Maramureș och Transsylvanien 2016

I nordvästra Rumänien, med floden Tisza som gräns mot Ukraina i norr och Transsylvanien i söder ligger Maramureș, en sedan gammalt etniskt sammansatt region med gamla timringstraditioner. Här möts rumänskt, ungerskt, slovakiskt, ukrainskt, rutenskt och judiskt.Några dagar i somras reste jag runt här med ett par vänner och fotograferade miljöer. Här är ett litet urval från Baia Mare, Sighet, Rogoz, Desești och Săpânța.

Baia Mare (ty. Frauenbach, ung. Nagybánya) var tidigare centralorten i Maramureș. Redan på 1200-talet bjöd ungerske kungen in tyska gruvfolk hit för att bryta guld i Nordkarpaterna. Staden blev med tiden tämligen rik. Vid förra sekelskiftet fanns här en livaktig impressionistisk konstnärskoloni och tidens jugendstil har satt avtryck på en del präktiga hus i centrum. Från 1800-talet fram till deportationerna 1944 fanns en ansenlig judisk församling, som idag bara räknar 80 själar, mestadels äldre kvinnor. Gudstjänst hålls ännu varje söndag i synagogan från 1882. Kommunisteran har satt avtryck i form av de vanliga storskaliga hyresblocken och nu vittrande industrikomplex samt ett av de mer imposanta monumenten över de sovjetiska ”befriarna” i landet.

Maramureș är känt för sina små timrade ortodoxa och grekisk-katolska kyrkor, byggda av de rumänska församlingarna till stor del på 1700-talet. I en dalgång öster om Baia Mare ligger världsarvet Rogoz med en ortodox och en grekisk-katolsk kyrka omgivna av en gemensam stämningsfull kyrkogård.

På andra sidan bergen norr om Baia Mare finns flera ortodoxa timmerkyrkor, en av de finaste är den i Desești från 1770, belägen på en kulle med vid utsikt. Med sina branta spåntak och sitt spetsiga torn är den som uppväxt ur marken. Invändigt är kyrkan helt prydd med målningar från golv till tak i naivt 1700-talsmåleri. I vapenhuset avbildas på sydsidan vad som väntar syndarna efter den Yttersta domen. Alla typer av syndare är explicit redovisade. Vid sidan av äktenskapsförbrytare och andra sexuella syndare så har målaren avbildat alla grannar i regionen med annan kyrkotillhörighet som ”kättare och hedningar”, det vill säga sachsare, ungrare, tatarer och turkar. Kanske inte den bästa vägen till religiös samlevnad i ett multietniskt område…

Vid floden Tisza och gränsen mot Ukraina ligger staden Sighet som har sina rötter i saltbrytning på medeltiden. Genom sitt läge blev staden med tiden etniskt sammansatt. Med 1800-talets urbanisering inflyttade många rutener, ukrainare, rumäner och judar. Staden är med andra ord flerspråkig och det ukrainska inslaget är påtagligt. Det judiska kom i hög grad att prägla stadens ekonomiska liv och här fanns hela 20 synagogor. 60 % av befolkningen var judisk. Efter deportationerna 1944 och rivningarna under kommunismen finns idag bara den sefardiska synagogan från 1902 kvar. Vid stadskärnans mittaxel finns en stor reformert kyrka från förra sekelskiftet, en piaristkyrka i habsburgsk barock och en ståtlig men skamfilad saluhall från 1800-talets slut. Mitt i stadskärnan ligger också det f.d. fängelset, en av de värsta anstalterna under kommunisttiden där åtskilliga politiska motståndare och misstänkta satt fängslade och i många fall avled av vanvård. Sedan några år finns här ett av de första museerna i Rumänien som behandlar kommunistdiktaturen. Bland förfallna patriciervillor på väg mot gränsstationen reser sig det palatsliknande rumänska kulturhuset från tidigt 1900-tal.

Västerut längs Tisza ligger byn Săpânța, världskänd tack vare den ”glada kyrkogården”. År 1935 gjorde bysnickaren Stan Ioan Pătraș (1908-1977) sitt första ”glada” träkors. Varje kors har en uttrycksfull och inte sällan smått dråplig bild av en döde och en konstfullt formulerad biografisk text, allt målat i bjärta färger. Byn är idag ett tämligen hårt exploaterat besöksmål och den gamla ortodoxa kyrkan i för regionen vanlig habsburgbarock håller på att pimpas till oigenkännlighet som rumänskt nationalmonument. Kyrkan har förhöjts och fått en tornspira klädd med glaserat tegel i de rumänska färgerna, så hög att den för tankarna till Babels torn. Allting i en slags överdriven pastisch på en ortodox timmerkyrka, men med stomme av betong och uppblåst till sådana proportioner att den helt överskuggar den egentliga sevärdheten, de naivt enkla träkorsen. Till på köpet blickar guldmosaiker av valakiska furstar – inklusive Vlad Țepeș – ner på turisterna och de gravlagda. Pătraș arvtagare, Dumitru Pop, har däremot inte kunnat dra någon ekonomisk fördel av exploateringen. Han bor granne med Pătraș gamla timmerhus i byns utkant, idag ett museum dit förvånansvärt få av turisterna orkar ta sig. Det är nu Pop, en rundlagd och jovialisk medelålders man, som tillverkar korsen i enlighet med traditionen. Det blir 5-6 om året och de kostar förstås en slant. Och de efterfrågas även utomlands, en tysk professor har beställt en och just nu hade han gjort klart ett kors åt en japansk skådespelerska. Naturligtvis har de själva beställt sina kors. Tyvärr har Pop övergått till att måla korsen med plastfärg, vilket han menar skulle hålla bättre, men de yngre korsen på kyrkogården har redan börjat flagna. Kanske å andra sidan en god affärsidé.

Avslutningsvis några fotografier från trakten kring Alba Iulia (ty. Karlsburg, ung. Gyulafehérvár): de gamla sachsiska kyrkorna i Mühlbach, Petersdorf och Weingartskirchen.

Måste också dela med mig av tre sent omsider framkallade fotografier av 80-åriga Ilona i byn Katzendorf, en minst sagt parant tant som delade med sig av historier om sitt spännande liv över några glas páli i prästgårdsträdgården hos makarna Schuller 2015.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s