MÖTE MED AMAZONAS – EN RESA FRÅN LETICIA TILL IQUITOS

Iquitos Belén Xenar FP4 02

På väg ned till Belén, Iquitos förstad, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Del III – Iquitos och gummiimperiets spillror

I hällande regn och mörker ankom vi i gryningen till en av hamnarna i Iquitos. Inte heller här fanns någon brygga. För att nå fram till den leriga strandbrinken fick vi passera ett antal andra båtar via plankor eller genom att hoppa. När vi tagit oss upp med bagaget till gatan fick vi tag i en motokar – de motorcykeltaxis som helt präglar stadsbilden – som tog oss till vårt boende, La Casa Fitzcarraldo, uppkallat efter tysken Werner Herzogs välkända film från 1981 som delvis utspelar sig i gummiboomens Iquitos. På hotellet inkvarterades vi i Klaus Kinskis gröna minisvit från filminspelningen; den cineastiskt färgade lyx vi unnade oss på resan.

Vad som idag är Amazonas näst största stad – efter Manaus i Brasilien – var ännu på 1800-talet föga mer än en by med ett tusental invånare. Liksom de flesta orter längs floden har den sitt ursprung i en jesuitmission. Denna grundades på 1750-talet för att missionera bland indianerna, med blandad framgång. Jivaros längs Amazonas biflöden från bergen i söder visade sig särskilt motsträviga. Ännu på 1870-talet hade Iquitos endast 1 500 invånare.

Iquitos Motokar Xenar FP4

Gatubild från Iquitos med motokar, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Gummits uppgång och fall

På 1880-talet kom Iquitos att förvandlas från en by till en metropol. Från att stora delar av Amazonas hade varit mer eller mindre isolerade från omvärlden så skulle gummit göra regnskogen högintressant. Gummi- eller kautschukträdet, noterades först av en fransk expedition på 1700-talet. Gummimjölken från dess stam, latex, användes av indianerna till att täta kanoter. När Charles Goodyear 1839 lyckades vulkanisera kautschukträdets saft skapades den revolutionerande upptäckten gummi. Med den fortsatta industrialiseringen blev gummit allt mer och mer eftertraktat. Och kautschukträdet växte bara i Sydamerika. Det höga gummipriset lockade många entreprenörer och äventyrare till Amazonas för att utvinna och exportera ”det svarta guldet”, de sotade jätteklumpar av stelnad gummisaft som framställdes i djungeln. Mellan 1879 och 1912 rådde en veritabel gummiboom i Amazonas, en period då enorma rikedomar skapades samtidigt som indianbefolkningen utnyttjades å det grövsta. 1912 exporterade enbart Brasilien 43 000 ton gummi. Iquitos blev vid sidan av Manaus det största centrumet för gummihandeln. På bara tio fördubblades stadens befolkning sextonfalt. Gummibaroner som kreolen Morey och irländaren Fitzcarrald byggde slösande rika residens längs stadens bättre gator.

Utvinningen av latex från kautschukträden var långsam och arbetskrävande, särskilt som träden växte vilt, spridda i regnskogen. Gummibaronerna tvingade som regel de lokala indianerna att utföra arbetet. Förhållandena var slavliknande och dödsfall regel. Ökänt för sina övergrepp blev det Iquitosbaserade brittisk-peruanska Peruvian Amazon Company som agerade längs den omstridda Putumayo, idag gränsflod mellan Peru och Colombia. De omfattande övergreppen som även inbegrep mord och stympningar läckte dock ut till pressen.  Den brittiske konsuln Roger Casement sändes år 1910 ut för att undersöka missförhållandena. Tidigare hade han avslöjat utsugningen i Belgiska Kongo. Casements rapport fick stor uppmärksamhet bland europeiska politiker och aktivister. Till detta bidrog också boken Putumayo – The Devils Paradise som kom ut 1912 och av sin redaktör beskrevs som skildrande ”det kanske mörkaste kapitlet i kommersialismens historia.” Året därpå tvingades Peruvian Amazon Company i konkurs utan ersättning till aktieägarna, den brittiska styrelsen gick dock skadefri. Vid detta tillfälle så var dock gummiboomen avtagande. Trots risken för dödsstraff hade en ung engelsk biolog år 1876 lyckats smuggla ut 17 000 gummifrön ur Brasilien. Dessa hade han tagit med sig till de brittiska kolonierna i Malaysia där snart gummiplantager växte upp. Lagom till första världskrigets utbrott var dessa effektiva plantager redo att konkurrera ut det amerikanska gummi som hämtades djupt inne i djungeln. Britterna hade tagit världskontrollen över gummiproduktionen.

Med undantag för ett mindre uppsving under andra världskriget sjönk Iquitos ned i glömska, vegeterande på träindustri, tobaks- och bananodlingar samt export av exotiska djur. Upptäckten av olja på 1960-talet vände den nedåtgående spiralen och de senaste decennierna har Iquitos växt explosionsartat, fått fyra universitet och även blivit ett nav i den växande Amazonasturismen. Från att på 1960-talet haft drygt 40 000 invånare så hyser staden idag över 400 000, varav flertalet i mer eller mindre slumliknande förhållanden. Likväl kan Iquitos fortsatt enbart nås med båt eller flyg.

IMG_2774

Iquitos från flodsidan.

Eiffeltornets lillebror

Iquitos är en kontrasternas stad på latinamerikanskt manér. Ett för hundra år sedan praktfullt centrum är sedan länge i förfall och fragmentisering. En vandring genom staden börjar lämpligen på Plaza de Armas, Iquitos torg, vilket kunde ha varit en vacker plats om det inte vore för det stora – sedan länge avstannade – höghusbygget vid dess norra sida. Det är ett blått, vittrande betongmonster som vid vårt besök delvis doldes bakom en stor fasadvepa som påtalade det brottsliga i att ha sex med minderåriga, en markering mot en uppenbart påtaglig sextrafik.

Torgets stora sevärdhet kan tyckas anonym vid sidan skrapan, kyrkan och övriga byggnader. Det rör sig om ett hörnhus av silvermålade, sammanbultade järnelement, La Casa de Fierro. Detta prefabricerade hus av järn är ritat och konstruerat av ingenjören och arkitekten Gustave Eiffel. Det visades på världsutställningen i Paris 1889, men stod förstås bokstavligen i skuggan av upphovsmannens mer berömda torn. Järnhuset köptes av en viss Julio Toots som lät demontera det och skeppa det till Iquitos. Eftersom huset var mycket stort blev man tvungna att dela det i två delar. Den ena delen köptes av en kompanjon till gummibaronen Fitzcarrald, vilken började skeppa byggsatsen till dennes områden för gummiutvinning. Detta misslyckades dock på grund av det låga vattenståndet, huset såldes vidare, förföll och återanvändes till olika byggnader. Den andra delen av huset är den som sattes upp vid Plaza de Armas, vilken kom att användas som bostad för en av Iquitos storföretagare, sedan som bland annat restaurang. Under arkaderna till Casa de Fierro raggades vi upp av den förste av ett antal nasare som säljer djungelturer. Till slut bestämmer man sig bara för en utflykt som inte är allt för dyr, bara för att slippa höra allt en gång till.

Ett par kvarter bort från torget sträcker sig strandpromenaden Malecón längs Río Itaya, en arm av Amazonas. Detta är åtminstone i sin norra del stadens turiststråk. Här återfinns några av gummiboomens ståtliga byggnadsverk. Mest anmärkningsvärt är Casa Malecón Palace, ett stort byggnadsverk i tre våningar helt klätt med mönstrat kakel – så kallade azulejos – från Sevilla, därtill prytt med smidesbalkonger från Hamburg och marmor från Italien. Detta representativa bygge påbörjades 1908 av affärsmannen Otoniel Vela Llerena, ägare till träimperiet ”Puritania” som försåg gummiexportörerna med emballage. När palatset invigdes 1912 var gummipriserna redan på väg ner. Kontor och ett hotell inrymdes istället i huset, idag håller militären till här. I strandbrinken nedanför ligger ett strandat passagerarfartyg och rostar bland palmerna. Ett flertal en gång ståtliga residens från gummiåren står kvar längs gatorna i centrala Iquitos. Alla är de helt eller delvis klädda med azulejos importerade från Europa. Trots sitt ofta långt gångna förfall ger de en bild av den slösande lyx som rådde inom gummieliten. De flesta är skyddade som ”Patrimonio”, men det betyder inte att det finns några pengar att restaurera dem. Ett har i alla fall rustats upp och blivit ett flådigt ”Boutique Hotel”, La Casa Morey.

”I don’t do shorts”

För att undfly den fuktiga värmen gick vi in på Museo Etnográfico Amazonico. Vid sidan av en imponerande samling dräktprydnader från regionens olika stammar kunde vi fördjupa oss i den martialiska montern om de fruktade jivaros, en gång i tiden ökända för sina troféräder gentemot andra stammar. Männen dödades och kvinnorna togs som byte. Andra fina troféer var de skrumphuvuden man gjorde av de dödade motståndarna. Förstås fanns även ett sådant i montern vid sidan av de rysliga ”pica-ojos”, ögonutstickarna. Allt var inte bättre före den vite mannen kom. De stammar som ännu idag lever isolerade från omvärlden försöker myndigheterna idag skydda från påverkan av den ”civiliserade” världen.

När vi kom ut från museet och fortsatte längs gatan träffade vi Jorge utanför den gamla prefekturen för departementet Loreto, där Iquitos är huvudorten. Jorge erbjöd sig oss att visa oss byggnaden. Prefectura de Loreto byggdes 1863 och omdanades 1996 till Museo Amazonico de Loreto. Genom entrén trädde vi in till en stilla patio med en tystnad springbrunn klädd med azulejos. I korriderna med sina tak och paneler av ädelträd hänger uppförstorade foton från Iquitos glansdagar under kautschukeran. Allt tycks välordnat, musikpaviljong på torget, spårväg, rent och prydligt, i centrum i alla fall. Men baksidan syns också, den hänsynslösa utsugningen av indianerna, de slavliknande arbetsförhållandena i djungeln. Jorge kan sin stads historia väl. Vi passerade den öppna dörren till ett kontor med stängda fönsterluckor där en tjänsteman halvsov vid sitt skrivbord. Under arkadernas skugga blev jag stående framför ett antal realistiska skulpturer i glasfiber, överstrukna med guldfärg. I naturlig, nej, snarare heroisk nakenhet skildrar de olika indianstammar i Loreto. Jorge berättade att de är gjorda av en svensk-peruansk skulptör vid namn Lettersten. Min första tanke var att såväl skulptör som skulpturer snarast hörde hemma i ett romantiskt färgat etnografiskt museum från upptäcktsresornas tidevarv. Men där bedrog jag mig. Det visade sig att skulptören Felipe Lettersten dog så sent som 2003, tämligen ung. Ur tidningsartiklar och TV-reportage framträder bilden av en fantast eller idealist, en utpräglad romantiker à la Fitzcarraldo. Den blondlockige unge skulptören står själv i kaptenshytten på sin gamla båt, styrande uppför något biflöde till Amazonas, med en skulptur av en indian i stäven istället för en grammofon. Han är på väg till någon av stammarna för att föreviga dem och deras skönhet i avgjutningar som blir statyer.

Lettersten var son till en svensk affärsman i Lima och började kring 1990 att i skulptur dokumentera eller snarare fånga skönheten hos kulturer och folk på utdöende i Amazonas. Hans båt var en flytande ateljé och hans idealiserande skulpturer blev inträdesbiljetten till de skönhetsdyrkande men annars misstänksamma stammarna. Med hjälp av antropologer gjorde Lettersten en mängd avgjutningar och skulpturer i såväl glasfiber som brons i ett försök att frysa tiden. För världsutställningen i Sevilla 1992 tillverkades 110 skulpturer! Statyer har sålts till flera av Sydamerikas större städer och även skänkts till några indianbyar. I en intervju för New York Times sammanfattade han drastiskt sina motiv: ”Indianerna börjar komma ut i shorts. Jag blir galen. Ni slösar bort min tid. I don’t do shorts. Jag vill skildra era farföräldrars liv.” Lettersten dyrkade skönheten i indianstammarnas traditionella liv och interaktion med naturen, han skydde all form av västerländsk ”kontaminering”. ”Missionärerna kan förstöra en kultur på två år… Don’t mix with the white…”. Skulpturerna i gamla prefekturen var ursprungligen 30 stycken och gjordes till museets öppnande 1996. Idag är museet mer eller mindre avvecklat och förefaller ha lämnats för fäfot inte många år efter sin invigning.

IMG_2955

Belén

Från romantik till realism – nedstigning i Belén

I hälarna på vår självutnämnde men kunnige privatguide Jorge fortsatte vi i rask promenadtakt ned längs Malecón, som för varje kvarter blir mer och mer skamfilad och folklig. Vi lämnade den pittoreska romantiken för Iquitos vardagliga realism när vi kom in i marknadskvarteren. Även för en tämligen berest nordeuropé är det en explosion av intryck som tränger sig på sinnesorganen. Enkelt hopspikade stånd kantar ruffiga hål i väggen längs en trång gata där folk, sopor, slakt- och fiskavfall, halvvilda hundar och katter trängs i hettan. Från hustaken spanar rader av välgödda gallinazos. Här utbjuds allt från maträtter som ömsom lockar, ömsom avskräcker, andrahandselektronik i drivor, afrodisiaka av alla de slag. Allt är färggrant, allt är färskt, allt doftar. Till de mer exotiska inslagen i köttväg räknade jag uppfläkta sköldpaddor med äggen kvar och rader med halshuggna småkrokodiler, lagartos, som förvisso visade sig vara rätt välsmakande. De grillade suris – feta larver som kalasar på palmhjärta – serverades på spett, de var inte oävna och utgör sannolikt en proteinbomb. Men det räckte med ett grillspett. Fisk av alla de slag utgör en färgstark palett. I ett trångt prång är det enbart olika former av stimulantia som torgförs. Fallosartade grenar från medicinalträd trängs i korgar hos trugande damer. Där står rad på rad av buteljer med föregivet potenshöjande innehåll, vilket även namn som ”R. C.” (Rompe calzón = Kalsongspräckare) indikerar. Där rullas cigaretter och där sitter förstås en tant och hackar flisor av ayahuasca, jivaroshamanernas mytomspunna hallucinogen. Många lokaler i Iquitos erbjuder ayahuascakurer, men de är på egen risk. Det händer att folk stryker med i jakten på sina inre demoner. Dock kanske mer på grund av att man skiter och spyr en betydande del av tiden. Nej, tack så mycket, men vi behöver varken potenshöjare eller själsliga resor på skithuset. Roligare då att köpa en nylackad autentisk piraya. Att ta hem ett torkat aphuvud i bagaget var inte lika frestande.

 

IMG_2918

Plaza Venezia, nedre Belén.

Utkomna ur de ångande marknadskvarteren stod vi så framför trapporna ned till Belén, Iquitos slumliknande gamla förstad vid flodstranden. Själva hade vi inte djärvts gå ned i denna andra värld. Halvvägs ned ligger stadsdelens livfulla torg, Plaza Venezia, också det med flera stånd, men mest iögonenfallande, den vackra gjutjärnspaviljong som förr prydde Plaza de Armas. Idag sorgligt negligerad, men vacker även i sitt rostiga förfall. Vad som en gång byggts till gummielitens helgförnöjelse har degraderats till att markera porten mot slummen. Vi gick ned för en trappa från torget där Jorge gjorde oss uppmärksamma på spåren av högvattenståndet som lägger stadsdelen delvis under vatten. Ja, torgets namn är passande, vi är på väg ner till ”Iquitos Venedig”. Husen här är också byggda i två våningar med pålar. De egentliga bostäderna är på övervåningen och fruktstånd, verkstäder, rudimentära barer och förråd upptar bottenvåningen som är öppen mot den smutsiga och livliga gatan. Den lilla hamnen i änden av gatan är full med små träbåtar och sopor. Vi fick ta en sväng med en av båtarna ut till de flytande kvarteren på andra sidan flodarmen. Förhållande är enkla och har inte ändrats mycket de senaste 100 åren, skillnaden är väl snarast att det idag är fler plåt- än palmtak på träskjulen. Avträdena är ett träskrank ute i vattnet, som nås via en planka. Invändigt är de ett par brädor på ömse sidor om ett hål ned till floden. Bredvid sköter kvinnorna om tvätten och barnen badar, allt i samma vatten. Men trots misären så finns där en livsglädje med fotbollspelande barn och skratt. Allt har sin vardagliga normalitet och kan man låta bli att tänka på bekymren så gör man det.

Möte med Fitzcarrald

I en motokar fortsatte exkursionen i riktning mot begravningsplatsen. Det är en typisk latinamerikansk sådan med gott om kakel, marmor och vitmålad cement. I fonden rörde sig ett begravningståg med stora blomsterkransar till de klart brittiska tonerna från två trumpetare. På begravningsplatsen finns en judisk sektion eftersom många judiska affärsmän med familjer bodde och verkade i Iquitos såväl under som efter gummiboomen. Ståtligaste minnet från den epoken är annars det vittrande mausoleet över familjen Morey med sina sorgsna änglar kring takkupolen. Betydligt mer anspråkslös är den ogräsomgärdade marmorhällen över den kanske mest välkände av gummibaronerna, Carlos Fitzcarrald, inspirationskällan till filmen Fitzcarraldo. Graven är enligt inskriptionen bekostad av hans vän och kompanjon Cardozo. En torr liten blomkvast låg på stenen. I anslutning är några små gravstenar över några tyskar som arbetade med Fitzcarrald i Iquitos. Vem var då denne Fitzcarrald?

Carlos Fermín Fitzcarrald föddes utanför Lima 1862 som son till en irländsk sjöofficer vid namn Fitzgerald och en peruansk dam ur den kreolska eliten. I tjugoårsåldern lämnade han Lima för att slå sig samman med en brasiliansk gummibaron som verkade längs övre loppet av floden Ucayali i östra Perus djungler. Som 26-åring var han redan den rikaste gummimagnaten i regionen. Över 300 indianer arbetade för honom under flera år med gummitappning i området. Upptäckten av ett litet näs mellan två floder möjliggjorde exploateringen av ytterligare ett stort område. År 1894 begav han sig på en expedition dit med sin ångbåt Contamana som han lät indianerna demontera, frakta över näset och sätta samman igen på andra sidan, varigenom transporten av gummit upp till Iquitos och Amazonas löstes. Detta var uppslaget till Herzogs välkända film, som överträffade förlagan i det att regissören lät släpa en ångbåt i ett stycke över samma näs. År 1879 öppnade Fitzcarrald ett handelskontor i det gathörn vid Malecón där idag turistrestaurangen som bär filmens namn är belägen. Samma år drunknade Carlos Fitzcarrald, 35 år gammal, när hans ångbåt sjönk i Urubambas forsar på en ny gummiexpedition. En rastlös äventyrare, entreprenör och exploatör av människor och natur gick ur tiden.

Sista kvällen i Iquitos satt vi i trädgården till Casa Fitzcarraldo och samtalade en stund med hotellets ägare, Walter Saxer, producenten till Fitzcarraldo och de flesta av Herzogs filmer. Vad tyckte han egentligen om filmen och arbetet med regissören och Kinski? Trots dess kultstatus så hade han inte så mycket till övers för filmen, hade det inte varit för Klaus Kinskis rollprestation hade den försjunkit i glömska. Filmen saknar samma röda tråd och nerv som Herzog och Kinskis första film i Peru, Aguirre, från 1969. Det var Kinski som skapade Herzog, inte Herzog som dompterade ”besten Kinski”. Vi fick höra dramatiska historier om resorna i 70- och 80-talens osäkra Sydamerika för att leta inspelningsplatser och sköta försörjningarna till inspelningsteam långt ute i djungeln. Huset i Iquitos hade Saxer köpt som bas för produktionsteamet under inspelningarna i staden med omnejd och sedan behållit. Idag är han en lång och gänglig man i 70-årsåldern med grånat hårrufs och mustasch. Under de borstiga ögonbrynen plirar ett par livfulla ögon, men med hänseende på samhällsutvecklingen är han desillusionerad, såväl vad gäller det genomkorrupta Peru som Europa. Visste ni att hela poliskåren i Iquitos är korrupt? Det är bland annat de som äger alla motokars, och det är halvkriminella de anlitar för att köra dem.

Fortsättning följer…

Iquitos båt Xenar FP4 01

Vid Malecón, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s