Kaffeehaus

Wiener Kaffeehäuser

Mitt österrikiska blod får mig att ständigt återvända till Wien. Men jag inser att jag vid mina besök sällan rört mig innanför Ringstraße. Det expansiva 1800-talets vidsträckta förstäder har lockat mer, både kamera, gom och intellekt. Margareten, Ottakring, Hernals, Alsergrund… Och var är det annars man idag kan uppleva den äkta wienska kafékulturen? Vad som i dagens västerländska urbana och kommersialiserade kultur förefaller vara en myt är där i hög grad levande. Kanske det inte är riktigt som på Hans Mosers, Herbert Prikopas och Peter Alexanders glada dagar där kaféet som institution besjöngs, en värld vid sidan av, en plats där man kan vara sig själv eller den man vill framstå som, det man inte kan vara på arbetet eller i hemmet. Platsen för sorglöst umgänge, wienskt Schlamperei eller bara vara ensam tillsammans. Nuförtiden skrivs väl inte längre så många epos vid de nötta marmorskivorna, ackompanjerat av Einspänner på krita. Robert Musils och Joseph Roths värld gick definitivt under med andra världskriget.

Ein kleines, gemütliches Vorstadtlokal
Das hab ich da neilich entdeckt!
Fauteuils habn kan Samt und’s Klavier kein Pedal
Und Kracherl, so heißt dort der Sekt!
Im Grandhotel ist es mondäner –
Doch da ist es tausendmol schöner!

In einem kleinen Café in Hernals
Spielt’s Grammophon
Mit leisem Ton
An English-Waltz –
Dort genügen zwei Mokka allein
Um ein paar Stunden so glücklich zu sein!

”Guten Abend, Herr Hofrat! Respekt, Exzellens!” hälsar kyparen sina i det offentliga livet troligen inte allt för framstående gäster i den klassiska liedern ”Im alten Kaffeehaus in Döbling”. Men titelsjuka och yttre framtoning är nu en gång en viktig ingrediens i wienerkulturen, och kaféet är, eller var åtminstone den ideala scenen.

Ett riktigt Kaffeehaus är en väl nikotinpatinerad lokal där inredningen minner om forna dagars glans, de väggfasta bänkarnas bulliga sitsar med nött plysch eller galon fjädrar gnisslande när man tar plats, kyparna bär sin vita skjorta med svart fluga, nött svart väst och vitt förkläde och står för en artig, ibland hjärtlig, ibland avmätt, men alltid korrekt betjäning. Kaffet serveras alltid på en liten rostfri bricka med det lilla vattenglaset och skeden vilande på tvärs över koppen. Alla landets större dags- och kvällstidningar hänger i parad på väggen i sina trähållare eller trängs på biljardbordet. Här kan man utan problem dra ut på sin Großer Brauner i en timme eller två för att i lugn ro gå igenom dagspressen medan gatans trafik och stoj fortgår på andra sidan de inte längre så vita spetsgardinerna. Fram till nyligen var cigaretten en självklar beståndsdel, men är sedan ett par år bannlyst, även om de nu regeringsfähiga blåa gått till val bland annat på att avskaffa detta njutningsförbud. Ja, apropå njutningsmedel så är det ingen tillfällighet att Wien är något av kaffenjutarens Mecka. Enligt traditionen var turkarna skuld till allt. När den turkiska belägringshären med polsk hjälp slogs tillbaka från Wien 1683 kunde stadens försvarare till krigsbytet räkna en mängd kaffebönor…

Under besöken i Wien har jag druckit och läst mig igenom några av stadens Kaffeehäuser. Det mest kända innanför Ringstraße – och det enda jag där besökt – är onekligen Café Hawelka från 1936 på Dorotheergasse, en liten gata bakom Hofburg. En liten skum och väl inrökt lokal med något av kultstatus idag. Jag betvivlar dock att den gamle grundaren Leopold Hawelka ännu är i livet. Sista gången jag var där satt den förre ägaren som brukligt innanför entrén, höll uppsikt över gästerna och bytte några ord med stamklientelet. En liten, mager, välklädd och något torr herre. De gånger jag var där var det alltid välfyllt, ett diskuterande och ett ymnigt rökande över kaffe, korv och gulaschsoppa. På de boaserade väggarna satt många affischer av skiftande aktualitetsgrad.

Men mer spännande är det utanför Ringen. Därifrån är det inte långt till Gumpendorfer Straße i 6. Bezirk, Mariahilfer, och ett av Wiens mest legendariska kaféer. Det rör sig om Café Sperl från 1880. Sedan det ståtliga nyrenässanspalatset restes nämnda år av Ringstraßearkitekterna Gross och Jelinek har det legat i dess hörnlokal. I jämförelse med Hawelka en anspråksfull institution. Som sådan har Sperl också sin egen chokladtårta, dock mindre internationellt känd än Sachers dito. Kaféet har alltid haft status av stamlokus för konstnärer, arkitekter och musiker. Till denna skara får väl även den föga framgångsrike målaren Adolf Hitler räknas under åren före första världskriget. Förgäves sökte han in till den närbelägna Akademie der bildende Künste och hankade fram som vykortsmålare. Som ett ödets ironi så var Sperl även populärt bland Wiens militärer, däribland generalstabschefen Conrad von Hötzendorf, den främste pådrivaren bakom krigsförklaringen mot Serbien 1914. Interiören är med sina boaserade väggar och fasta bänkar välbevarad sedan en försiktig restaurering 1968. Men även vad som serveras är en anledning att gå till Sperl. Kaféet har fått ta emot åtskilliga utmärkelser. Den sällsynt välbevarade sekelskiftesatmosfären har dock sina nackdelar. Mer än en gång har mitt glatt planerade besök på Sperl spolierats av pågående filminspelningar. Det är dock ingen risk på prydliga Café Weimar, som legat på Währinger Straße i 9. Bezirk sedan jämnt 1900. Ett trevligt stopp på väg med spårvagnen upp mot vinbergen.

Men det är först när Wienturisten vågar sig utanför den andra stora ringleden, der Gürtel, som denne kan begå ett verkligt autentiskt Kaffeehausbesök. Det är här de komisk-sentimentala sångerna från tiden efter 1945 hittat sin inspiration, i Döbling, i Hernals, i de gamla arbetar- och tjänstemannastadsdelarna med sina hyreskaserner från tiden före kejsardömets fall. Ett av de mer anrika och kända kaféerna är Café Weidinger, som ligger vid den larmande Lerchenfelder Gürtel och i år firade 80-årsjubileum. Lokalen är ännu ett levande 1950-tal och delar av personalen har sannolikt varit med sedan dess. När jag och min vän Gösta slagit oss ned dröjde det ett tag före den gamla kyperskan lade märke till oss när hon gick runt och pysslade. Kocken uppmanade henne snart: ”Sie haben den jungen Herren noch nicht gefragt!” Rökförbudet har föranlett att en vanprydande mellanvägg satts upp mot rökavdelningen där två gubbar disputerade i sin ensamhet över biljarden.

Filmaren Elizabeth T. Spira gjorde i början av 1990-talet ett antal fina små dokumentärfilmer för ORF på temat ”Alltagsgeschichten” som lågmält och ärligt lät ett tvärsnitt av samhällets olika existenser få ta plats, allt utifrån olika lokaler, badet, Heurigen, hotellet, Würstlstand och så förstås kaféet. Filmen är mycket sevärd – även om baskunskaper i woanerisch förhöjer upplevelsen. Spira har intervjuat människor som tillbringade – några kanske ännu tillbringar – en stor del av sitt liv på Kaffeehaus. Det är olika klientel i olika Bezirk, från ”die alte Hofratswitwe” med hatt, päls och knähund som inte vill sitta ensam i sin stora våning, till kåkfararen på socialbidrag. Det finns ännu kaféer för alla i Wien.

Kafé i Ottakring.

 

Annonser