Möte med Amazonas – En resa från Leticia till Iquitos

IMG_3277

Vid Río Tapira.

Del IV – En djungeltur

Det var i hällande tropiskt morgonregn vi sökte skydd inne hos en av Iquitos exkursionsnasare, vilken verkade erbjuda en något mer genuin upplevelse än de billiga löpande-band-turerna hos nasaren vid torget. Två dagar senare blev vi i arla morgonstund upphämtade med en motokar utanför vår port och körda tillsammans med vår undersätsige guide Miguel och vår gänglige kock till en av de små hamnarna i Iquitos. I en av de kollektiva små snabbåtarna åkte vi en timme uppströms Río Amazonas till den lilla hamnstaden med det svåruttalade namnet, Tamshiyacu. Med sina 8 000 invånare är det en tämligen välordnad ort som i huvudsak livnär sig på odling av ananas, bananer och kakao samt fiske. Till detta kommer även turismen, särskilt riktad mot de utlänningar som vill genomgå ayahuascakurer eller uppsöka schamaner och helbrägdagörare i djungeln. Efter proviantering hos bagaren och i järnhandeln satte vi oss i en liten träbåt med utombordare tillsammans med en lärarinna från orten. Vi åkte ytterligare någon timme uppströms. Över floden härskade ett grått och stilla dis. När den unga lärarinnan avslutat sin matsäck frågade jag henne lite om jobbet. Hon ambulerar som lärare upp till de små byar som ligger vid småfloderna i området. Endast ett litet fåtal av barnen lämnar dock trakten för några fortsatta studier. Till slut kom vi till en åmynning där vi styrde in, Río Tapira på Amazonas västra sida. Vegetationen trängde sig ut över ån och vi hälsades välkomna av ett märkligt fågelläte, som droppar som sakta faller i en översvämmad, i övrigt tom och mörk sal. Det kom från flockar av svarta medelstora fåglar, vars pendelformade bon hänger från trädgrenarna och har gett dem deras namn, oropendulor. Efter ett par kilometer blev vi avsläppta vid en liten öppning i skogen, båten fortsatte sedan vidare för att leverera lärarinnan till byn uppströms.

IMG_3118

Bakverk på marknaden i Tamshiyacu.

På en hög spång korsade vi ett stycke skog och kom efter ett mäktigt ceibaträd fram till en glänta med citronträd och ett par enkla hyttor på pålar med palmbladstäckta tak. Det skulle bli vår utgångspunkt för helgens små turer i omnejden. Ett spartanskt boende med tarantellparet Simson och Delila samt sonen David som husdjur boende i taket. Med macheten banade Miguel väg genom vegetationen på en rundvandring i närmaste omgivningen. Djungeln är kaos, ibland interpunkterat av en reslig ceiba med rötter som strävpelare till en kyrka. De kan bli många hundra år och reser sig högt över alla andra träd och buskar. Småmyror med urin som känns som getingstick och allsköns andra insekter får en att hålla fingrarna i styr. Däggdjur skall man inte ha alltför stora förhoppningar om att få spana in under en helgtur, men vi hittade skelettet av en förolyckad sengångare. En levande dito kunde vi senare se på avstånd från lilla båten. Tillbaka i lägret träffade vi ett spanskt ungt läkarpar och deras guide Pepe, en bullrigt glad och kraftig man i medelåldern från byn uppströms. Han berättade om sin tid som officer i armén då han patrullerade längs Río Putumayo, den omstridda gränsfloden mot Colombia. Ett inte ofarligt uppdrag eftersom området frekventerats flitigt av FARC-gerillan och kokainproducenter. För att överleva höll han sig i hemlighet väl med FARC och såg till att vara ur vägen när de befann sig i ett visst område. I den rosa skymningen åkte vi ut på floden igen för att titta på Amazonas delfiner. Kanske var det ett av de mer bestående intrycken av fauna från exkursionen, att sitta ensamma i en liten båt i den stilla kvällen och betrakta delfinparen som hoppade i bågar upp ur vattnet i den direkta närheten. Med mörkret kom nattens alla ljud, giftiga insekter och kräldjur, vilka vi fick betrakta på nära håll under en nattlig och gyttjig promenad, gummistövlar är förstås standardutrustning. Även tjocka kläder och något som är starkare än djungelolja mot myggen. Tillbaka i Colombia lärde vi oss att blanda ett inhemskt myggmedel med kamfer för att få ett verkligt effektivt myggmedel. Jag kunde skörda ett stort antal bett på rygg och lår innan jag kunde krypa in under britsens myggnät och falla in i en tung sömn. På morgonen kunde jag konstatera att gårdagens myggbett fått sällskap av nattens loppbett. Men sådant går över, lyckligtvis knaprade jag malariapiller sedan några dagar. Julián klarade sig oförskämt bra undan myggen.

Söndagen ägnades åt fågelspaning och pirayafiske uppströms Río Tapira, vilken till slut var föga mer än en igenväxt bäck. De små pirayorna visade sig pigga, men enbart två små fastnade på kroken, men de var i vilket fall välsmakande. Längs ån stannade vid till vid dess enda by, lilla Tapira-Chico med ett tjugotal invånare. En handfull bostäder på pålar med palmbladstäckta tak är grupperade kring en stor gräsplan där höns och grisar fritt spankulerar, väl medvetna om var de hör hemma. Enda murade huset är den lilla blåmålade skolan där vi träffade lärarinnan från Tamshiyacu. Några elektriska lyktstolpar får ström från en dieseldriven generator i ett litet skjul. En gång av betong runt den öppna platsen fulländade det välordnade intrycket. Byggnadernas stolpkonstruktion och tak ger däremot intryck av att gå tillbaka på månghundraåriga byggnadstraditioner. De flesta har små altaner med en hängmatta. Småskalig odling, fiske och skogsbruk är näringsfången. En liten flicka visade oss sitt husdjur, en ung veckelbjörn, den enda art av halvbjörnar med svans som den kan gripa med.

I hettan på andra dagens seneftermiddag återvände vi till Tamshiyacu där sällskapet släckte törsten med kall öl i den flytande kombinerade baren och hamnstationen, i väntan på snabbåten tillbaka till Iquitos. Nästa dag skulle vi återvända till Leticia och Colombia, en tolvtimmarsresa med snabbåten, vilken dock snarast kan liknas vid en flytande buss med igengrodda små rutor. Vi var glada att vi hade tagit oss tiden att njuta av Río Amazonas på frakt- och passagerbåten till Iquitos. De där flerdagsresorna på ett och samma färdmedel, det må vara båt eller tåg, för dig in i en annan tidsuppfattning och många samtal som du annars aldrig skulle ha startat.

Slut

Nya inlägg med fler bilder från Colombia kommer…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s