MÖTE MED AMAZONAS – EN RESA FRÅN LETICIA TILL IQUITOS

Alvaro Flores eller Xenar FP4 2

Typisk Amazonashamn, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Del II – Med ”La Gran Loretana” uppför Río Amazonas

Medan ett åskoväder drog ihop sig över den colombianska djungeln så baxade jag ner bagaget för lerslänten till den vita fraktbåten, vars namn – ”La Gran Loretana II” var målat på relingen under kaptenshytten, omgivet av färgglatt uppstrukna fåglar och djur. På första däck stod några kor invid en stor propelleraxel och en liten gris var fjättrad under trappan. Matroserna slappade längre bak. Jag och Julián klättrade upp till tredje däck där det än så länge fanns gott om platser för att spänna upp våra hängmattor. Medan ett tropiskt regn svepte in över floden så började det skymma. Presenningar fälldes ned framför relingarna. Från en träbåt så langades några dussin höns in på nedre däck. I stäven fylldes stora trälårar med is och fisk fram till avgång, matroser och fiskare presterade beundransvärd akrobatik när de forcerade backens gyttja. Det började fylla på med folk som gjorde sig hemmastadda med sina hängmattor, väskor och säckar. Mestadels colombianer, peruaner, indianer och brasilianer samt en och annan turist. De enda européerna var två unga fransyskor, båda vid namn Priscilla, vilka varit på resande fot i Sydamerika under två år, med uppehåll för arbete i Franska Guyana. Jag gick iland till ett av de båda träskjulen på krönet av branten där det såldes grillad fisk och kyckling, ris samt öl; första målet mat på båten skulle serveras först till morgonen. En liten flicka rotade runt efter öl i frysboxen medan en periquito satt och kalasade på en snögubbe gjord av papptallrikar, ståndets juldekoration. Om jag hade känt till menyn kommande tre dagar så hade jag nog köpt oss fisk istället för kyckling.

Loretana Summaron Tmax 08

Hamacas upphängda, Summaron 35 mm, Kodak Tmax 100.

Ett sammansatt resesällskap

Resenärerna hade välfyllda bagage. Någon hade med sig ett par hönor som fick bo under en bänk. En man med guldtänder (silver- eller guldkantade tänder glimmar i månget leende här) hade en periquito som gärna trakasserade grannarna. En annan hade med sig en ny TV-apparat och en elektrisk fläkt. Min närmaste hängmattsgranne förde däremot ett väldigt kompakt bagage, han är trollkarl, en ung illusionskonstnär från Venezuela på gesällvandring genom Sydamerika. På Juliáns sida hängde sju unga kubaner upp sina hängmattor. De hade givit sig ut på sitt livs äventyr, att försöka ta sig till Förenta Staterna för arbete och en bättre framtid. Med sin kubanska spanska och otroliga bekymmerslöshet förhöjde de stämningen märkbart. Med flyg kan de förstås inte lämna Kuba eftersom inga kubaner har råd med flygbiljett. Återstår att ta båten till Guyana, ett av få länder de fritt kan resa till. Därifrån får de ta landvägen till gränsen mellan Mexico och Staterna. Ännu så är alla exilkubaner välkomna in i det förlovade landet, förutsatt att de kommer landvägen… De sju hade således tagit sig till Brasilien där de arbetat en period för att få ihop några reales, billig svart arbetskraft. Nu var de på väg in i Peru, förstås utan pass.

Loretana Summaron Tmax 11

La Gran Loretana II, Summaron 35 mm, Kodak Tmax 100.

La Gran Loretana II stävade uppför Amazonas genom det tropiskt fuktiga mörkret. Presenningarna fladdrade och slog mot relingen. Så kom gryningen på den första av tre dagars resa. Dags för frukost. In kom en flicka bärande ett fat med kulörta plastmuggar fyllda med ljummen mjölk med havre, följd av en annan flicka med ett fat ljust bröd. De arbetade i det lilla snuskiga köket på däck två. Men vi noterade att den ena av flickorna hade påtagligt muskulösa ben och håriga var de såväl som armarna. Det visar sig inte alls vara någon flicka utan en transsexuell. Peru har bland sina grannländer ett rykte om sig att vara något av en frihamn för transpersoner.

Caballococha FP4 03

Hamnen i Caballococha, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Minnet av en otäck häst

Första anhalten på rutten är hamnen i Caballococha, ”Hästsjön” som det betyder i en kombination på spanska och indianspråket quechua. Här finns en sjö där det en legenden bodde en stor häst som terroriserade byborna. Idag är Caballococha en av de större orterna längs floden med knappt 5 000 invånare. Flera trappor leder upp för en hög lerig brant till torget. Där uppe finns en del byggnader i betong. Men i övrigt är det trähyddor på höga pålar eller flytande dylika. Detta har sin förklaring i att floden under vintern kan stiga långt över tio meter, ja ända upp till 14 meter fick jag höra från flera håll. Likväl blev staden översvämmad för några år sedan. Nu i början av december var vattenståndet fortfarande lågt, maxnivån uppnås först i maj. Det var liv och rörelse i hamnen och fullt med små avlånga träbåtar med utombordare. Mycket skulle lastas på och av, allra sist en skördetröska av kinesisk härkomst. Jordbruk, fiske och handel är näringsfången. Sent omsider har staden enligt uppgift fått television och ett internetcafé. Solen stod redan högt på himlen och ståltaket över tredje däck började bli hett. Dags för almuerzo, små portioner av ris och kyckling delades ut. Samma meny upprepades för kvällsmål och almuerzo under de följande dagarna. Den olycklige fick nöja sig med ben och brosk till sitt ris. Men vid varje anhalt äntrades båten formligen av kvinnor i alla de åldrar som sålde hemlagade tamales (palmbladsknyten med kött och ris), frukter, bakverk och allehanda ätbart för någon enstaka soles.

Caballococha y el cubano Summaron Tmax 02

Lastning i Caballococha, Summaron 35 mm, Kodak Tmax 100.

Caballococha Summaron Tmax 04

Lastning i Caballococha, Summaron 35 mm, Kodak Tmax 100.

 

Caballococha Xenar FP4 01

Hasta luego Caballococha, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Båten stannade vid flera små hamnar, ibland inte mer än ett par trähyddor, för att ta upp passagerare och leverera is i stora block till fiskarna i utbyte mot fångsten som säljs uppströms i Iquitos. Alla lårar är noggrant märkta och välfyllda. Särdeles praktiskt är det att använda uttjänta gamla kylskåp som fisklårar. Bryggor och trappor förekommer knappast i hamnarna, så lastningen kräver styrka och smidighet. Det är en attraktion för bybarnen de dagar som båten kommer. Alla står andäktigt väntande på strandbrinken och springer ner när en av matroserna stöter i ett svart cykelhorn, han säljer nämligen glass. När båten inte hinner eller på grund av vattenståndet inte kan lägga till så sköter en liten träbåt med utombordare hämtning och lämning av enstaka passagerare. Ett par ynglingar i gummistövlar som är båtens båda allt-i-allor sköter om detta. Nattetid så sveper de med en strålkastare över stranden och får ibland svar av en ficklampa. Båten lägger då an vid någon liten ansamling hus och möts av några enstaka själar i mörkret.

Vi gjorde bland annat bekantskap med en lärare från Caballococha, Yedinson och hans son. Han var på väg till sin födelsestad Iquitos för ett läkarbesök. Han vet allt som är värt att veta och har därtill den mest konstfärdiga överkamning jag någonsin sett, något han inte sökte dölja och knappast kunde i flodbrisen. Läraren berättade att från Caballococha är det bara trettio minuter bilresa på skogsvägar till de första indianstammarna, vilka alla lever sina egna liv enligt sina egna lagar, mer eller mindre avskärmade från den peruanska civilisationen.

Amazonas Summaron Tmax 03

Fisklårar, Summaron 35 mm, Kodak Tmax 100.

Så stannade vi vid en hamn med en stor gränspolispostering. Våra kubaner blev förståeligt nervösa när officerarna gick ombord och började granska passen. Följaktligen blev våra kubaner ombedda att gå av och följa med till den grå men moderna stationen. Efter ett tag kom de tillbaka något modfällda och fattigare, de hade alla fått besticka poliserna för att få åka vidare. Detta skulle sedan upprepa sig nästa gång poliser gick ombord. Den peruanska polisen är också ökänd för graden av korruption, det är en lönsam affär för dem. Framåt kvällen var kubanerna dock på gott humör igen. De sjöng sånger om ”la dictadura” och den svarte killen tog fram sin saxofon. En av dem är en välväxt negress, hon hade satt mer på spel än de övriga när hon lämnade Kuba. Som desertör från armén skulle hon nämligen riskera ett än mer kännbart straff om hon blev tillbakaskickad. De är modiga, de har aldrig varit utanför sitt hemland, har inga kartor och överlag ringa kännedom om omvärlden. Likväl tar de sig fram, och kommer fram! Gud står de djärva bi. På kvällarna satt vi gärna med vår vän illusionisten på båtens tak och betraktade först den rosa skymningen och sedan stjärnorna. Över regnskogen syntes ofta åskoväder och blixtarna fick träden att framstå i skarp silhuett mot stjärnhimlen.

Pebas Xenar FP4

Pebas, ”Tierra de amor”, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Profeter och ormar

En av de sista stora hamnarna före Iquitos är Pebas, mer känd som ”Tierra del amor”, vilket står skrivet på skylten över den ovanligt välanlagda hamnen. Läraren förklarade med plirande ögon varför staden fått sitt smeknamn, kvinnorna här vill och kommer att älska med dig, med alla, vare sig du vill eller inte. Ironiskt nog så höll staden på att prydas för morgondagens stora fest till den obefläckade jungfruns ära. Staden är av samma storlek som Caballococha och grundades av missionärer 1735. Bilar, postkontor och banker lyser med sin frånvaro, den första telefonen skall ha installerats 1998. Vad skall man å andra sidan med bilar till i en stad som bara kan nås via båt? Hamnen ger ett ganska monumentalt intryck eftersom den förbinds med torget och kyrkan av en stor återanvänd fackverksbro, troligen av militärt ursprung. Flera av kvinnorna som kom ombord för att sälja mat hade mörkgrå slöjor, vilket vi även hade sett i några andra hamnar, däribland en by med en vitskäggig och långhårig man i en dräkt och stav som fick honom att framstå som en inkarnation av Messias. Associationen är också eftersträvad förstod jag när jag undersökte saken närmare. I flera byar finns den ”israelitiska” kyrkan, ”Israelitas del Nuevo Pacto”. Det är en peruansk sekt som har sina rötter i en peruansk profet, Ezequiel Ataucusi, som på 1950-talet menade sig ha visioner där han samtalade med Gud i tredje himlen. Han såg sig som den nye Messias och Peru som det blivande nya Jerusalem. Se där ett typiskt exempel på så kallad synkretism, där inslag från flera religioner blandas, som det heter i uppslagsverket. Latinamerika har blivit tacksamt för allsköns olika frikyrkor och sekter som utnyttjar den religiösa godtrogenheten hos många. De utmanar den tidigare katolska hegemonin, vilken förvisso alltid haft en tydlig latinamerikansk färgning med spår av ursprungsbefolkningarnas religioner och kulturer.

Río Amazonas är imponerande även vid lågvatten. Som en stor obeveklig brun massa flyter den fram. Sediment från djungeln biflöden ger floden dess färg, som kaffe med mjölk. Ibland får båten kryssa mellan stora stockar. Lyckligtvis är floden så mäktig, för den används av alla byar och städer som deras avlopp. Lika naturligt som man alltid slängt matavfall i floden så slänger man också tomma plastflaskor och engångstallrikar från båten. Efter varje måltid flyger tallrikar ut från båten. Således flyter en hel del sopor med ut i Atlanten, när de inte fastnar i strandvegetationen. Ett dopp i floden kändes inte frestande – och då inte bara på grund av allsköns varelser i den. Likväl fick vi vår beskärda del av flodvatten när vi duschade i de små toaletterna i aktern, vars vattenklosetter förstås töms i floden. Överlag så är naturen antingen något att kämpa mot eller utnyttja för sitt uppehälle, en ganska naturlig inställning om vi jämför med Allmogesverige på 1800-talet. Det är en del av civilisationen. Turismen har väl delvis något börjat ändra denna attityd till miljön, men det lär ta tid. Stammarna inne i regnskogen har förstås ett diametralt motsatt förhållningssätt. Lyckligtvis är såväl floden som Amazonas regnskogar ofattbara i sin storlek. Än har inte träindustrin och plantagerna kunnat ödelägga ”världens lungor”.

Alvaro Flores eller Xenar FP4

Båten kommer, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

I eftermiddagshettan satt jag under taket bakom kaptenshytten och språkade med en 21-årig byggnadsarbetare från Leticia. En svensk är förstås alltid intressant att fråga ut. Själv var han dock olycklig. Hans 17-åriga flickvän i Leticia, mor till en treårig pojke hade lämnat honom. Han hade börjat bygga ett hus åt dem. Nu ville nu bara försöka börja om på nytt i Iquitos där han hade släkt. ”Jag skulle vilja läsa och bli ingenjör eller arkitekt”. Jag försökte uppmuntra och trösta honom med att säga att han har framtiden för sig.

Sista hamnen innan Iquitos var en liten by som skilde sig från de övriga, vilka kännetecknas av sin lera och sina omålade träskjul. Det här var en liten välorganiserad plats vid en liten lugn flodarm dit vi kom i skymningen. På en tuktad gräsmatta stod ett antal färggrant målade trähus på pålar, där fanns en fotbollsplan, en lekplats, solenergiceller på stolpar och så vad jag tror var förklaringen till det hela, en prydligt blåmålad baptistkyrka. Troligen en bosättning uppväxt kring en anglosaxisk baptistmission. Men så kom vår ”lancha” och efterlämnade sig ett antal plastflaskor och tallrikar i vattnet. Under lastningen blev det ovanligt livat när en tämligen stor giftorm slingrade ut ur ett hål i strandbrinken och dödades av en matros. En attraktion som konkurrerade med det pågående allmänna bingospelet ombord.

Fortsättning följer…

Loretana Summaron Tmax 09

Kaptenshytten, Summaron 35 mm, Kodak Tmax 100.

IMG_2717

Sista anhalten före Iquitos.

IMG_2709

En ovälkommen gäst.

IMG_2722

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s