Socialrealism

Ukrainsk högsommar

Under augusti månad slog jag följe med några vänner till Ukraina för en vecka. Det var mitt första besök i landet, tidigare hade jag som närmast varit på andra sidan gränsfloden i Rumänien och blickat bort mot de böljande ukrainska Karpaterna. Nu gick resan till huvudstaden Kiev och det lika ödesmättade Poltava, 35 mil närmare fronten i öster. Ukraina är erbjuder en spännande blandning för centraleuropakännaren, ett land i skärningspunkten mellan öst och väst, norr och söder. Trots en stark nationalism så är ryskan helt gångbar, en stor del av befolkningen har den som modersmål.

Kiev känns välbekant för den som ofta frekventerat dubbelmonarkins gamla huvudstäder, Wien, Budapest och Prag, topografin är den samma. Staden delas från norr till söder av en mäktig flod, Dnjepr, som tävlar med Donau i bredd. På västra sidan reser sig lummiga kullar där den gamla staden är insprängd, i öster utbreder sig flackland med efterkrigstidens silhuett, där nu allt fler moderna höghuskomplex skjuter upp, kompakt och trädfattigt med små ortodoxa kyrkor inklämda, mest för att de skall finnas där. Precis som i Wien och Budapest är en långsträckt ö mitt floden stadsbornas oas för bad, sol och fiske. Vad som markerar att vi är i Östeuropa är kyrkornas och de många klostrens lökkupoler, men de har ofta en viss barock känsla, den epoken var ju också Ukrainas andra arkitektoniska blomstring efter den under medeltidens Kiev Rus, fröet till dagens Ryssland. På den tiden var Kiev en av Europas största städer med 50 000 invånare på 1100-talet. Stadens ursprung är som sig bör omtvistat, men faktum är att på 900-talet var Kiev en viktig station i handelsvägarna mellan norr och söder och frekventerades av alla vikingar på färd mot Miklagård, Konstantinopel. Kiev var residensstad för det tämligen unga riket Kiev Rus som sträckte sig längs de stora floderna. 988 skall furst Vladimir I ha gått över till den bysantinska kristendomen och tvångsdöpt alla stadsbor i floden.

Det främsta monumentet över Kievs storhetstid är Sofiakatedralen som oskadd fortfarande reser sig på en av stadens kullar. Den grundades av furst Jaroslav den vise på 1000-talet, för oss mest känd som make till Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, sedermera helgonförklarad som Anna. Ett besök i den femskeppiga kyrkan är en arkitektonisk och historisk upplevelse med få motstycken. De resliga valven pryds ännu till stor del av 1000-talets fresker och mosaiker, högstämt blickar lyckligt orestaurerade helgon mot fjärran. I den nordligaste absiden rymmer en stensarkofag fursteparet, vanligtvis, tyvärr förringades upplevelsen något av beskedet att kvarlevorna för närvarande var utplockade för en ny undersökning.

Lika välbevarade som Sofiakatedralen är inte stadens största kloster, vilka till stor del lades i grus och aska 1941 av den retirerande sovjetarmén. Efter självständigheten har dock inget sparats på klostrens återuppförande, de förgyllda kupolerna syns lång väg. I övrigt präglas stora delar av centrum av stalintidens socialrealistiska arkitektur, till stor del med oputsade fasader av storskaligt gult tegel (oputsade tegelfasader är för övrigt något av ett kännetecken för alla byggnader från sena 1800-talet och fram till kriget, vilket ger lite känsla av provinsstad). 1950-talets paradbyggnader kring Majdan och Khreschatykgatan är i skiftande grad pimpade med italiensk och spanskinspirerad barock. Det gäller dock inte den stramt klassicistiska kolossen Hotel Ukraina, f.d. Hotel Moskva, där vi bodde (mycket för att uppleva den påkostade matsalens dignande ukrainska frukostbuffé). Regeringsbyggnaderna och departementen är lika monumentala med än mer monumentala kolonnarkader. Tungt, men ändå med en viss barock fantasi, man talar ju ibland om ”stalinbarock”. Apropå fantasi så bör man bese Huset med chimärerna, ett jugendpalats från 1902 där allsköns sjömonster klänger på fasaderna. Upphovsmannen Władysław Horodecki har kallats Kievs Gaudí. Det fantastiska har sin hemortsrätt i Kiev, det är inte för intet som det var här som Michail Bulgakov växte upp. Hans barndomshem står fortfarande kvar till beskådan i backen nedanför barockmästerverket Andreaskyrkan. Efter att ha gått många kilometer på de heta gatorna var det en liten belöning att släntra ned och doppa sig i den ljumma Dnjepr.

Mongolstormen på 1200-talet gjorde slut på Kievs storhetstid, makten över ruserna kom därefter att förskjutas till furstendömet Vladimir-Suzdal i norr, föregångaren till Ivan den förskräckliges Moskvarike. Kiev blev provinsstad i det polsk-litauiska riket, en utpost präglad av konflikter mellan katoliker, unitarianer och ortodoxa. Kosackledaren, hetman Bogdan Chmelnitskij gjorde på 1600-talet ett misslyckat försök att uppnå ukrainsk självständighet och står därför staty framför Sofiakatedralen och pekar manande med sin putschan, den ukrainska stridsklubban. Därefter kom Kiev under ryskt välde. Karl XII:s förbund med kosackhetmanen Mazepa under Stora nordiska kriget var ett kort mellanspel som strandade på sluttningen mot Dnjepr i Perevolotjna 1709. Men dessa gestalter har en central roll i den ukrainska moderna blågula (landets färger är samma som de svenska) mytologin. I Kiev går det inte att missta sig på att man befinner sig i ett land i krig. Studenter säljer tvinnade blå-gula band till förmån för militärsjukhusen, hela väggar är täckta med foton på stupade och försvunna och striderna under ”Euro-Majdan” för tre år sedan gör sig påminda genom flera mer eller mindre spontana minnesmärken. Flera butiker under Majdan saluför toalettpapper med Putins porträtt. Souvenirstånden säljer T-tröjor där halvnakna kosacker spänner sina muskulösa bröst och blickar bestämt under utsparad lugg. Kosacken med i övrigt rakat huvud och långa mustascher är en symbol för ukrainsk oavhängighet, eller oförblommerad nationalism om man så vill. Men det är uppenbart att Ukraina är ett delat land. Med undantag för tre år 1917-20 så har Ukraina i modern tid bara varit en självständig stat sedan Sovjetunionens kollaps 1992. Motsättningarna mellan det ukrainska och det nära sovjetiska förflutna är närvarande på många platser i Kiev, ibland som lager på lager i en och samma byggnad eller plats. När jag promenerade till Grottklostret så passerade jag efter obelisken över röda arméns stupade det konkurrerande monumentet över Holodomor, den från Moskva orsakade ukrainska svälten på 1930-talet. Tvångskollektiviseringen av bönderna och det följande konfiskerandet av spannmålen ledde till att miljoner ukrainska bönder svalt ihjäl.

Efter några dagar i Kiev gick färden med buss österut över slättlandet mot Poltava, sedan länge en livfull regionhuvudstad vid ån Vorskla. Även Poltava kom under polsk-lituaiskt styre, för att på 1600-talet bli ryskt. Utanför stadens norra industriområde utbreder sig slagfältet från 27-28 juni 1709 då den svensk-ukrainska armén genomförde ett misslyckat och ödesdigert anfall mot tsar Peters övermäktiga och väl förskansade styrkor. Den pensionerade änklingen Sascha extraknäckte ett par dagar som taxichaufför åt oss och körde med sin gamla Golf runt oss på de solstekta majsfälten mellan monumenten. Från första dagen efter den ryska segern så fick Poltava ett stort symbolvärde för Ryssland, det var början på en rysk hegemoni. Följaktligen satsade tsar Alexander stort 1809. Stadens centrum omvandlades till en stor rund plats omgärdad av högklassisk vitputsad empirearkitektur, Poltava kallas ibland för ”Lilla Petersburg”, ja det hävdas att det här är förlagan till Sankt Petersburgs omdaning efter segern mot Napoleon. Mitt på den storslagna platsen, omgivet av uthyrare av färgglada och fotovänliga leksaksbilar, reser sig den stora segerkolonnen med den ryska örnen i toppen. Nuförtiden har den dock en ukrainsk fana i näbben. På en banderoll står orden ”Leve våra hjältar” i blått på gul botten. Somliga monument skiftar snabbt innebörd.

År 1909 var det dags för nästa jubileum, då fick även Sverige vara med på ett hörn. På lägena för de ödesdigra ryska redutterna står sedan dess små obelisker, idag till synes bortglömda ute i fälten, i något fall med kulhål från striderna 1943. På den svenska soldatgraven reser sig en mycket svensk bautasten i granit. En ensam förtorkad bukett tydde på att någon delegation nyligen varit där. Vid den mer anspråksfulla centrala ryska soldatgraven står sedan 1909 ett museum över slaget. Den stora behållningen är det välgjorda dioramat som skildrar slagets förlopp. Skyltningen har efter 1992 gått från rysk-sovjetisk vinkling till uttalat ukrainsk. Svenskarna är i då sammanhanget den gode förbundspartnern. Det senaste monumentet utanför museet -från 2009 – är i alla fall menat som ett uttryck för svensk-ukrainsk-rysk försoning. Huvuddelen av besökarna på museet just denna dag var ryssar. Ett bad i Vorskla följt av prisvärd Poltavaöl erbjöd lekamlig svalka efteråt.

Annonser

Narva

 

I augusti 2016 utnyttjade jag en innestående invitation från min vän på museet i Narva att besöka Estlands gränsstad mot Ryssland under några dagar. Här kommer några av mina fotografier, dels analogt svart-vitt (Rolleicord V, Xenar 75 mm och Ilford FP4+) och dels digitalt (Nikon D7000 AF-S Nikkor 18-105 mm). De speglar Narvas dramatiska historia från den tid som danskarna och sedan de tyska ordensriddarna satt på Hermannsborg, via perioden som starkt befäst utpost i det svenska östersjöväldet till förstörelsen under den sovjetiska frammarschen 1944 och den efterföljande nya staden i sovjetrepubliken. Idag är det en annorlunda upplevelse att besöka Narva, i mycket är staden en kontrast mot hur övriga Estland utvecklats efter 1992. Med en till mer än tre fjärdedelar rysk befolkning så får man snarare en känsla av att befinna sig hos den store grannen i öster, och det är bara den lilla floden Narva som skiljer öst från väst. Kontrasten mot Estlands upputsade universitetsstad Tartu (gamla Dorpat), som jag besökte innan, är total. Den gamla hansa- och barockstadskärnan utplånades av sovjetiskt artilleri 1944, bara svensktidens rådhus står kvar som ett tomt skal samt de vittrande bastioner som Erik Dahlberg projekterade (där flodsidan dock börjat restaureras). Bostadsblock från 1950-talet inbäddade i grönska präglar idag Gamla staden. Utanför vallarna är det stalintidens svulstiga socialrealism som präglar bostadslängorna längs Pusjkinallén, i övrigt grånad modernism, som polytekniska högskolans studentkomplex, där jag var inhyst. Förgäves sökte jag vid min ankomst på en lördagkväll ett vattenhål, det enda som fanns var en erkänt medioker restaurang vid den gränsövergång som tycks utgöra stadens eventuella centrum efter kriget. Den är inklämd som ett schakt mellan Gamla staden i norr och fästet Hermannsborg i söder och mynnar på den bro som leder över floden till Ryssland och de vittrande murarna av Ivangorod. På få ställen kan man som här uppleva gränsen mellan två länder, två kulturer så starkt som här, bittert blickar de båda fästningarna mot varandra över lastbilsköerna och sportfiskarna vid stranden.