Möte med Amazonas – En resa från Leticia till Iquitos

Leticia

Från hamnen i Leticia under middagshettan, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Del I – Välkommen till Amazonas

En tredjedel av Colombias yta upptas av regnskog – en liten del av det svårgripbara Amazonas. Längst ned i sydost sträcker sig en liten tarm av landet ner till Río Amazonas med en strand om sex, sju mil. På treriksgränsen mellan Colombia, Brasilien och Peru ligger den lilla staden Leticia med knappt 40 000 invånare, huvudstad i departementet Amazonas. Hit kom jag flygande med min colombianske vän Julián i början av december 2015. För oss båda det första mötet med det mytomspunna Amazonas. Enda förbindelsen hit inom Colombia är med reguljärflyg från Bogotá, ett par timmars flygning över en massiv grönprunkande matta. Närmaste landsvägen befinner sig 80 mil bort. Från höglandets kyla var det en smärre kroppslig chock att komma ut i den tryckande middagshettan med en luftfuktighet nära 100 %. Med enbart 95 meter över havet Leticia var tveklöst den mest svettdrivande platsen på resan, men Manaus i Brasilien skall vara värre.

Leticia av idag ger ett tämligen välordnat intryck, om inte annat så arbetar man på det. Läget vid den stora floden och med två stora nationalparker inom räckhåll föranleder att man träffar på – för colombianska förhållanden – ovanligt många utländska resenärer, mestadels smärta tjugoåringar med välfyllda ryggsäckar, från såväl gamla som nya världen. Men för tjugo år sedan var Leticia inte en plats man frivilligt sökte sig till, såvida man inte var på flykt undan rättvisan. Det otillgängliga läget mitt i den okontrollerbara djungeln var en perfekt inramning för narkotikahandling och allsköns kriminalitet. Amazonas är alltjämt det idealiska gömstället för omfattande kokaodlingar, kokainframställning och så förstås den ökända Farc-gerillan, vars stora inkomstkälla är droghandeln. Vi får se om förestående fredsavtal kommer ändra på detta. Leticia blev på 1970-talet med sin hamn centrum för narkotikahandeln i Amazonas. Det var Amazonas ”Far West”, där du inte gick ut på gatan utan din k-pist. Idag torde Leticia vara en av Colombias säkrare städer, tack vare en massiv militär närvaro med egen flottbas. Ynglingarna i armén gör ett beundransvärt och farligt jobb inte bara i denna del av landet. Huvudnäringarna i dag är virkesproduktion, fiske och turism. Invånarna är mestadels mestiser och indianättlingar ”indígenas” som man bör säga för att vara korrekt. Bortsett från några små byar längs floden så är departementet mycket glest befolkat och bebos enbart av spridda indianstammar långt in i regnskogen.

Leticia FP4 03

Hamnkanalen i Leticia, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

Staden grundades 1867 av peruanska bosättare och blev en viktig hamnstad under kautschukboomen kring förra sekelskiftet. År 1922 avträddes Leticia till Colombia, vilket dock snart ångrades med fullskaligt krig som följd mellan Peru och Colombia, en konflikt som löstes med medling av Nationernas Förbund året därpå, och återgång till status quo. Troligen en av de få verkliga framgångarna för NF.

Leticia i sig är ingen större sevärdhet, om man bortser från de för en europé något exotiska intrycken i hamnen och dess saluhall. Bebyggelsen är av ringa ålder och som brukligt i Colombia ganska disparat. Vi hamnade med vårt bagage på ett vandrarhem med det förpliktigande namnet ”El divino niño”, Jesusbarnet, beläget vid stadens mest trafikerade stråk, Avenida Internacional, som förbinder Leticia med den brasilianska gränsstaden Tabatinga. Gatan är inte mycket till aveny, den har dock två filer med en rad träd och lite sönderbränt gräs i mitten. Längs sidorna några enklare hotell, kaféer och ”tiendor” och på kvällen några grillstånd med bastanta damer som bjuder ut grillad fisk och chorizos samt lemonad för en billig slant. Centrum i staden är – som i alla latinamerikanska städer – en liten park med kvinnor som säljer tropiska frukter och juice. Trädstammarna är målade i de colombianska färgerna, blått, rött och gult. I fonden ligger en amfiteater och därbakom, bortom skräphögarna, ligger saluhallen och allsköns stånd ner mot den rudimentära hamnen. Över alltsamman cirklar i vanlig ordning stadens oavlönade sophämtare, de svarta gallinazos eller ”chulos” som korpgamarna kallas. En kväll kunde vi här uppleva Amazonas motsvarighet till melodifestivalen, ”El pirarucu de oro”, Den gyllene pirarucun, uppkallad efter den silverglänsande jättefisk som kan bli över två meter i längd. Den eftertraktade fisken är idag närmast utrotningshotad efter att ha fiskats hårt under hela 1900-talet. Enbart åren efter första världskriget togs 7 000 ton per år i Río Amazonas.

Fruktstånd i Leticia, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

I den närmast kitschrosa skymningen invaderas stadens andra park, Santander mellan kyrkan och flottbasen, av små perriquitos, eller loros som slår sig ner i trädkronorna för sin nattsömn. Innan insomnandet överröstar de effektivt vaktavlösningen och högtalarnas nationalsång vid slaget sex. Den bristfälliga nattsömnen ackompanjerades av sovsalens brummande fläkt som skjutsade runt den heta fuktiga luften i alla riktningar. Nästa dag skulle vi hitta transport uppför floden till Iquitos.

S Rosa Francisco Xenar FP4 01

På väg från Isla de Santa Rosa med Francisco vid rodret, Xenar 75 mm, Ilford FP4+.

På morgonen gick vi ned till hamnen och hittade en man som tog oss över floden till den peruanska ön Santa Rosa i sin långsmala träbåt med utombordare, det vanligaste transportmedlet på Amazonas. Hamnen på andra sidan är en sandbank med några flytande hus, som vi redan hade sett prov på i Leticia. Via ett par plank tog vi oss ut till hamnstationen där Francisco kunde intyga att en av fraktbåtarna skulle gå upp till Iquitos under kvällen. Han tog oss därpå tillbaka till Colombia i sin båt och vi ägnade förmiddagen åt att syna ut två lämpliga hängmattor och proviantera. Efter ”el almuerzo” åkte vi över med vårt bagage och sattes i en ”moto-taxi” – trehjuling som är ett av de vanligaste fortskaffningsmedlen i Peru – som med en tonårig kille vid ratten plöjde fram över sanddynerna till lilla den lilla gränsbyn med sina enkelt ihopsatta skjul av plåt och trä längs en dammig gata. Där ligger vid sidan av ett par restauranger gränspolisens kontor där passen skulle stämplas. Det var stängt för siesta, så vi satte oss på restaurangens palmbladstäckta terrass och svalkade oss med peruansk lager och ”Inca-Cola” medan några tama guacamayor skränade under taket. Slutligen öppnade några sömndruckna tjänstemän migrationskontoret – som alla andra hus på pålar med hänsyn till det skiftande vattenståndet. Väl där var det en snabb procedur och vi kunde återvända ned till hamnen där M/F ”La gran Loretana II” låg för ankar.

Fortsättning följer…

Santa Rosa Migracion Summaron Tmax 03

I väntan på att gränspolisens kontor skall öppna, Isla de Santa Rosa, Summaron 35 mm, Kodak Tmax 100.

Leticia Tmax 4

Hundarna vaktar i Leticia, Summaron 35 mm, Kodak T-max 100.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s