodsidan dock börjat restaureras). Bostadsblock från 1950-talet inbäddade i grönska präglar idag Gamla staden. Utanför vallarna är det stalintidens svulstiga socialrealism som präglar bostadslängorna längs Pusjkinallén, i övrigt grånad modernism, som polytekniska högskolans studentkomplex, där jag var inhyst. Förgäves sökte jag vid min ankomst på en lördagkväll ett vattenhål, det enda som fanns var en erkänt medioker restaurang vid den gränsövergång som tycks utgöra stadens eventuella centrum efter kriget. Den är inklämd som ett schakt mellan Gamla staden i norr och fästet Hermannsborg i söder och mynnar på den bro som leder över floden till Ryssland och de vittrande murarna av Ivangorod. På få ställen kan man som här uppleva gränsen mellan två länder, två kulturer så starkt som här, bittert blickar de båda fästningarna mot varandra över lastbilsköerna och sportfiskarna vid stranden.

Annonser

Colombia 2016 – Cali, Cauca och Huila

Här är ett urval fotografier från några exkursioner i departementen Valle del Cauca, Cauca och Huila i södra Colombia. Huila ligger mellan Central- och Östkordiljäran i Anderna. På sluttningarna upp mot Centralkordiljäran befinner sig Colombias nya kaffedistrikt i vardande, särskilt attraktivt nu efter fredsslutet eftersom FARC-gerillan var stark i dessa bergsområden. Varje by har sina kaffefincor och sina små sockerrörsodlingar med eget raffinaderi, s.k. trapiche. Här några fotografier från en typisk trapiche, metoderna är desamma som för hundra år sedan. Resultatet blir näringsrika tegelstenar av brun panela.

En av Huilas största sevärdheter är världsarvet San Agustín med sina 2000-åriga megaliter och antropomorfa väktare i vulkanisk bergart. De ligger dramatiskt i det bergiga och gröna landskapet kring Río Magdalenas källor. Det är märkligt hur närbesläktade dessa stora gravmonument är med de flera tusen år äldre megaliterna i Europa.

Som kontrast till de hedniska gravarna på orten hade kyrkoherden i San Agustín kontrat med en ny sevärdhet, Colombias månne största julkrubba och mest ”hedniskt” julpyntade kyrkorum jag hittills sett i landet. Därtill hade han i samförstånd med borgmästaren ombesörjt en bil med högtalare som varje morgon från klockan fyra åkte runt på gatorna och på högsta volym spelade mer eller mindre kyrkliga julsånger, spanska som engelska, ackompanjerat av smällare och klockringning.

Över Centralkordiljäran tar man sig med buss på gropiga grusvägar och via enstaka militärposteringar över till departementet Cauca i väster. Vackra vyer och vida högplatåer med de vattenproducerande suckulenterna frailéjones är värt mödan. På andra sidan bergen har många av byarna i hög grad kvar sin urbefolkning, olika indianstammar. En av byarna är Coconuco med kända svavelbad i skuggan av vulkanen Puracé. En mer känd ort är Silvia, beläget i en vacker dal som brukar kallas ”Colombias Schweiz”. Här bor los Guambianos, en av stammarna, som alla har sin egen kultur och sitt eget språk, i detta fall guambiano som karaktäriseras av ett uttal långt fram i munnen med många sj-ljud. De har här sin egen stat i staten med egen rättskipning och hög arbetsmoral. Många bär ännu den traditionella djupblåa klädedräkten och rundkulliga hattar, såväl kvinnor som män. Kvinnorna har blå sjal, svart kjol och konstfulla halsband. Männen har blå sarong och käpp med silverkrycka. Men många av ungdomarna inne i staden Silvia är modernt klädda, där finns även indierockare. De färgglada chivabussarna är många och som regel fullastade med potatis, en av huvudgrödorna.

Slutligen följer också några fotografier från Santander de Quilichao och San Pedro i Cauca samt nyårsfirande med Año Viejo i Cali, en symbol för det gamla året, fylld med smällare.

Maramureș och Transsylvanien 2016

I nordvästra Rumänien, med floden Tisza som gräns mot Ukraina i norr och Transsylvanien i söder ligger Maramureș, en sedan gammalt etniskt sammansatt region med gamla timringstraditioner. Här möts rumänskt, ungerskt, slovakiskt, ukrainskt, rutenskt och judiskt.Några dagar i somras reste jag runt här med ett par vänner och fotograferade miljöer. Här är ett litet urval från Baia Mare, Sighet, Rogoz, Desești och Săpânța.

Baia Mare (ty. Frauenbach, ung. Nagybánya) var tidigare centralorten i Maramureș. Redan på 1200-talet bjöd ungerske kungen in tyska gruvfolk hit för att bryta guld i Nordkarpaterna. Staden blev med tiden tämligen rik. Vid förra sekelskiftet fanns här en livaktig impressionistisk konstnärskoloni och tidens jugendstil har satt avtryck på en del präktiga hus i centrum. Från 1800-talet fram till deportationerna 1944 fanns en ansenlig judisk församling, som idag bara räknar 80 själar, mestadels äldre kvinnor. Gudstjänst hålls ännu varje söndag i synagogan från 1882. Kommunisteran har satt avtryck i form av de vanliga storskaliga hyresblocken och nu vittrande industrikomplex samt ett av de mer imposanta monumenten över de sovjetiska ”befriarna” i landet.

Maramureș är känt för sina små timrade ortodoxa och grekisk-katolska kyrkor, byggda av de rumänska församlingarna till stor del på 1700-talet. I en dalgång öster om Baia Mare ligger världsarvet Rogoz med en ortodox och en grekisk-katolsk kyrka omgivna av en gemensam stämningsfull kyrkogård.

På andra sidan bergen norr om Baia Mare finns flera ortodoxa timmerkyrkor, en av de finaste är den i Desești från 1770, belägen på en kulle med vid utsikt. Med sina branta spåntak och sitt spetsiga torn är den som uppväxt ur marken. Invändigt är kyrkan helt prydd med målningar från golv till tak i naivt 1700-talsmåleri. I vapenhuset avbildas på sydsidan vad som väntar syndarna efter den Yttersta domen. Alla typer av syndare är explicit redovisade. Vid sidan av äktenskapsförbrytare och andra sexuella syndare så har målaren avbildat alla grannar i regionen med annan kyrkotillhörighet som ”kättare och hedningar”, det vill säga sachsare, ungrare, tatarer och turkar. Kanske inte den bästa vägen till religiös samlevnad i ett multietniskt område…

Vid floden Tisza och gränsen mot Ukraina ligger staden Sighet som har sina rötter i saltbrytning på medeltiden. Genom sitt läge blev staden med tiden etniskt sammansatt. Med 1800-talets urbanisering inflyttade många rutener, ukrainare, rumäner och judar. Staden är med andra ord flerspråkig och det ukrainska inslaget är påtagligt. Det judiska kom i hög grad att prägla stadens ekonomiska liv och här fanns hela 20 synagogor. 60 % av befolkningen var judisk. Efter deportationerna 1944 och rivningarna under kommunismen finns idag bara den sefardiska synagogan från 1902 kvar. Vid stadskärnans mittaxel finns en stor reformert kyrka från förra sekelskiftet, en piaristkyrka i habsburgsk barock och en ståtlig men skamfilad saluhall från 1800-talets slut. Mitt i stadskärnan ligger också det f.d. fängelset, en av de värsta anstalterna under kommunisttiden där åtskilliga politiska motståndare och misstänkta satt fängslade och i många fall avled av vanvård. Sedan några år finns här ett av de första museerna i Rumänien som behandlar kommunistdiktaturen. Bland förfallna patriciervillor på väg mot gränsstationen reser sig det palatsliknande rumänska kulturhuset från tidigt 1900-tal.

Västerut längs Tisza ligger byn Săpânța, världskänd tack vare den ”glada kyrkogården”. År 1935 gjorde bysnickaren Stan Ioan Pătraș (1908-1977) sitt första ”glada” träkors. Varje kors har en uttrycksfull och inte sällan smått dråplig bild av en döde och en konstfullt formulerad biografisk text, allt målat i bjärta färger. Byn är idag ett tämligen hårt exploaterat besöksmål och den gamla ortodoxa kyrkan i för regionen vanlig habsburgbarock håller på att pimpas till oigenkännlighet som rumänskt nationalmonument. Kyrkan har förhöjts och fått en tornspira klädd med glaserat tegel i de rumänska färgerna, så hög att den för tankarna till Babels torn. Allting i en slags överdriven pastisch på en ortodox timmerkyrka, men med stomme av betong och uppblåst till sådana proportioner att den helt överskuggar den egentliga sevärdheten, de naivt enkla träkorsen. Till på köpet blickar guldmosaiker av valakiska furstar – inklusive Vlad Țepeș – ner på turisterna och de gravlagda. Pătraș arvtagare, Dumitru Pop, har däremot inte kunnat dra någon ekonomisk fördel av exploateringen. Han bor granne med Pătraș gamla timmerhus i byns utkant, idag ett museum dit förvånansvärt få av turisterna orkar ta sig. Det är nu Pop, en rundlagd och jovialisk medelålders man, som tillverkar korsen i enlighet med traditionen. Det blir 5-6 om året och de kostar förstås en slant. Och de efterfrågas även utomlands, en tysk professor har beställt en och just nu hade han gjort klart ett kors åt en japansk skådespelerska. Naturligtvis har de själva beställt sina kors. Tyvärr har Pop övergått till att måla korsen med plastfärg, vilket han menar skulle hålla bättre, men de yngre korsen på kyrkogården har redan börjat flagna. Kanske å andra sidan en god affärsidé.

Avslutningsvis några fotografier från trakten kring Alba Iulia (ty. Karlsburg, ung. Gyulafehérvár): de gamla sachsiska kyrkorna i Mühlbach, Petersdorf och Weingartskirchen.

Måste också dela med mig av tre sent omsider framkallade fotografier av 80-åriga Ilona i byn Katzendorf, en minst sagt parant tant som delade med sig av historier om sitt spännande liv över några glas páli i prästgårdsträdgården hos makarna Schuller 2015.

 

 

BOYACÁ, COLOMBIA 2015

På det karga höglandet norr om Bogotá ligger departementet Boyacá med flera välbevarade städer från den spanska erövringen på 1500-talet, däribland Tunja och berömda Villa de Leyva. Sistnämnda fungerade som rekreationsort för officerare och tjänstemän från huvudstaden.

Valle del Cauca, Colombia 2015-16

Ett litet urval fotografier från vinterns vistelse i Valle del Cauca mellan Kordiljerorna i sydvästra Colombia.

Gatubilder från Santo Domingo i Cali, huvudstad i departementet Valle del Cauca.

Plaza de Toros under Fiesta de Cali med gästspel av ”El Juli” från Spanien.

I lilla byn San Pedro de Quilichao, vid randen av Centralkordiljeran.

På Västkordiljerans sluttning ned mot Stilla havet och hamnstaden Buenaventura ligger den lilla byn San Cipriano, känd för sina källor och bad. Någon väg dit finns inte vid sidan av järnvägen Cali-Buenaventura – ”El Ferrocarril del Pacífico” – som under stora vedermödor anlades 1872-1915 under ledning av nordamerikanska ingenjörer. Idag utgörs trafiken enbart av sporadiska godståg. De uppfinningsrika byborna i San Cipriano transporterar besökarna från Córdoba på hemmabyggda dressiner – ”brujitas” – drivna av motorcyklar, en ovanlig och inte helt ofarlig tågupplevelse.

Från gamla sockerhaciendan Piedechinche.

Möte med Amazonas – En resa från Leticia till Iquitos

IMG_3277

Vid Río Tapira.

Del IV – En djungeltur

Det var i hällande tropiskt morgonregn vi sökte skydd inne hos en av Iquitos exkursionsnasare, vilken verkade erbjuda en något mer genuin upplevelse än de billiga löpande-band-turerna hos nasaren vid torget. Två dagar senare blev vi i arla morgonstund upphämtade med en motokar utanför vår port och körda tillsammans med vår undersätsige guide Miguel och vår gänglige kock till en av de små hamnarna i Iquitos. I en av de kollektiva små snabbåtarna åkte vi en timme uppströms Río Amazonas till den lilla hamnstaden med det svåruttalade namnet, Tamshiyacu. Med sina 8 000 invånare är det en tämligen välordnad ort som i huvudsak livnär sig på odling av ananas, bananer och kakao samt fiske. Till detta kommer även turismen, särskilt riktad mot de utlänningar som vill genomgå ayahuascakurer eller uppsöka schamaner och helbrägdagörare i djungeln. Efter proviantering hos bagaren och i järnhandeln satte vi oss i en liten träbåt med utombordare tillsammans med en lärarinna från orten. Vi åkte ytterligare någon timme uppströms. Över floden härskade ett grått och stilla dis. När den unga lärarinnan avslutat sin matsäck frågade jag henne lite om jobbet. Hon ambulerar som lärare upp till de små byar som ligger vid småfloderna i området. Endast ett litet fåtal av barnen lämnar dock trakten för några fortsatta studier. Till slut kom vi till en åmynning där vi styrde in, Río Tapira på Amazonas västra sida. Vegetationen trängde sig ut över ån och vi hälsades välkomna av ett märkligt fågelläte, som droppar som sakta faller i en översvämmad, i övrigt tom och mörk sal. Det kom från flockar av svarta medelstora fåglar, vars pendelformade bon hänger från trädgrenarna och har gett dem deras namn, oropendulor. Efter ett par kilometer blev vi avsläppta vid en liten öppning i skogen, båten fortsatte sedan vidare för att leverera lärarinnan till byn uppströms.

IMG_3118

Bakverk på marknaden i Tamshiyacu.

På en hög spång korsade vi ett stycke skog och kom efter ett mäktigt ceibaträd fram till en glänta med citronträd och ett par enkla hyttor på pålar med palmbladstäckta tak. Det skulle bli vår utgångspunkt för helgens små turer i omnejden. Ett spartanskt boende med tarantellparet Simson och Delila samt sonen David som husdjur boende i taket. Med macheten banade Miguel väg genom vegetationen på en rundvandring i närmaste omgivningen. Djungeln är kaos, ibland interpunkterat av en reslig ceiba med rötter som strävpelare till en kyrka. De kan bli många hundra år och reser sig högt över alla andra träd och buskar. Småmyror med urin som känns som getingstick och allsköns andra insekter får en att hålla fingrarna i styr. Däggdjur skall man inte ha alltför stora förhoppningar om att få spana in under en helgtur, men vi hittade skelettet av en förolyckad sengångare. En levande dito kunde vi senare se på avstånd från lilla båten. Tillbaka i lägret träffade vi ett spanskt ungt läkarpar och deras guide Pepe, en bullrigt glad och kraftig man i medelåldern från byn uppströms. Han berättade om sin tid som officer i armén då han patrullerade längs Río Putumayo, den omstridda gränsfloden mot Colombia. Ett inte ofarligt uppdrag eftersom området frekventerats flitigt av FARC-gerillan och kokainproducenter. För att överleva höll han sig i hemlighet väl med FARC och såg till att vara ur vägen när de befann sig i ett visst område. I den rosa skymningen åkte vi ut på floden igen för att titta på Amazonas delfiner. Kanske var det ett av de mer bestående intrycken av fauna från exkursionen, att sitta ensamma i en liten båt i den stilla kvällen och betrakta delfinparen som hoppade i bågar upp ur vattnet i den direkta närheten. Med mörkret kom nattens alla ljud, giftiga insekter och kräldjur, vilka vi fick betrakta på nära håll under en nattlig och gyttjig promenad, gummistövlar är förstås standardutrustning. Även tjocka kläder och något som är starkare än djungelolja mot myggen. Tillbaka i Colombia lärde vi oss att blanda ett inhemskt myggmedel med kamfer för att få ett verkligt effektivt myggmedel. Jag kunde skörda ett stort antal bett på rygg och lår innan jag kunde krypa in under britsens myggnät och falla in i en tung sömn. På morgonen kunde jag konstatera att gårdagens myggbett fått sällskap av nattens loppbett. Men sådant går över, lyckligtvis knaprade jag malariapiller sedan några dagar. Julián klarade sig oförskämt bra undan myggen.

Söndagen ägnades åt fågelspaning och pirayafiske uppströms Río Tapira, vilken till slut var föga mer än en igenväxt bäck. De små pirayorna visade sig pigga, men enbart två små fastnade på kroken, men de var i vilket fall välsmakande. Längs ån stannade vid till vid dess enda by, lilla Tapira-Chico med ett tjugotal invånare. En handfull bostäder på pålar med palmbladstäckta tak är grupperade kring en stor gräsplan där höns och grisar fritt spankulerar, väl medvetna om var de hör hemma. Enda murade huset är den lilla blåmålade skolan där vi träffade lärarinnan från Tamshiyacu. Några elektriska lyktstolpar får ström från en dieseldriven generator i ett litet skjul. En gång av betong runt den öppna platsen fulländade det välordnade intrycket. Byggnadernas stolpkonstruktion och tak ger däremot intryck av att gå tillbaka på månghundraåriga byggnadstraditioner. De flesta har små altaner med en hängmatta. Småskalig odling, fiske och skogsbruk är näringsfången. En liten flicka visade oss sitt husdjur, en ung veckelbjörn, den enda art av halvbjörnar med svans som den kan gripa med.

I hettan på andra dagens seneftermiddag återvände vi till Tamshiyacu där sällskapet släckte törsten med kall öl i den flytande kombinerade baren och hamnstationen, i väntan på snabbåten tillbaka till Iquitos. Nästa dag skulle vi återvända till Leticia och Colombia, en tolvtimmarsresa med snabbåten, vilken dock snarast kan liknas vid en flytande buss med igengrodda små rutor. Vi var glada att vi hade tagit oss tiden att njuta av Río Amazonas på frakt- och passagerbåten till Iquitos. De där flerdagsresorna på ett och samma färdmedel, det må vara båt eller tåg, för dig in i en annan tidsuppfattning och många samtal som du annars aldrig skulle ha startat.

Slut

Nya inlägg med fler bilder från Colombia kommer…

MÖTE MED AMAZONAS – EN RESA FRÅN LETICIA TILL IQUITOS

Iquitos Belén Xenar FP4 02

På väg ned till Belén, Iquitos förstad, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Del III – Iquitos och gummiimperiets spillror

I hällande regn och mörker ankom vi i gryningen till en av hamnarna i Iquitos. Inte heller här fanns någon brygga. För att nå fram till den leriga strandbrinken fick vi passera ett antal andra båtar via plankor eller genom att hoppa. När vi tagit oss upp med bagaget till gatan fick vi tag i en motokar – de motorcykeltaxis som helt präglar stadsbilden – som tog oss till vårt boende, La Casa Fitzcarraldo, uppkallat efter tysken Werner Herzogs välkända film från 1981 som delvis utspelar sig i gummiboomens Iquitos. På hotellet inkvarterades vi i Klaus Kinskis gröna minisvit från filminspelningen; den cineastiskt färgade lyx vi unnade oss på resan.

Vad som idag är Amazonas näst största stad – efter Manaus i Brasilien – var ännu på 1800-talet föga mer än en by med ett tusental invånare. Liksom de flesta orter längs floden har den sitt ursprung i en jesuitmission. Denna grundades på 1750-talet för att missionera bland indianerna, med blandad framgång. Jivaros längs Amazonas biflöden från bergen i söder visade sig särskilt motsträviga. Ännu på 1870-talet hade Iquitos endast 1 500 invånare.

Iquitos Motokar Xenar FP4

Gatubild från Iquitos med motokar, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Gummits uppgång och fall

På 1880-talet kom Iquitos att förvandlas från en by till en metropol. Från att stora delar av Amazonas hade varit mer eller mindre isolerade från omvärlden så skulle gummit göra regnskogen högintressant. Gummi- eller kautschukträdet, noterades först av en fransk expedition på 1700-talet. Gummimjölken från dess stam, latex, användes av indianerna till att täta kanoter. När Charles Goodyear 1839 lyckades vulkanisera kautschukträdets saft skapades den revolutionerande upptäckten gummi. Med den fortsatta industrialiseringen blev gummit allt mer och mer eftertraktat. Och kautschukträdet växte bara i Sydamerika. Det höga gummipriset lockade många entreprenörer och äventyrare till Amazonas för att utvinna och exportera ”det svarta guldet”, de sotade jätteklumpar av stelnad gummisaft som framställdes i djungeln. Mellan 1879 och 1912 rådde en veritabel gummiboom i Amazonas, en period då enorma rikedomar skapades samtidigt som indianbefolkningen utnyttjades å det grövsta. 1912 exporterade enbart Brasilien 43 000 ton gummi. Iquitos blev vid sidan av Manaus det största centrumet för gummihandeln. På bara tio fördubblades stadens befolkning sextonfalt. Gummibaroner som kreolen Morey och irländaren Fitzcarrald byggde slösande rika residens längs stadens bättre gator.

Utvinningen av latex från kautschukträden var långsam och arbetskrävande, särskilt som träden växte vilt, spridda i regnskogen. Gummibaronerna tvingade som regel de lokala indianerna att utföra arbetet. Förhållandena var slavliknande och dödsfall regel. Ökänt för sina övergrepp blev det Iquitosbaserade brittisk-peruanska Peruvian Amazon Company som agerade längs den omstridda Putumayo, idag gränsflod mellan Peru och Colombia. De omfattande övergreppen som även inbegrep mord och stympningar läckte dock ut till pressen.  Den brittiske konsuln Roger Casement sändes år 1910 ut för att undersöka missförhållandena. Tidigare hade han avslöjat utsugningen i Belgiska Kongo. Casements rapport fick stor uppmärksamhet bland europeiska politiker och aktivister. Till detta bidrog också boken Putumayo – The Devils Paradise som kom ut 1912 och av sin redaktör beskrevs som skildrande ”det kanske mörkaste kapitlet i kommersialismens historia.” Året därpå tvingades Peruvian Amazon Company i konkurs utan ersättning till aktieägarna, den brittiska styrelsen gick dock skadefri. Vid detta tillfälle så var dock gummiboomen avtagande. Trots risken för dödsstraff hade en ung engelsk biolog år 1876 lyckats smuggla ut 17 000 gummifrön ur Brasilien. Dessa hade han tagit med sig till de brittiska kolonierna i Malaysia där snart gummiplantager växte upp. Lagom till första världskrigets utbrott var dessa effektiva plantager redo att konkurrera ut det amerikanska gummi som hämtades djupt inne i djungeln. Britterna hade tagit världskontrollen över gummiproduktionen.

Med undantag för ett mindre uppsving under andra världskriget sjönk Iquitos ned i glömska, vegeterande på träindustri, tobaks- och bananodlingar samt export av exotiska djur. Upptäckten av olja på 1960-talet vände den nedåtgående spiralen och de senaste decennierna har Iquitos växt explosionsartat, fått fyra universitet och även blivit ett nav i den växande Amazonasturismen. Från att på 1960-talet haft drygt 40 000 invånare så hyser staden idag över 400 000, varav flertalet i mer eller mindre slumliknande förhållanden. Likväl kan Iquitos fortsatt enbart nås med båt eller flyg.

IMG_2774

Iquitos från flodsidan.

Eiffeltornets lillebror

Iquitos är en kontrasternas stad på latinamerikanskt manér. Ett för hundra år sedan praktfullt centrum är sedan länge i förfall och fragmentisering. En vandring genom staden börjar lämpligen på Plaza de Armas, Iquitos torg, vilket kunde ha varit en vacker plats om det inte vore för det stora – sedan länge avstannade – höghusbygget vid dess norra sida. Det är ett blått, vittrande betongmonster som vid vårt besök delvis doldes bakom en stor fasadvepa som påtalade det brottsliga i att ha sex med minderåriga, en markering mot en uppenbart påtaglig sextrafik.

Torgets stora sevärdhet kan tyckas anonym vid sidan skrapan, kyrkan och övriga byggnader. Det rör sig om ett hörnhus av silvermålade, sammanbultade järnelement, La Casa de Fierro. Detta prefabricerade hus av järn är ritat och konstruerat av ingenjören och arkitekten Gustave Eiffel. Det visades på världsutställningen i Paris 1889, men stod förstås bokstavligen i skuggan av upphovsmannens mer berömda torn. Järnhuset köptes av en viss Julio Toots som lät demontera det och skeppa det till Iquitos. Eftersom huset var mycket stort blev man tvungna att dela det i två delar. Den ena delen köptes av en kompanjon till gummibaronen Fitzcarrald, vilken började skeppa byggsatsen till dennes områden för gummiutvinning. Detta misslyckades dock på grund av det låga vattenståndet, huset såldes vidare, förföll och återanvändes till olika byggnader. Den andra delen av huset är den som sattes upp vid Plaza de Armas, vilken kom att användas som bostad för en av Iquitos storföretagare, sedan som bland annat restaurang. Under arkaderna till Casa de Fierro raggades vi upp av den förste av ett antal nasare som säljer djungelturer. Till slut bestämmer man sig bara för en utflykt som inte är allt för dyr, bara för att slippa höra allt en gång till.

Ett par kvarter bort från torget sträcker sig strandpromenaden Malecón längs Río Itaya, en arm av Amazonas. Detta är åtminstone i sin norra del stadens turiststråk. Här återfinns några av gummiboomens ståtliga byggnadsverk. Mest anmärkningsvärt är Casa Malecón Palace, ett stort byggnadsverk i tre våningar helt klätt med mönstrat kakel – så kallade azulejos – från Sevilla, därtill prytt med smidesbalkonger från Hamburg och marmor från Italien. Detta representativa bygge påbörjades 1908 av affärsmannen Otoniel Vela Llerena, ägare till träimperiet ”Puritania” som försåg gummiexportörerna med emballage. När palatset invigdes 1912 var gummipriserna redan på väg ner. Kontor och ett hotell inrymdes istället i huset, idag håller militären till här. I strandbrinken nedanför ligger ett strandat passagerarfartyg och rostar bland palmerna. Ett flertal en gång ståtliga residens från gummiåren står kvar längs gatorna i centrala Iquitos. Alla är de helt eller delvis klädda med azulejos importerade från Europa. Trots sitt ofta långt gångna förfall ger de en bild av den slösande lyx som rådde inom gummieliten. De flesta är skyddade som ”Patrimonio”, men det betyder inte att det finns några pengar att restaurera dem. Ett har i alla fall rustats upp och blivit ett flådigt ”Boutique Hotel”, La Casa Morey.

”I don’t do shorts”

För att undfly den fuktiga värmen gick vi in på Museo Etnográfico Amazonico. Vid sidan av en imponerande samling dräktprydnader från regionens olika stammar kunde vi fördjupa oss i den martialiska montern om de fruktade jivaros, en gång i tiden ökända för sina troféräder gentemot andra stammar. Männen dödades och kvinnorna togs som byte. Andra fina troféer var de skrumphuvuden man gjorde av de dödade motståndarna. Förstås fanns även ett sådant i montern vid sidan av de rysliga ”pica-ojos”, ögonutstickarna. Allt var inte bättre före den vite mannen kom. De stammar som ännu idag lever isolerade från omvärlden försöker myndigheterna idag skydda från påverkan av den ”civiliserade” världen.

När vi kom ut från museet och fortsatte längs gatan träffade vi Jorge utanför den gamla prefekturen för departementet Loreto, där Iquitos är huvudorten. Jorge erbjöd sig oss att visa oss byggnaden. Prefectura de Loreto byggdes 1863 och omdanades 1996 till Museo Amazonico de Loreto. Genom entrén trädde vi in till en stilla patio med en tystnad springbrunn klädd med azulejos. I korriderna med sina tak och paneler av ädelträd hänger uppförstorade foton från Iquitos glansdagar under kautschukeran. Allt tycks välordnat, musikpaviljong på torget, spårväg, rent och prydligt, i centrum i alla fall. Men baksidan syns också, den hänsynslösa utsugningen av indianerna, de slavliknande arbetsförhållandena i djungeln. Jorge kan sin stads historia väl. Vi passerade den öppna dörren till ett kontor med stängda fönsterluckor där en tjänsteman halvsov vid sitt skrivbord. Under arkadernas skugga blev jag stående framför ett antal realistiska skulpturer i glasfiber, överstrukna med guldfärg. I naturlig, nej, snarare heroisk nakenhet skildrar de olika indianstammar i Loreto. Jorge berättade att de är gjorda av en svensk-peruansk skulptör vid namn Lettersten. Min första tanke var att såväl skulptör som skulpturer snarast hörde hemma i ett romantiskt färgat etnografiskt museum från upptäcktsresornas tidevarv. Men där bedrog jag mig. Det visade sig att skulptören Felipe Lettersten dog så sent som 2003, tämligen ung. Ur tidningsartiklar och TV-reportage framträder bilden av en fantast eller idealist, en utpräglad romantiker à la Fitzcarraldo. Den blondlockige unge skulptören står själv i kaptenshytten på sin gamla båt, styrande uppför något biflöde till Amazonas, med en skulptur av en indian i stäven istället för en grammofon. Han är på väg till någon av stammarna för att föreviga dem och deras skönhet i avgjutningar som blir statyer.

Lettersten var son till en svensk affärsman i Lima och började kring 1990 att i skulptur dokumentera eller snarare fånga skönheten hos kulturer och folk på utdöende i Amazonas. Hans båt var en flytande ateljé och hans idealiserande skulpturer blev inträdesbiljetten till de skönhetsdyrkande men annars misstänksamma stammarna. Med hjälp av antropologer gjorde Lettersten en mängd avgjutningar och skulpturer i såväl glasfiber som brons i ett försök att frysa tiden. För världsutställningen i Sevilla 1992 tillverkades 110 skulpturer! Statyer har sålts till flera av Sydamerikas större städer och även skänkts till några indianbyar. I en intervju för New York Times sammanfattade han drastiskt sina motiv: ”Indianerna börjar komma ut i shorts. Jag blir galen. Ni slösar bort min tid. I don’t do shorts. Jag vill skildra era farföräldrars liv.” Lettersten dyrkade skönheten i indianstammarnas traditionella liv och interaktion med naturen, han skydde all form av västerländsk ”kontaminering”. ”Missionärerna kan förstöra en kultur på två år… Don’t mix with the white…”. Skulpturerna i gamla prefekturen var ursprungligen 30 stycken och gjordes till museets öppnande 1996. Idag är museet mer eller mindre avvecklat och förefaller ha lämnats för fäfot inte många år efter sin invigning.

IMG_2955

Belén

Från romantik till realism – nedstigning i Belén

I hälarna på vår självutnämnde men kunnige privatguide Jorge fortsatte vi i rask promenadtakt ned längs Malecón, som för varje kvarter blir mer och mer skamfilad och folklig. Vi lämnade den pittoreska romantiken för Iquitos vardagliga realism när vi kom in i marknadskvarteren. Även för en tämligen berest nordeuropé är det en explosion av intryck som tränger sig på sinnesorganen. Enkelt hopspikade stånd kantar ruffiga hål i väggen längs en trång gata där folk, sopor, slakt- och fiskavfall, halvvilda hundar och katter trängs i hettan. Från hustaken spanar rader av välgödda gallinazos. Här utbjuds allt från maträtter som ömsom lockar, ömsom avskräcker, andrahandselektronik i drivor, afrodisiaka av alla de slag. Allt är färggrant, allt är färskt, allt doftar. Till de mer exotiska inslagen i köttväg räknade jag uppfläkta sköldpaddor med äggen kvar och rader med halshuggna småkrokodiler, lagartos, som förvisso visade sig vara rätt välsmakande. De grillade suris – feta larver som kalasar på palmhjärta – serverades på spett, de var inte oävna och utgör sannolikt en proteinbomb. Men det räckte med ett grillspett. Fisk av alla de slag utgör en färgstark palett. I ett trångt prång är det enbart olika former av stimulantia som torgförs. Fallosartade grenar från medicinalträd trängs i korgar hos trugande damer. Där står rad på rad av buteljer med föregivet potenshöjande innehåll, vilket även namn som ”R. C.” (Rompe calzón = Kalsongspräckare) indikerar. Där rullas cigaretter och där sitter förstås en tant och hackar flisor av ayahuasca, jivaroshamanernas mytomspunna hallucinogen. Många lokaler i Iquitos erbjuder ayahuascakurer, men de är på egen risk. Det händer att folk stryker med i jakten på sina inre demoner. Dock kanske mer på grund av att man skiter och spyr en betydande del av tiden. Nej, tack så mycket, men vi behöver varken potenshöjare eller själsliga resor på skithuset. Roligare då att köpa en nylackad autentisk piraya. Att ta hem ett torkat aphuvud i bagaget var inte lika frestande.

 

IMG_2918

Plaza Venezia, nedre Belén.

Utkomna ur de ångande marknadskvarteren stod vi så framför trapporna ned till Belén, Iquitos slumliknande gamla förstad vid flodstranden. Själva hade vi inte djärvts gå ned i denna andra värld. Halvvägs ned ligger stadsdelens livfulla torg, Plaza Venezia, också det med flera stånd, men mest iögonenfallande, den vackra gjutjärnspaviljong som förr prydde Plaza de Armas. Idag sorgligt negligerad, men vacker även i sitt rostiga förfall. Vad som en gång byggts till gummielitens helgförnöjelse har degraderats till att markera porten mot slummen. Vi gick ned för en trappa från torget där Jorge gjorde oss uppmärksamma på spåren av högvattenståndet som lägger stadsdelen delvis under vatten. Ja, torgets namn är passande, vi är på väg ner till ”Iquitos Venedig”. Husen här är också byggda i två våningar med pålar. De egentliga bostäderna är på övervåningen och fruktstånd, verkstäder, rudimentära barer och förråd upptar bottenvåningen som är öppen mot den smutsiga och livliga gatan. Den lilla hamnen i änden av gatan är full med små träbåtar och sopor. Vi fick ta en sväng med en av båtarna ut till de flytande kvarteren på andra sidan flodarmen. Förhållande är enkla och har inte ändrats mycket de senaste 100 åren, skillnaden är väl snarast att det idag är fler plåt- än palmtak på träskjulen. Avträdena är ett träskrank ute i vattnet, som nås via en planka. Invändigt är de ett par brädor på ömse sidor om ett hål ned till floden. Bredvid sköter kvinnorna om tvätten och barnen badar, allt i samma vatten. Men trots misären så finns där en livsglädje med fotbollspelande barn och skratt. Allt har sin vardagliga normalitet och kan man låta bli att tänka på bekymren så gör man det.

Möte med Fitzcarrald

I en motokar fortsatte exkursionen i riktning mot begravningsplatsen. Det är en typisk latinamerikansk sådan med gott om kakel, marmor och vitmålad cement. I fonden rörde sig ett begravningståg med stora blomsterkransar till de klart brittiska tonerna från två trumpetare. På begravningsplatsen finns en judisk sektion eftersom många judiska affärsmän med familjer bodde och verkade i Iquitos såväl under som efter gummiboomen. Ståtligaste minnet från den epoken är annars det vittrande mausoleet över familjen Morey med sina sorgsna änglar kring takkupolen. Betydligt mer anspråkslös är den ogräsomgärdade marmorhällen över den kanske mest välkände av gummibaronerna, Carlos Fitzcarrald, inspirationskällan till filmen Fitzcarraldo. Graven är enligt inskriptionen bekostad av hans vän och kompanjon Cardozo. En torr liten blomkvast låg på stenen. I anslutning är några små gravstenar över några tyskar som arbetade med Fitzcarrald i Iquitos. Vem var då denne Fitzcarrald?

Carlos Fermín Fitzcarrald föddes utanför Lima 1862 som son till en irländsk sjöofficer vid namn Fitzgerald och en peruansk dam ur den kreolska eliten. I tjugoårsåldern lämnade han Lima för att slå sig samman med en brasiliansk gummibaron som verkade längs övre loppet av floden Ucayali i östra Perus djungler. Som 26-åring var han redan den rikaste gummimagnaten i regionen. Över 300 indianer arbetade för honom under flera år med gummitappning i området. Upptäckten av ett litet näs mellan två floder möjliggjorde exploateringen av ytterligare ett stort område. År 1894 begav han sig på en expedition dit med sin ångbåt Contamana som han lät indianerna demontera, frakta över näset och sätta samman igen på andra sidan, varigenom transporten av gummit upp till Iquitos och Amazonas löstes. Detta var uppslaget till Herzogs välkända film, som överträffade förlagan i det att regissören lät släpa en ångbåt i ett stycke över samma näs. År 1879 öppnade Fitzcarrald ett handelskontor i det gathörn vid Malecón där idag turistrestaurangen som bär filmens namn är belägen. Samma år drunknade Carlos Fitzcarrald, 35 år gammal, när hans ångbåt sjönk i Urubambas forsar på en ny gummiexpedition. En rastlös äventyrare, entreprenör och exploatör av människor och natur gick ur tiden.

Sista kvällen i Iquitos satt vi i trädgården till Casa Fitzcarraldo och samtalade en stund med hotellets ägare, Walter Saxer, producenten till Fitzcarraldo och de flesta av Herzogs filmer. Vad tyckte han egentligen om filmen och arbetet med regissören och Kinski? Trots dess kultstatus så hade han inte så mycket till övers för filmen, hade det inte varit för Klaus Kinskis rollprestation hade den försjunkit i glömska. Filmen saknar samma röda tråd och nerv som Herzog och Kinskis första film i Peru, Aguirre, från 1969. Det var Kinski som skapade Herzog, inte Herzog som dompterade ”besten Kinski”. Vi fick höra dramatiska historier om resorna i 70- och 80-talens osäkra Sydamerika för att leta inspelningsplatser och sköta försörjningarna till inspelningsteam långt ute i djungeln. Huset i Iquitos hade Saxer köpt som bas för produktionsteamet under inspelningarna i staden med omnejd och sedan behållit. Idag är han en lång och gänglig man i 70-årsåldern med grånat hårrufs och mustasch. Under de borstiga ögonbrynen plirar ett par livfulla ögon, men med hänseende på samhällsutvecklingen är han desillusionerad, såväl vad gäller det genomkorrupta Peru som Europa. Visste ni att hela poliskåren i Iquitos är korrupt? Det är bland annat de som äger alla motokars, och det är halvkriminella de anlitar för att köra dem.

Fortsättning följer…

Iquitos båt Xenar FP4 01

Vid Malecón, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

MÖTE MED AMAZONAS – EN RESA FRÅN LETICIA TILL IQUITOS

Alvaro Flores eller Xenar FP4 2

Typisk Amazonashamn, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Del II – Med ”La Gran Loretana” uppför Río Amazonas

Medan ett åskoväder drog ihop sig över den colombianska djungeln så baxade jag ner bagaget för lerslänten till den vita fraktbåten, vars namn – ”La Gran Loretana II” var målat på relingen under kaptenshytten, omgivet av färgglatt uppstrukna fåglar och djur. På första däck stod några kor invid en stor propelleraxel och en liten gris var fjättrad under trappan. Matroserna slappade längre bak. Jag och Julián klättrade upp till tredje däck där det än så länge fanns gott om platser för att spänna upp våra hängmattor. Medan ett tropiskt regn svepte in över floden så började det skymma. Presenningar fälldes ned framför relingarna. Från en träbåt så langades några dussin höns in på nedre däck. I stäven fylldes stora trälårar med is och fisk fram till avgång, matroser och fiskare presterade beundransvärd akrobatik när de forcerade backens gyttja. Det började fylla på med folk som gjorde sig hemmastadda med sina hängmattor, väskor och säckar. Mestadels colombianer, peruaner, indianer och brasilianer samt en och annan turist. De enda européerna var två unga fransyskor, båda vid namn Priscilla, vilka varit på resande fot i Sydamerika under två år, med uppehåll för arbete i Franska Guyana. Jag gick iland till ett av de båda träskjulen på krönet av branten där det såldes grillad fisk och kyckling, ris samt öl; första målet mat på båten skulle serveras först till morgonen. En liten flicka rotade runt efter öl i frysboxen medan en periquito satt och kalasade på en snögubbe gjord av papptallrikar, ståndets juldekoration. Om jag hade känt till menyn kommande tre dagar så hade jag nog köpt oss fisk istället för kyckling.

Loretana Summaron Tmax 08

Hamacas upphängda, Summaron 35 mm, Kodak Tmax 100.

Ett sammansatt resesällskap

Resenärerna hade välfyllda bagage. Någon hade med sig ett par hönor som fick bo under en bänk. En man med guldtänder (silver- eller guldkantade tänder glimmar i månget leende här) hade en periquito som gärna trakasserade grannarna. En annan hade med sig en ny TV-apparat och en elektrisk fläkt. Min närmaste hängmattsgranne förde däremot ett väldigt kompakt bagage, han är trollkarl, en ung illusionskonstnär från Venezuela på gesällvandring genom Sydamerika. På Juliáns sida hängde sju unga kubaner upp sina hängmattor. De hade givit sig ut på sitt livs äventyr, att försöka ta sig till Förenta Staterna för arbete och en bättre framtid. Med sin kubanska spanska och otroliga bekymmerslöshet förhöjde de stämningen märkbart. Med flyg kan de förstås inte lämna Kuba eftersom inga kubaner har råd med flygbiljett. Återstår att ta båten till Guyana, ett av få länder de fritt kan resa till. Därifrån får de ta landvägen till gränsen mellan Mexico och Staterna. Ännu så är alla exilkubaner välkomna in i det förlovade landet, förutsatt att de kommer landvägen… De sju hade således tagit sig till Brasilien där de arbetat en period för att få ihop några reales, billig svart arbetskraft. Nu var de på väg in i Peru, förstås utan pass.

Loretana Summaron Tmax 11

La Gran Loretana II, Summaron 35 mm, Kodak Tmax 100.

La Gran Loretana II stävade uppför Amazonas genom det tropiskt fuktiga mörkret. Presenningarna fladdrade och slog mot relingen. Så kom gryningen på den första av tre dagars resa. Dags för frukost. In kom en flicka bärande ett fat med kulörta plastmuggar fyllda med ljummen mjölk med havre, följd av en annan flicka med ett fat ljust bröd. De arbetade i det lilla snuskiga köket på däck två. Men vi noterade att den ena av flickorna hade påtagligt muskulösa ben och håriga var de såväl som armarna. Det visar sig inte alls vara någon flicka utan en transsexuell. Peru har bland sina grannländer ett rykte om sig att vara något av en frihamn för transpersoner.

Caballococha FP4 03

Hamnen i Caballococha, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Minnet av en otäck häst

Första anhalten på rutten är hamnen i Caballococha, ”Hästsjön” som det betyder i en kombination på spanska och indianspråket quechua. Här finns en sjö där det en legenden bodde en stor häst som terroriserade byborna. Idag är Caballococha en av de större orterna längs floden med knappt 5 000 invånare. Flera trappor leder upp för en hög lerig brant till torget. Där uppe finns en del byggnader i betong. Men i övrigt är det trähyddor på höga pålar eller flytande dylika. Detta har sin förklaring i att floden under vintern kan stiga långt över tio meter, ja ända upp till 14 meter fick jag höra från flera håll. Likväl blev staden översvämmad för några år sedan. Nu i början av december var vattenståndet fortfarande lågt, maxnivån uppnås först i maj. Det var liv och rörelse i hamnen och fullt med små avlånga träbåtar med utombordare. Mycket skulle lastas på och av, allra sist en skördetröska av kinesisk härkomst. Jordbruk, fiske och handel är näringsfången. Sent omsider har staden enligt uppgift fått television och ett internetcafé. Solen stod redan högt på himlen och ståltaket över tredje däck började bli hett. Dags för almuerzo, små portioner av ris och kyckling delades ut. Samma meny upprepades för kvällsmål och almuerzo under de följande dagarna. Den olycklige fick nöja sig med ben och brosk till sitt ris. Men vid varje anhalt äntrades båten formligen av kvinnor i alla de åldrar som sålde hemlagade tamales (palmbladsknyten med kött och ris), frukter, bakverk och allehanda ätbart för någon enstaka soles.

Caballococha y el cubano Summaron Tmax 02

Lastning i Caballococha, Summaron 35 mm, Kodak Tmax 100.

Caballococha Summaron Tmax 04

Lastning i Caballococha, Summaron 35 mm, Kodak Tmax 100.

 

Caballococha Xenar FP4 01

Hasta luego Caballococha, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Båten stannade vid flera små hamnar, ibland inte mer än ett par trähyddor, för att ta upp passagerare och leverera is i stora block till fiskarna i utbyte mot fångsten som säljs uppströms i Iquitos. Alla lårar är noggrant märkta och välfyllda. Särdeles praktiskt är det att använda uttjänta gamla kylskåp som fisklårar. Bryggor och trappor förekommer knappast i hamnarna, så lastningen kräver styrka och smidighet. Det är en attraktion för bybarnen de dagar som båten kommer. Alla står andäktigt väntande på strandbrinken och springer ner när en av matroserna stöter i ett svart cykelhorn, han säljer nämligen glass. När båten inte hinner eller på grund av vattenståndet inte kan lägga till så sköter en liten träbåt med utombordare hämtning och lämning av enstaka passagerare. Ett par ynglingar i gummistövlar som är båtens båda allt-i-allor sköter om detta. Nattetid så sveper de med en strålkastare över stranden och får ibland svar av en ficklampa. Båten lägger då an vid någon liten ansamling hus och möts av några enstaka själar i mörkret.

Vi gjorde bland annat bekantskap med en lärare från Caballococha, Yedinson och hans son. Han var på väg till sin födelsestad Iquitos för ett läkarbesök. Han vet allt som är värt att veta och har därtill den mest konstfärdiga överkamning jag någonsin sett, något han inte sökte dölja och knappast kunde i flodbrisen. Läraren berättade att från Caballococha är det bara trettio minuter bilresa på skogsvägar till de första indianstammarna, vilka alla lever sina egna liv enligt sina egna lagar, mer eller mindre avskärmade från den peruanska civilisationen.

Amazonas Summaron Tmax 03

Fisklårar, Summaron 35 mm, Kodak Tmax 100.

Så stannade vi vid en hamn med en stor gränspolispostering. Våra kubaner blev förståeligt nervösa när officerarna gick ombord och började granska passen. Följaktligen blev våra kubaner ombedda att gå av och följa med till den grå men moderna stationen. Efter ett tag kom de tillbaka något modfällda och fattigare, de hade alla fått besticka poliserna för att få åka vidare. Detta skulle sedan upprepa sig nästa gång poliser gick ombord. Den peruanska polisen är också ökänd för graden av korruption, det är en lönsam affär för dem. Framåt kvällen var kubanerna dock på gott humör igen. De sjöng sånger om ”la dictadura” och den svarte killen tog fram sin saxofon. En av dem är en välväxt negress, hon hade satt mer på spel än de övriga när hon lämnade Kuba. Som desertör från armén skulle hon nämligen riskera ett än mer kännbart straff om hon blev tillbakaskickad. De är modiga, de har aldrig varit utanför sitt hemland, har inga kartor och överlag ringa kännedom om omvärlden. Likväl tar de sig fram, och kommer fram! Gud står de djärva bi. På kvällarna satt vi gärna med vår vän illusionisten på båtens tak och betraktade först den rosa skymningen och sedan stjärnorna. Över regnskogen syntes ofta åskoväder och blixtarna fick träden att framstå i skarp silhuett mot stjärnhimlen.

Pebas Xenar FP4

Pebas, ”Tierra de amor”, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Profeter och ormar

En av de sista stora hamnarna före Iquitos är Pebas, mer känd som ”Tierra del amor”, vilket står skrivet på skylten över den ovanligt välanlagda hamnen. Läraren förklarade med plirande ögon varför staden fått sitt smeknamn, kvinnorna här vill och kommer att älska med dig, med alla, vare sig du vill eller inte. Ironiskt nog så höll staden på att prydas för morgondagens stora fest till den obefläckade jungfruns ära. Staden är av samma storlek som Caballococha och grundades av missionärer 1735. Bilar, postkontor och banker lyser med sin frånvaro, den första telefonen skall ha installerats 1998. Vad skall man å andra sidan med bilar till i en stad som bara kan nås via båt? Hamnen ger ett ganska monumentalt intryck eftersom den förbinds med torget och kyrkan av en stor återanvänd fackverksbro, troligen av militärt ursprung. Flera av kvinnorna som kom ombord för att sälja mat hade mörkgrå slöjor, vilket vi även hade sett i några andra hamnar, däribland en by med en vitskäggig och långhårig man i en dräkt och stav som fick honom att framstå som en inkarnation av Messias. Associationen är också eftersträvad förstod jag när jag undersökte saken närmare. I flera byar finns den ”israelitiska” kyrkan, ”Israelitas del Nuevo Pacto”. Det är en peruansk sekt som har sina rötter i en peruansk profet, Ezequiel Ataucusi, som på 1950-talet menade sig ha visioner där han samtalade med Gud i tredje himlen. Han såg sig som den nye Messias och Peru som det blivande nya Jerusalem. Se där ett typiskt exempel på så kallad synkretism, där inslag från flera religioner blandas, som det heter i uppslagsverket. Latinamerika har blivit tacksamt för allsköns olika frikyrkor och sekter som utnyttjar den religiösa godtrogenheten hos många. De utmanar den tidigare katolska hegemonin, vilken förvisso alltid haft en tydlig latinamerikansk färgning med spår av ursprungsbefolkningarnas religioner och kulturer.

Río Amazonas är imponerande även vid lågvatten. Som en stor obeveklig brun massa flyter den fram. Sediment från djungeln biflöden ger floden dess färg, som kaffe med mjölk. Ibland får båten kryssa mellan stora stockar. Lyckligtvis är floden så mäktig, för den används av alla byar och städer som deras avlopp. Lika naturligt som man alltid slängt matavfall i floden så slänger man också tomma plastflaskor och engångstallrikar från båten. Efter varje måltid flyger tallrikar ut från båten. Således flyter en hel del sopor med ut i Atlanten, när de inte fastnar i strandvegetationen. Ett dopp i floden kändes inte frestande – och då inte bara på grund av allsköns varelser i den. Likväl fick vi vår beskärda del av flodvatten när vi duschade i de små toaletterna i aktern, vars vattenklosetter förstås töms i floden. Överlag så är naturen antingen något att kämpa mot eller utnyttja för sitt uppehälle, en ganska naturlig inställning om vi jämför med Allmogesverige på 1800-talet. Det är en del av civilisationen. Turismen har väl delvis något börjat ändra denna attityd till miljön, men det lär ta tid. Stammarna inne i regnskogen har förstås ett diametralt motsatt förhållningssätt. Lyckligtvis är såväl floden som Amazonas regnskogar ofattbara i sin storlek. Än har inte träindustrin och plantagerna kunnat ödelägga ”världens lungor”.

Alvaro Flores eller Xenar FP4

Båten kommer, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

I eftermiddagshettan satt jag under taket bakom kaptenshytten och språkade med en 21-årig byggnadsarbetare från Leticia. En svensk är förstås alltid intressant att fråga ut. Själv var han dock olycklig. Hans 17-åriga flickvän i Leticia, mor till en treårig pojke hade lämnat honom. Han hade börjat bygga ett hus åt dem. Nu ville nu bara försöka börja om på nytt i Iquitos där han hade släkt. ”Jag skulle vilja läsa och bli ingenjör eller arkitekt”. Jag försökte uppmuntra och trösta honom med att säga att han har framtiden för sig.

Sista hamnen innan Iquitos var en liten by som skilde sig från de övriga, vilka kännetecknas av sin lera och sina omålade träskjul. Det här var en liten välorganiserad plats vid en liten lugn flodarm dit vi kom i skymningen. På en tuktad gräsmatta stod ett antal färggrant målade trähus på pålar, där fanns en fotbollsplan, en lekplats, solenergiceller på stolpar och så vad jag tror var förklaringen till det hela, en prydligt blåmålad baptistkyrka. Troligen en bosättning uppväxt kring en anglosaxisk baptistmission. Men så kom vår ”lancha” och efterlämnade sig ett antal plastflaskor och tallrikar i vattnet. Under lastningen blev det ovanligt livat när en tämligen stor giftorm slingrade ut ur ett hål i strandbrinken och dödades av en matros. En attraktion som konkurrerade med det pågående allmänna bingospelet ombord.

Fortsättning följer…

Loretana Summaron Tmax 09

Kaptenshytten, Summaron 35 mm, Kodak Tmax 100.

IMG_2717

Sista anhalten före Iquitos.

IMG_2709

En ovälkommen gäst.

IMG_2722

Möte med Amazonas – En resa från Leticia till Iquitos

Leticia

Från hamnen i Leticia under middagshettan, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Del I – Välkommen till Amazonas

En tredjedel av Colombias yta upptas av regnskog – en liten del av det svårgripbara Amazonas. Längst ned i sydost sträcker sig en liten tarm av landet ner till Río Amazonas med en strand om sex, sju mil. På treriksgränsen mellan Colombia, Brasilien och Peru ligger den lilla staden Leticia med knappt 40 000 invånare, huvudstad i departementet Amazonas. Hit kom jag flygande med min colombianske vän Julián i början av december 2015. För oss båda det första mötet med det mytomspunna Amazonas. Enda förbindelsen hit inom Colombia är med reguljärflyg från Bogotá, ett par timmars flygning över en massiv grönprunkande matta. Närmaste landsvägen befinner sig 80 mil bort. Från höglandets kyla var det en smärre kroppslig chock att komma ut i den tryckande middagshettan med en luftfuktighet nära 100 %. Med enbart 95 meter över havet Leticia var tveklöst den mest svettdrivande platsen på resan, men Manaus i Brasilien skall vara värre.

Leticia av idag ger ett tämligen välordnat intryck, om inte annat så arbetar man på det. Läget vid den stora floden och med två stora nationalparker inom räckhåll föranleder att man träffar på – för colombianska förhållanden – ovanligt många utländska resenärer, mestadels smärta tjugoåringar med välfyllda ryggsäckar, från såväl gamla som nya världen. Men för tjugo år sedan var Leticia inte en plats man frivilligt sökte sig till, såvida man inte var på flykt undan rättvisan. Det otillgängliga läget mitt i den okontrollerbara djungeln var en perfekt inramning för narkotikahandling och allsköns kriminalitet. Amazonas är alltjämt det idealiska gömstället för omfattande kokaodlingar, kokainframställning och så förstås den ökända Farc-gerillan, vars stora inkomstkälla är droghandeln. Vi får se om förestående fredsavtal kommer ändra på detta. Leticia blev på 1970-talet med sin hamn centrum för narkotikahandeln i Amazonas. Det var Amazonas ”Far West”, där du inte gick ut på gatan utan din k-pist. Idag torde Leticia vara en av Colombias säkrare städer, tack vare en massiv militär närvaro med egen flottbas. Ynglingarna i armén gör ett beundransvärt och farligt jobb inte bara i denna del av landet. Huvudnäringarna i dag är virkesproduktion, fiske och turism. Invånarna är mestadels mestiser och indianättlingar ”indígenas” som man bör säga för att vara korrekt. Bortsett från några små byar längs floden så är departementet mycket glest befolkat och bebos enbart av spridda indianstammar långt in i regnskogen.

Leticia FP4 03

Hamnkanalen i Leticia, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Staden grundades 1867 av peruanska bosättare och blev en viktig hamnstad under kautschukboomen kring förra sekelskiftet. År 1922 avträddes Leticia till Colombia, vilket dock snart ångrades med fullskaligt krig som följd mellan Peru och Colombia, en konflikt som löstes med medling av Nationernas Förbund året därpå, och återgång till status quo. Troligen en av de få verkliga framgångarna för NF.

Leticia i sig är ingen större sevärdhet, om man bortser från de för en europé något exotiska intrycken i hamnen och dess saluhall. Bebyggelsen är av ringa ålder och som brukligt i Colombia ganska disparat. Vi hamnade med vårt bagage på ett vandrarhem med det förpliktigande namnet ”El divino niño”, Jesusbarnet, beläget vid stadens mest trafikerade stråk, Avenida Internacional, som förbinder Leticia med den brasilianska gränsstaden Tabatinga. Gatan är inte mycket till aveny, den har dock två filer med en rad träd och lite sönderbränt gräs i mitten. Längs sidorna några enklare hotell, kaféer och ”tiendor” och på kvällen några grillstånd med bastanta damer som bjuder ut grillad fisk och chorizos samt lemonad för en billig slant. Centrum i staden är – som i alla latinamerikanska städer – en liten park med kvinnor som säljer tropiska frukter och juice. Trädstammarna är målade i de colombianska färgerna, blått, rött och gult. I fonden ligger en amfiteater och därbakom, bortom skräphögarna, ligger saluhallen och allsköns stånd ner mot den rudimentära hamnen. Över alltsamman cirklar i vanlig ordning stadens oavlönade sophämtare, de svarta gallinazos eller ”chulos” som korpgamarna kallas. En kväll kunde vi här uppleva Amazonas motsvarighet till melodifestivalen, ”El pirarucu de oro”, Den gyllene pirarucun, uppkallad efter den silverglänsande jättefisk som kan bli över två meter i längd. Den eftertraktade fisken är idag närmast utrotningshotad efter att ha fiskats hårt under hela 1900-talet. Enbart åren efter första världskriget togs 7 000 ton per år i Río Amazonas.

Fruktstånd i Leticia, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

I den närmast kitschrosa skymningen invaderas stadens andra park, Santander mellan kyrkan och flottbasen, av små perriquitos, eller loros som slår sig ner i trädkronorna för sin nattsömn. Innan insomnandet överröstar de effektivt vaktavlösningen och högtalarnas nationalsång vid slaget sex. Den bristfälliga nattsömnen ackompanjerades av sovsalens brummande fläkt som skjutsade runt den heta fuktiga luften i alla riktningar. Nästa dag skulle vi hitta transport uppför floden till Iquitos.

S Rosa Francisco Xenar FP4 01

På väg från Isla de Santa Rosa med Francisco vid rodret, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

På morgonen gick vi ned till hamnen och hittade en man som tog oss över floden till den peruanska ön Santa Rosa i sin långsmala träbåt med utombordare, det vanligaste transportmedlet på Amazonas. Hamnen på andra sidan är en sandbank med några flytande hus, som vi redan hade sett prov på i Leticia. Via ett par plank tog vi oss ut till hamnstationen där Francisco kunde intyga att en av fraktbåtarna skulle gå upp till Iquitos under kvällen. Han tog oss därpå tillbaka till Colombia i sin båt och vi ägnade förmiddagen åt att syna ut två lämpliga hängmattor och proviantera. Efter ”el almuerzo” åkte vi över med vårt bagage och sattes i en ”moto-taxi” – trehjuling som är ett av de vanligaste fortskaffningsmedlen i Peru – som med en tonårig kille vid ratten plöjde fram över sanddynerna till lilla den lilla gränsbyn med sina enkelt ihopsatta skjul av plåt och trä längs en dammig gata. Där ligger vid sidan av ett par restauranger gränspolisens kontor där passen skulle stämplas. Det var stängt för siesta, så vi satte oss på restaurangens palmbladstäckta terrass och svalkade oss med peruansk lager och ”Inca-Cola” medan några tama guacamayor skränade under taket. Slutligen öppnade några sömndruckna tjänstemän migrationskontoret – som alla andra hus på pålar med hänsyn till det skiftande vattenståndet. Väl där var det en snabb procedur och vi kunde återvända ned till hamnen där M/F ”La gran Loretana II” låg för ankar.

Fortsättning följer…

Santa Rosa Migracion Summaron Tmax 03

I väntan på att gränspolisens kontor skall öppna, Isla de Santa Rosa, Summaron 35 mm, Kodak Tmax 100.

Leticia Tmax 4

Hundarna vaktar i Leticia, Summaron 35 mm, Kodak T-max 100.

 

Skulpturalt från Dresden med omnejd

Sachsens gamla huvudstad Dresden kom på 1700-talet att växa upp som ett ”Florens vid Elbe”. Den historiska stadskärnan har under 60 års tid bit för bit återuppstått ur 1945 års ruiner. Några månaders vistelse i Dresden 2013 innebar förstås några fotoexkursioner i staden och längs Elbes pittoreska dalgång. Här ett litet urval av svart-vitt i småbild och mellanformat samt digitalt i färg. Motiven utgörs främst av skulptur och arkitektur från gator, parker, kyrkor och kyrkogårdar.